Mordet på Bobby Kennedy del 3: CIA på plats

Mönstret går igen. Det som hände i Los Angeles 1968 hade många likheter med vad som inträffade i Dallas 1963. Av de oberoende utredare som har granskat mordet på Bobby anser de flesta att han föll offer för en konspiration som leddes av CIA. Varför han mördades kan vi bara spekulera i. Den tekniska undersökningen friar dock livstidsdömde Sirhan Sirhan.

Det var det här mystiska ryktet som svävade över hela fallet. Ryktet om att Kennedys baneman hypnotiserats till att begå mordet. Försvaret hade anlitat läkaren Bernard Diamond för att granska Sirhans mentala hälsa och även undersöka om han kunde minnas händelsen genom hypnos. Så fort Diamond satte Sirhan under hypnos stod det klart att Sirhan var ett tacksamt objekt. Under hypnosen sa Sirhan att ”han inte kände någon endaste människa”, vilket Diamond tolkade som att Sirhan tidigare genomgått hypnos.

Läkaren Eduard Simson-Kallas, chefspsykolog i San Quentinfängelset, där Sirhan satt ett tag, var övertygad om att Sirhan varit föremål för en hypno-programmering. Simson-Kallas spenderade många timmar på att försöka lära känna Sirhan. När Sirhan väl talade om fallet var det som att lyssna till någon som läste från ett manuskript eller reciterade ur en bok.

Hypnotiserad

Sirhan skulle med tiden bli väl förtrogen med Simson-Kallas och bad honom om att få bli hypnotiserad. Men då bröt Bernard Diamond in och stoppade. Diamond påstod att Sirhan led av schizofreni samt att Sirhan hypnotiserat sig själv – något schizofrena personer inte kan göra. Eduard Simson-Kallas visade uppenbarligen ingen respekt för Diamond.

Ingen hade egentligen någon referensram till påståendena om hypnos förrän 1976, då senatorn Frank Churchs kommitté gjorde avslöjandena om olagliga projekt som CIA drivit sedan början av 1950-talet. MK-ULTRA var det topphemliga forskningsprogrammet som ingick i CIA:s psykologiska krigföring under kalla kriget. Forskningschefen Sidney Gottlieb ledde CIA:s kemiska division med experiment på personer som befann sig ”i samhällets utkant”. Där fanns avancerade program som syftade till att exponera människor för manipulation av det mentala tillståndet. Fängelseinterner utsattes för medicinering av dolda kemikalier som skapade förändringar i hjärnans funktioner. Andra lämpliga offer, exempelvis mentalpatienter, fick utstå eliminering av sinnesintryck, bli isolerade samt utsatta för olika former av tortyr. Hjärntvätt och hypnos var även ett av alla underprojekten i MK-ULTRA. Det är också ur detta som ryktet om den robotliknande mördaren – the Manchurian Candidate – har uppstått.

Kvällen då Bobby Kennedy mördades befann sig Sirhan i en mentalt förändrad sinnesstämning. Sandra Serano som såg honom den kvällen beskrev honom som ”Borracho”, att han verkade vara i ett ”galet” tillstånd.

Yosio Niwa, Vincent DiPierro och Martin Patrusky såg alla Sirhans galna leende när han sköt med sin revolver i köket. Sirhans dagbok innehöll meningar som verkade ha varit skrivna i ett maniskt tillstånd. Om och om igen hade han skrivit:

RFK måste dö, RFK måste dö, RFK måste dö

Sirhan själv medgav att det var hans handstil men han kunde inte förstå att han skrivit det. Han hade inget minne av att någonsin skrivit något om Robert Kennedy. När läkaren Bernard Diamond försatte Sirhan i ett hypnotiskt tillstånd bad han honom skriva något om Kennedy. Omedelbart skrev Sirhan:

RFK måste dö. Rober Kennedy kommer att dö.

