Vi måste snacka om Aino

Hur påverkade blir vi av det sociala arvet? Hur definieras en våldtäkt? Två tunga teman vävs ihop som utgångspunkt i Skabbteaterns senaste pjäs Vi måste snacka om Aino.

– Så mycket skitpjäser som det sätts upp, kände vi oss tvungna att göra något, utbrister Alma Lindé med ett skratt på frågan hur det hela började.

Alma Lindé och Alejandra Goic träffades på en folkhögskola i Uppsala och fann varandra snabbt. Skabbteatern grundades 2005 med utgångspunkt från tjejernas socialistiska och feministiska syn på världen, något som även genomsyrar deras arbete och teman. Nu har duon utökats med Tony Apelgren och Amanda Rolder som också ingår i teatergruppen.

Teater ska kännas

– Att sätta upp en pjäs enbart för att sälja biljetter kommer aldrig ske, även om det så klart vore tacksamt rent ekonomiskt, säger Alejandra Goic. Vi är väldigt måna om att göra skarpa politiska analyser, men samtidigt smeta in det i folkligt skit. Folk ska prata som man pratar. Ingen idé att göra teater som folk inte förstår. Oavsett vad du tycker så ska du känna något. Annars kan du lika gärna skriva en teoretisk uppsats. Publiken måste känna sig sedd utan att känna sig utpekad. Viktigt för oss att det inte ska vara pretentiöst.

/wp-content/uploads/content/positivt/Aino/Aino4VidBord.jpg

Våldtäkt i gråzon

Vi måste snacka om Aino är en pjäs där två skilda situationer vävs ihop. Dels handlar den om det sociala arvet och hur det påverkar oss på olika sätt, men även om odefinierbara våldtäkter. Tanken till pjäsen uppkom genom samtal, ett tema som kvartetten pratat om under en längre tid. Därefter skrev Alma ihop pjäsen på en vecka.

– Alla har vi våra olika erfarenheter, även om vi kanske inte blivit utsatta för just våldtäkt, säger Alejandra. Men det är enkelt att relatera till händelsen. Som kvinna är man ständigt sexualiserad och blir utsatt för situationer som inte alltid är helt okej.

– Vi måste snacka om Aino kändes väldigt viktig att göra. Odefinierbara våldtäkter är ett stort problem. En 14-årig tjej blir kär i en äldre kille, 21 år. En situation uppkommer som faktiskt är en våldtäkt, även om det inte betraktas som det, inte ens av henne själv. Det är en gråzon.

/wp-content/uploads/content/positivt/Aino/Aino8MedKilleHojd.jpg– Jag gör rösten åt våldtäktsmannen och har försökt sätta mig in i hur han tänker, fortsätter Tony. Båda parter vet precis vad det är som har hänt. Men ifrågasättandet kommer utifrån. På en rent personlig nivå vet man nog innerst inne, men man väljer att inte se det så.

Det sociala arvet

Hur det sociala arvet kan påverka oss tas också upp i pjäsen i form av en släkthistoria av övergrepp och skam som går i arv och sätter sina spår flera generationer senare. Men den handlar också om klass och försoning – om det är möjligt att bryta mönster och göra upp med det förflutna genom att prata om de saker som är allra svårast att prata om, med de personer som man har allra svårast att förlåta.

Tanken bakom era pjäser?

– Det kan absolut inte handla om vadsomhelst, förklarar Alma. Alltid ämnen som vi känner att det här har man gått omkring med länge och känt att man har problem med. Vår förra föreställning, Bäverblues, som var en mer humoristisk föreställning handlade om sexuella fantasier och sexuell lust utifrån unga tjejer. Den satte vi upp för att vi kände att när man pratade om kvinnor och sex, pratade man bara om problem. Då ville vi visa hur snuskiga brudar kan vara utan att problematisera den kvinnliga sexualiteten och lusten.

Till skillnad från Vi måste snacka om Aino var Bäverblues en treårig process.

– Lite så vi alltid kommer att jobba, oavsett om det är en längre eller kortare process. Det kommer alltid vara research, alltid samtal kring temat vi tar oss an, hur vi känner och tänker kring det. Det är den starka sidan i vårt konstnärliga samarbete, förklarar Alma och Alejandra nästan samstämmig.

/wp-content/uploads/content/positivt/Aino/Aino1PaSang.jpg

Infriade alla förväntningar

Förväntningarna på pjäsen är höga, dels för att jag tidigare sett Alejandra medverka i Sebbe Staksets pjäs Medans vi faller, dels för samtalet vi haft innan kring pjäsen och dess handling. Efter den dryga timmen där Alejandra stått ensam på scen, med en säng som enda rekvisita, har alla förväntningar infriats. Hon gör ett genuint och trovärdigt intryck. Handlingen är tung, men känslan av igenkännande finns hos de flesta på ett eller annat sätt. Det märks på publikens kommentarer efteråt. Det är en pjäs som berör.

Eller som fotografen Sofia sammanfattade det hela:

– Jag har svårt att prata just nu. Måste hem och låta det här landa lite.

 

Vi måste snacka om Aino kommer spelas i Uppsala 28-29 september samt på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm under oktober (11e, 13e, 24e och 25e). Därefter finns planer på att fortsätta i Stockholm under våren och en turné runt om i landet.

 

Foto: Sofia Silventoinen

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.