När Sirhan fortfarande under hypnos fick frågan om vem som mördat Kennedy, skrev han däremot:

Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte

Tanken på MK-ULTRA och CIA:s Mind Control Program ligger inte långt bort, med sponsorer som Allen Dulles, Richard Helms och även Rockefeller Foundation. Tyvärr hann dåvarande CIA-chefen Richard Helms förstöra över 20 000 dokument som visade MK-ULTRA:s struktur innan Church-kommitténs utredare fick möjlighet att granska dem mer ingående. Argumentet mot detta har alltid varit att det inte är möjligt att hypnotisera någon att begå mord. Sällan har dock frågan ställts om det var möjligt att hypnotisera någon att tro att de befann sig på en skjutbana, vilket var vad Sirhan sagt under hypnos. Rent teoretiskt skulle alltså Sirhan kunna ha hypnotiserats tro att han var på en pistolskyttebana och såg en bild av Robert Kennedy som han skulle skjuta prick på. När Sirhan befann sig i köket i Ambassador Hotel 1968 kanske han var under illusionen att han befann sig på en skjutbana och enbart avlossade sitt vapen, utan att explicit rikta mynningen mot Bobby Kennedy. Vilket är precis vad bevisen pekar på.

Erkänner allt

Hypnos kan således få någon att bli syndabock i en situation där någon annan gör det verkliga mördandet. I efterhand kommer få att tro när den misstänkte gärningsmannen börjar yra om att han eller hon blivit hypnotiserad. I Sirhans fall fanns även minnesförlusten av händelsen som något som gjorde att han inte kunde försvara sig mot anklagelserna.

Vid ett tillfälle under rättegången genomgick Sirhan en oförklarlig sinnesförändring. Det var när två kvinnor plötsligt kom in i rättssalen. Sirhan hajade till och blev som förbytt. Kvinnornas närvaro verkade ge honom panik och han krävde att få tala med domaren i enrum.

Men domare Walker vägrade, varpå Sirhan sa högt:

– Jag tar tillbaka att jag är oskyldig och erkänner mig skyldig på alla punkter.

– Jaså, varför då, undrade domaren.

– Jag dödade Robert Kennedy med uppsåt.

– Jaha, vilket straff vill du ha då, sa domaren.

– Jag vill bli avrättad.

Efteråt identifierade han kvinnorna som några han kände som Peggy Osterkamp och Gwen Gumm. Men deras namn var i själva verket Sharon Karaaljich och Karen Adams. Kunde det vara ”hypnosen” som spökade igen?

Frågan var om det fanns någon därute som fortfarande kunde styra Sirhan i olika situationer? Händelsen med kvinnorna ledde osökt till mordkvällen och hans kvinnliga sällskap. Vem kvinnan i den prickiga klänningen var har aldrig blivit känt. Var hon också ett offer för en osynlig hand som drog i henne på samma sätt som någon kanske styrt Sirhan?

Varför kvinnan känt behov att behöva tala om för människor att ”vi har skjutit Kennedy” är en svåranalyserad underlighet i sammanhanget. Antingen var denna kvinna också hypnotiserad och leddes av någon annan och var precis som Sirhan i någon form av trans eller drogpåverkad, vilket gjorde henne euforisk över att ha mördat en annan människa. Eller så fanns det en obegriplig poäng i att säga dessa ord till okända personer samtidigt som hon flydde från hotellet.

Allra bäst hade sannolikt varit om en ledsagare av syndabocken Sirhan, som hon verkade vara, hade agerat diskret och varken uttryckt dessa avskyvärda ord som ingen kunde glömma eller för den delen att ha klätt sig i en utmärkande, vit klänning med mörka prickar.

Kan det ha varit så att kvinnan hade två uppgifter; dels att med sin prickiga klänning signalera något som gjorde att Sirhan gick in i ett hypnotiskt tillstånd samt att han dels skulle följa hennes anvisningar? Kanhända var kvinnan själv ett offer och även hon hypnotiserad?

Om det nu var frukten av MK-ULTRA som låg bakom alltihop, fanns det då några tecken på en närvaro av CIA i Ambassador Hotel den 4 och 5 juni 1968? Sannolikt var det nog på det viset.

CIA var närvarande

Precis som i Dealey Plaza 1963 dök det upp bilder, rörliga i det här fallet, på personer i folkhavet inne i Ambassador Hotel 1968 som var slående lika kända CIA-operatörer. Flertalet filmer från olika /wp-content/uploads/content/historiskt/bobby kennedy/Campbell Joannides.jpgnyhetskanaler har genom åren granskats av experter med syftet att se om det fanns personer på plats som ”inte borde ha varit där”. Två av dessa personer identifierades som Gordon Campbell och George Joannides, bilden till vänster, bägge två kopplade till CIA:s bas JM/WAVE i Miami, Florida. Medan Campbell var en nära medarbetare till tidigare chefen Ted Shackley för JM/WAVE, ingick George Joannides i CIA:s avdelning för psykologisk krigföring. Joannides hade varit en av flera operatörer som övervakade Lee Harvey Oswald när denne befann sig i New Orleans sommaren 1963.

När paniken sköljde som värst genom balsalen i Ambassador Hotel stod dessa två herrar helt lugnt och betraktade alla människor som rusade runt i förvirring. Den flintskallige Gordon Campbell hade händerna knäppta bakom ryggen och såg sig omkring som om han väntade på frun som var inne och handlade i en butik. Greken Joannides var lika cool han bakom sina glasögon. Om det trots allt inte var dessa herrar utan några andra, så har dessa under de fyrtiofem år som passerat aldrig klivit fram och sagt att ”det var jag”.

Frilansjournalisten och dokumentärfilmaren Shane O´Sullivan har för övrigt visat bilderna för personer som kände Campbell och Joannides. I dokumentären RFK Must Die: The Assassination of Bobby Kennedy från 2007 bekräftar den före detta CIA-agenten Bradley Ayers och ambassadören Wayne Smith att bilderna verkligen visar dessa två CIA-operatörer. Även utredaren Ed Lopez vid House Select Committe on Assassinations identifierade George Joannides.

Men det fanns även en tredje person som syntes i den bakre delen av folkmassan. Den här mannen hade ett mörkt latinamerikanskt utseende och var klädd i en brun kostym.

Mannen med tjurnacke var fem år äldre nu och hade lagt på sig några kilo. Ändå rådde det inga tvivel om att det var samme man som synts i Dealey Plaza den 22 november 1963. Kanske var han även den mannen som vicesheriffen Roger Dean Craig beskrivit komma körande i en ljusgrön Nash Rambler och plockat upp Lee Harvey Oswald tio minuter efter att John F Kennedy mördats.

David Sanches Morales, ansvarig chef vid JM/WAVE för hemliga operationer och även en i Ted Shackleys team som stod nära David Atlee Phillips och Bill Harvey som förmodats varit delaktiga i mordet på JFK. Dave Morales som hatade varenda Kennedy som pesten – vad gjorde han i Ambassador Hotel natten då Bobby Kennedy mördades?

Våren 1973 skulle han under ett fylleanfall fräsa till sina vänner Ruben Carbajal och Robert Walton:

– Nå, vi tog hand om den jäveln i Dallas. Jag var i Los Angeles när vi tog den lille fan Bobby.

CIA-operatören David Rabern var ytterligare en person som identifierade David Sanches Morales i O´Sullivans dokumentärfilm. Faktum var att Rabern, som inte bodde långt ifrån Ambassador Hotel, hade varit där samma kväll som Kennedy mördades. Han berättade för O´Sullivan att han vid flera tillfällen under kvällen sett mannen som liknade Gordon Campbell tillsammans med två andra män och en kvinna. Om dessa var Sirhan, mexikanen och kvinnan i prickig klänning avslöjas dock inte i filmen.

Ambassadören Wayne Smith, som kände Morales, sa till Shane O´Sullivan:

– Bobby Kennedy mördas och David Morales är där. Dessa två omständigheter måste vara relaterade…

Efter Shane O´Sullivans dokumentär har några oberoende utredare gått ut med att det inte kan ha varit George Campbell eftersom han dog i september 1962. Men den uppgiften är fel eftersom David Rabern faktiskt tjänstgjorde under Campbell 1963-64. Ytterligare två personer kände igen George Joannides, dels utredaren Dan Hardway vid HSCA och Tom Polgar som jobbat med Joannides i Saigon. När George Joannides dotter visades bilden yttrade hon bara ”ingen kommentar”, vilket åtminstone betyder att hon inte förnekade att det var hennes far på bilden.

David Rabern minns själv från kvällen att han också sett Gordon Campbell och David Sanches Morales samtala med varandra. Att Campbell och Joannides setts tillsammans, visade nyhetsbilderna. Senare påstods personerna som liknade Campbell och Joannides vara höga chefer från klockföretaget Bulova. Är det sanningen så uppstår direkt två frågor som aldrig kunnat besvaras. Varför skulle höga chefer från Bulova vilja dröja sig kvar på en mordplats en god stund efter det hänt? Varför skulle den ene av ”Bulova-cheferna” interagera med mannen som kunde ha varit David Sanches Morales tvilling? ”Morales-mannen” hade ju ingenting med klockföretaget att göra. Var det en extrem tillfällighet att tre personer som var oerhört lika tre CIA-operatörer sågs i samspråk trots att de inte kände varandra?

Trots allt hade fem personer direkt identifierat dem samt två ytterligare indirekt. Det var personer som arbetat med dem eller haft nära kontakter med dem. Att andra i efterhand försökt dementera att det skulle ha varit Campbell, Joannides och Morales på bilderna är bara något som kan förväntas. Att någon skulle vilja ljuga och påstå att det var CIA-operatörer på plats i Ambassador Hotel den 5 juni 1968 har inte bedömts som särskilt troligt. Absolut inte att fem personer helt oberoende av varandra skulle ljuga om det.

En andra skytt?

Den oberoende utredaren Lisa Pease vill likna mordet på Robert Kennedy vid en konstruerad illusion, precis som när en trollkarl får människor att se en sak som sedan förvandlas till något helt annat. Kennedy hade uppenbarligen skjutits och Sirhan hade de facto avfyrat en revolver. Därför måste Sirhan vara mördaren. Ändå bekräftade inte de fysiska bevisen denna konklusion. Sirhan var inte mer mördare än en trollkarl som kunde ses såga itu en människa, skrev Lisa Pease.

/wp-content/uploads/content/historiskt/bobby kennedy/Obducenten Thomas noguchi.jpgMorgonen den 6 juni 1968 obducerades Robert Francis Kennedy av chefspatologen Thomas Noguchi, bilden till höger, och hans läkarlag. Obduktionen övervakades av tre rättsläkare från den rättsmedicinska institutionen vid försvarshögkvarteret i Washington. En av de tre rättsläkarna var ingen mindre än Pierre Finch som varit en av de tre obducenterna i Bethesda 1963, vilket var synnerligen besynnerligt.

Slutresultatet blev en sextiotvåsidig rapport som konstaterade att det dödande skottet hade gått in genom den nedre delen av tinningbenet bakom höger öra. Kulbanan hade en vinkel nedifrån och gick uppåt in i hjärnan. Kulan hade splittrats varvid den största delen återfanns i den nedre delen av hjärnstammen. Ett annat skott hade penetrerat Kennedys högra armhåla och fortsatt i en brant vinkel uppåt och gått ut genom hans bröst. Noguchi konstaterade att Kennedys arm måste ha varit upphöjd när kulan träffade. Ett tredje skott gick in cirka fem centimeter nedanför det föregående skottet och hade gått rakt upp genom kroppen och stannat i nackpartiet i ett förhållandevis intakt skick. Thomas Noguchi kunde fastslå att även ett fjärde skott gått genom Kennedys kavaj utan att träffa honom.

Ryktet om att det fanns en ”andra skytt” började omedelbart cirkulera eftersom ytterligare fem personer hade träffats av skott.

Kennedy hade träffats av fyra skott. Ira Goldstein hade träffats av två, ett som strök benet och ett som träffade ändan. Erwin Stroll hade träffats av ett skott i sitt vänstra ben. William Weisel fick ett skott i magen. Elizabeth Evans träffades av ett skott i övre delen av huvudet. Paul Schrade träffades också av ett skott i huvudet.

Samtidigt kunde Sirhans revolver bara laddas med åtta skott.

En revolver med åtta skott hade alltså skjutit sex personer med tio skott?

Chefen för LAPD:s kriminaltekniska laboratorium DeWayne Wolfer förklarade denna omständighet med att kulorna rikoschetterat i köket ”som en bisvärm” varför flera personer träffats av samma kulor. Glöm teorier om en ”andre skytt”. Wolfers diagram över kulbanor i köket var högst välvilligt och spekulativt, enligt chefspatologen Noguchi, som menade att det inte var möjligt att göra en rekonstruktion av så många kulor i ett rum där över sjuttio personer vistades.

Att det inte fanns ett enda vittne som hade sett Sirhan skjuta så många som åtta skott, var inget som Wolfer fäste någon vikt vid. Än mindre att det fanns vittnen som sagt att Sirhan aldrig han avlossa mer än två skott innan han övermannades.

Men Thomas Noguchis mest kontroversiella upptäckt var att skottet som dödat Kennedy måste ha avlossats alldeles intill Bobbys öra, mindre än tre centimeter ifrån. Ingångshålet var nämligen omgärdat av ett kraftigt lager av krut. När inte ett enda vittnesmål gjorde gällande att Sirhan någonsin kommit så nära Kennedy så finns det heller inget bevis som styrker Sirhan som gärningsman.

Thomas Noguchi i sin bok Coroner:

”Innan mer uppgifter finns att tillgå så är existensen av en andre skytt mycket möjlig. Jag har aldrig sagt att Sirhan Sirhan dödade Robert Kennedy.”

Träffar sex personer tio gånger med åtta skott

I Dallas hängde Warrenkommissionens slutsatser mer eller mindre på att den magiska kulan var sann. I Los Angeles spelade det ingen roll att Sirhan påstods ha avlossats något som måste vara en av världshistoriens mest effektiva träffserier och inte bara träffat sex personer tio gånger med åtta skott. Hans åtta skott hade dessutom slagit in i dörrposter, väggar och tak, vilket betyder att skott som inte stannat kvar i offren fortsatt genom deras kroppar, runt i köket ”som en bisvärm”, precis som DeWayne Wolfer hävdat. Frågan är dock om en revolver med 22-kalibrig ammunition verkligen kan åstadkomma allt detta?

DeWayne Wolfers argumentering fick heller någon näring av advokaten William Harpers upptäckter. Harper kunde nämligen bevisa att kulorna som tagits ut ur Robert Kennedy och nyhetsreportern William Weisel kom från två helt olika vapen. Faktum var att ingen av de sju kulorna som fastnat i offren matchade Sirhans revolver av märket Iver Johnson.

Varken SUS eller Wolfer undersökte säkerhetsvakten Thane Cesars vapen. Cesar verkade ha fallit mellan stolarna och uppgav långt senare att han ägt en Rohm-38 och inte en 22:a vid tiden för mordet. Cesar påstod också att han åkt i golvet efter det första skottet och aldrig avfyrat sitt vapen. Manny Pena och hans utredare vid SUS valde att tro på Cesar i stället för de som hävdade motsatsen, såna som Donald Schulman, Karl Uecker och William Harper. Cesar medgav visserligen att han ägt en 22:a men hade sålt den till en Jim Yoder långt innan mordet.

Därmed var utredningen egentligen över.

I oktober 1972 fick Jim Garrisons gamle kollega Bill Turner tag i Yoder, som fortfarande hade kvar kvittot efter köpet av 22:an. Det visade sig att Cesar sålt vapnet till Yoder tre månader efter att Robert Kennedy skjutits. Vapnet hade alltså varit i hans ägo när Kennedy sköts.

Thane Eugene Cesar arbetade i huvudsak för Lockheed Aircraft i Burbank, Kalifornien. Tidigare hade han arbetat för Hughes Aircraft Corporation. Båda dessa företag var nyckelföretag i det militära industrikomplexet. Enligt Jim Yoder hade Cesar inget fast arbete vid Lockheed, utan användes till ”flytande uppdrag”, som låg under CIA:s kontroll.

Bevisen för fler skyttar var kanske mer tydligt i Los Angeles än i Dallas. Och precis som i Dallas fanns det även en ljudinspelning av händelseförloppet.

Skotten inspelade 

Tack vare att den polske journalisten Stanislaw Pruszynski glömde att stänga av sin bandspelare efter att Kennedy avslutat sitt tal har forskare i den moderna digitalåldern kunnat analysera och särskilja /wp-content/uploads/content/historiskt/bobby kennedy/Philip_Van_Praag_7_RFK_assassination_Pruszynski_recording.JPGljudet av skott från brus och andra biljud. Rättsmedicinske ljudexperten Philip Van Prag, bilden till vänster, gjorde tre upptäckter. Dels kunde han urskilja tretton skott som avlossades under lite mer än fem sekunder. Van Prag kunde också klarlägga att det först var två skott som följdes av en paus som varade i 1,3 sekunder innan en serie av skott avlossades under ett antal sekunder, innan de till slut överröstades av människor som skrek. Dels kunde Van Prag visa att två skott avlossades nästan samtidigt, vilket bara kan betyda att de två skotten kom från två vapen. Van Prag kunde också avgöra att fem av skotten kom från ett vapen som gav ifrån sig ett högre ljud än de övriga skotten. Eftersom ljudnivån på dessa skott nådde nivåer av 1 600 Hertz ville Van Prag göra tester för att se om det gick att ringa in vilken typ av vapen det kunde ha varit. Han chansade med att testa ett liknande vapen som Sirhan haft, en Iver Johnson Cadet 55, och en H-R 922, som Thane Cesar sålt till Jim Yoder tre månader efter mordet.

Icke förvånande visade testet att ett likadant 22-kalibrigt vapen som Cesar ägt tiden för mordet gav samma höga utslag som vapnet på ljudbandet – 1 600 Hertz. Oavsett vilket, bevisar antalet skott att Sirhan inte kan ha varit ensam skytt i köket på Ambassador Hotel natten då Bobby Kennedy mördades.

Den oberoende utredaren Lisa Pease skriver i sin artikel i Probe Magazine att rättegången mot Sirhan Bishara Sirhan var en rättegång som enbart hade ett mål; att bestämma vilket straff han skulle få. Det artade sig alltså inte till att bli en rättegång som skulle visa huruvida Sirhan var oskyldig eller inte. Sirhan själv kunde nämligen inte minnas vad som inträffat timmarna mellan den 4 och 5 juni 1968. Hans försvar fokuserade sig därför enbart på det faktum att han inte varit i kontroll över sina sinnen vid tiden för skotten. Således kom det inte som en överraskning att Sirhan dömdes till döden, en dom som senare övergick i livstids fängelsestraff eftersom Kalifornien beslöt avskaffa dödsstraffet.

Lisa Pease menar att det har klarlagts att Sirhan inte kunde ha skjutit Kennedy. I stället finns det tecken som tyder på att Sirhan sköt lösa skott. Oavsett vilka som låg bakom mordet, om det fanns en vilja att gå till botten med brottet, så har bevisen funnits där hela tiden. Det faktum att ingen myndighet någonsin har gjort ett försök att ärligt granska bevisen i det här mordfallet är lika skrämmande som fallet i sig självt. Detta leder till misstanken att det finns en statlig inblandning i brottet.

Mycket tyder på att den 24-årige Sirhan hade drogats eller hypnotiserats. Han kunde varken minnas något av mordkvällen eller lyckades identifiera eller avslöja någon konspiratör. Bevis och vittnesmål motsäger inte teorin om att han befann sig i hotellet för att enkom dra till sig uppmärksamhet. Själv var Sirhan under föreställningen att han befann sig på en skjutbana. Det faktum att domstolen dömt Sirhan till döden på så uppenbart bristfällig bevisning och helt struntat i att titta på bevis som friade honom påminner om en rättslig nivå som endast återfinns i diktaturer eller republiker där det kan förväntas vad som helst utom sanningen.

Mönstret går igen

Sannolikheten att både JFK och RFK skulle mördas av en ensam galning måste vara försvinnande liten. Trots att de ansvariga utredarna i Special Unit Senator gick ut med att mordet på Bobby Kennedy absolut ”inte fick bli ett nytt Dallas”, så började likheterna ändå staplas på hög.

Båda bröderna sköts inför ögonen på en stor publik. Händelsen filmades och fotograferades. Vid bägge morden fanns också en stark misstanke om en fiktiv skytt med ett politiskt budskap. Myndigheterna har bevisligen manipulerat med bevis och påverkat vittnen. Trots många andra möjligheter till att döda någon var tillvägagångssättet detsamma i Dallas som i Los Angeles, kanske med syftet att chocka och förstumma. Bevisningen handlade därtill mycket om vapnet. Båda dödsskjutningarna skedde efter hot om uttåg från Vietnam. De båda misstänkta mördarna hade innan morden utmärkt sig på skjutbanor och dragit uppmärksamheten till sig och sina vapen. Både Oswald och Sirhan hade lämnat efter sig anteckningsblock där de känt behov att uttrycka sitt uppsåt. I båda fallen var pressen snabb att undvika att genomföra några djupare granskningar.

Lokalpolisen fick en viktig roll medan FBI agerade med politiska motiv. Trots att obduktionen i Bethesda inte följde reglerna hade Warrenkommissionen fullt förtroende för resultatet. I Los Angeles genomfördes en alltigenom korrekt obduktion som ogillades på grund av tidsbrist. I bägge fallen styrdes obduktionerna ovanifrån; dels av höga befäl i Bethesda och dels av de rättsvårdande myndigheterna i Los Angeles. Obduktionsresultatet mörkades i bägge fallen. Vare sig i Dallas eller i Los Angeles har den amerikanska staten någonsin haft avsikten att göra en ny mordutredning. Skotten kom från olika håll i bägge fallen, utan att utredarna någonsin ens ville undersöka möjligheterna av en andra skytt. Både John F Kennedy och Bobby Kennedy utgjorde ett allmänt hot mot USA:s maktelit, enligt många oberoende utredare. Varken Bobby eller Ted Kennedy har däremot uttryckt förhoppningar om ytterligare utredningar av något av morden. I båda fallen var den politiske motståndaren som stod mellan dem och presidentposten Richard Nixon. I både Dallas och Los Angeles fanns en stor misstanke om närvaron av CIA. Båda fallen hade en ensam galning som var tjugofyra år och vars identitet kretsade kring något så hatiskt som kommunism eller att helt enkelt vara av arabiskt ursprung. I bägge fallen var mer oklart än klart. I bägge fallen var rena fysiska omöjligheter inget hinder för hur den anklagade skulle uppfattas eller behandlas av de amerikanska myndigheterna. Oavsett om det rörde sig om en magisk kula eller rent av en magisk kulsvärm.

Frågan om Bobbys naivitet måste till sist uppmärksammas. Varför trodde han att det eventuella hotet, som han inte riktigt hade kontroll på, varför trodde han det var över?

Kommer aldrig få svar

Att försöka bli president måste rimligen ha inneburit ett hot mot de som misstänktes ligga bakom mordet på hans bror. Rimligen borde också Bobby ha vetat mer om en konspiration mot Jack än vad Jackie gjorde, som ändå verkade helt på det klara med hur saker och ting förhöll sig. Redan på morddagen den 22 november 1963 hade Bobby haft sina funderingar och misstankar om att det var underrättelsetjänsten som legat bakom, då han frågade CIA-chefen John McCone rakt ut om det var CIA som dödade hans bror. Senare ställde Bobby en än mer intrikat fråga till Lyndon Johnson:

– Varför lät du mörda min bror?

Enligt författaren John Davis i boken THE KENNEDYS, sa Bobby Kennedy tre dagar innan han sköts ihjäl:

– Först nu inser jag att endast presidentens makt kan avslöja hemligheten bakom min brors död.

Hade det varit Oswald som ensam mördade presidenten, hade sannolikt Bobby några år senare ställt upp på en intervju och talat om saken. I stället sa Bobby aldrig ett ord om händelsen i Dallas. Det var en talande tystnad.

Två dagar efter att Bobby Kennedy offentliggjorde att han ville bli nästa president sa alltså Jackie Kennedy till Schlesinger att hon trodde att även Bobby skulle bli mördad. Hur kunde Bobby tro att läget var annorlunda 1968, särskilt så kort efter Martin Luther Kings död? Svaret lär vi aldrig få.

/wp-content/uploads/content/historiskt/bobby kennedy/Robert kennedy inspiration park.jpg

För några år sen revs Ambassador Hotel på Wilshire Boulevard i Los Angeles. Alla möjligheter att någonsin rekonstruera eller försöka återskapa situationen i köket i händelse av att mordutredningen återupptas har gått förlorade för all framtid. Idag står sex skolor för olika åldrar uppbyggda på platsen där Bobby mördades för fyrtiofem år sen. Skolorna har döpts till Robert F Kennedy Community Schools och parken fått namnet Robert F Kennedy Inspiration Park, bilden ovan.

 

Para§rafs Peter Isaksson har intervjuat Paul Schrade, som blev skottskadad i samband med att Bobby Kennedy mördades. Intervjun finns att läsa här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.