Kennedymordet del 9: Obduktionen

Resultatet av århundradets obduktion på Bethesda Naval Hospital den 22 november 1963 skulle inte bli känt för världen förrän år 2039. Tack vare Oliver Stones film ”JFK” så tvingade det amerikanska folket fram Assassinations Record Review Board, som fick i uppgift att frisläppa mängder med hemligstämplade dokument. Därför vet vi idag vad som hände vid obduktionen. Allt var en lögn från början till slut.

Staffan H Westerberg, sedan mitten av 1990-talet grävande journalist och researcher från Stockholm har haft mordet på John F Kennedy som ett livslångt intresse. Det som började som hobby, ledde snart till rekonstruktioner av skjutningen på P10 i Strängnäs 1996 och ett antal artiklar för olika publikationer. 

Staffan ingår i gruppen Oswald Innocence Campaign tillsammans med de viktigaste oberoende utredarna av Kennedymordet i USA.

Vidare är han en del av journalisten Russ Bakers nätverk av researchers, med inriktning mordet på JFK. Har sedan två år arbetat på en bok om mordet i Dallas, som väntas bli färdig inom kort. Staffan skrev 1995 romanen Fågelbröstet som utkom på Albert Bonniers förlag.

I Warrenrapporten står det skrivet på sidan 59 att presidentens kropp anlände till Bethesdasjukhuset klockan 19.35, då röntgenbilder omedelbart togs. Samtidigt vet vi att mer än tio personer redan hade tagit emot kroppen vid bårhuset en timme tidigare, klockan 18.35. Utöver det var en grupp soldater från Fort Meyers, som gick under benämningen Joint Service Casket Team, på jakt efter kistan eftersom de hade i uppdrag att leverera Kennedys kropp till bårhuset under ceremoniella former. Faktum var att dessa soldater jagade den grå ambulansen med bronskistan runt sjukhusområdet en lång stund, förlorade ögonkontakten med den, för att slutligen få syn på den utanför intaget till bårhuset. Då var klockan 19.55. Sammanlagt skulle John F Kennedys kista anlända vid tre tillfällen till bårhuset i Bethesda.

Exakt klockan 20.00 bars den tunga bronskistan slutligen in i bårhuset. Där inne väntade nära trettio personer på att den rättsmedicinska undersökningen skulle börja. Medan Jackie och Bobby Kennedy med sällskap eskorterades till ett VIP-rum på den 17:e våningen, öppnades kistan i bårhuset långt nedanför dem. John F Kennedys kropp var inlindad med ett lakan, likaså huvudet. Nu såg allting exakt ut som det gjort när kroppen lämnade Parkland. Förutom en sak – skadan i huvudet var avsevärt större och omfattade nu hela toppen på hjässan.

Groteskt hål

Rättsläkarnas första åtgärd var att ta bort allt bandage. Huvudskadan hade under resan mellan Parkland och Bethesda blivit overkligt stor och ledde till en omedelbar tystnad bland åskådarna. Alla kunde se det groteska hålet i presidentens huvud. Naturligtvis kunde inte ett icke höghastighetsvapen, som Oswald påstods ha skjutit med, orsaka en sådan gigantisk skada. Mitt i tystnaden sade kapten James Humes högt:

– Vad har de i Dallas försökt göra med huvudet?

Kommentaren var sannolikt en väl planterad lögn, ett sätt för Humes att ljuga sig ur en situation som skulle kunna bli allvarlig och avslöja den största lögnen. Kanske var det någon under flygresan som utfört denna ”kirurgi” mot presidentens huvud, kanske även han själv då kroppen funnits till hands i mer än en timme redan. Men det var ingenting FBI-agenterna Sibert och O´Neill visste något om. De noterade endast i sitt undersökningsprotokoll att ”någon form av kirurgi redan har gjorts på presidentens huvud”.

Tidigare under dagen, när läkaren Marion Jenkins i Traumarum 1 i Dallas hörde att några av de andra läkarna diskuterade att öppna upp presidentens bröstkorg i ett försök att utföra hjärtmassage, förstod Jenkins att de inte var medvetna om hur stora skadorna var. Inför House Select Committee on Assassinations berättade läkaren Paul Peters 1978 att doktor Jenkins då sagt:

– Pojkar, innan ni ens funderar på att öppna upp bröstet bör ni komma hit och titta på hans hjärna.

Läkarna Baxter, Grossman och Clark lyfte upp presidentens huvud och fick se ett stort hål i bakhuvudet – ett hål som gjorde alla livsuppehållande insatser meningslösa. När Kennedys kropp lämnade Parkland hade inte mindre än 21 läkare, sjuksystrar och andra sett presidentens stora skada i bakhuvudet på nära håll. Även Jackie Kennedys livvakt Clint Hill hade sett det stora hålet i bakhuvudet. Läkaren Robert McClelland i Parkland beskrev bakhuvudet i detalj:

– Jag ställde mig i position bakom huvudet för att granska skadan ingående. Jag kunde se att den högra bakdelen hade blåsts ut av ett skott. När jag såg in i kraniet kunde jag även konstatera att cirka en tredjedel av hjärnan baktill var borta. Jag skulle uppskatta att jag hade nära uppsikt över skadan i bakhuvudet under tio till femton minuter. Jag kunde också konstatera att delar av lilla hjärnan, cerebellum, föll ut ur hålet.

Kom kulan framifrån?

Det torde därmed vara glasklart att presidenten faktiskt hade ett utgångshål bak i huvudet, orsakat av en kula som kommit framifrån. Men ingen av dessa läkare skulle hörsammas av Warrenkommissionen. Bilden av ett utgångshål i bakhuvudet stärks dessutom väsentligt när ytterligare tjugo personer i Bethesda, som tog emot kroppen, från början skulle instämma med vad sjukhuspersonalen i Dallas sagt. Senare skulle dock flera av dessa ändra sig, men med tanke på att mycket tyder på att en stor mörkläggning sakta lade handen över allting, blir det desto viktigare vad vittnena sade initialt då de ännu inte fått någon regi.

Med andra ord, av totalt fyrtio mer eller mindre experter ansåg samtliga att president Kennedy hade ett stort gapande hål i bakhuvudet. Den oberoende utredaren Robert Groden avslöjade i en intervju i maj 2013 att antalet som sett ett stort hål i Kennedys bakhuvud var så många som 81 personer. Om det verkligen var sant innebar det följaktligen att skottet omöjligen kan ha kommit från skolbokslagret bakom, vilket betyder att Oswald heller inte kan ha skjutit skottet.

Det är detta som är den Gordiska knuten, där den officiella linjen med Oswald som ensam gärningsman huggs rakt av och ger ett otvetydigt bevis för en konspiration.

FBI-agenterna James Sibert och Frank O´Neill hade till uppgift att dokumentera allt som hände under obduktionen. Fortfarande var detta en rättsmedicinsk undersökning och en vital del i en brottsutredning, då den misstänkte Lee Harvey Oswald fortfarande levde och förväntades ställas inför en domstol. O´Neill har aldrig glömt att en stor del av hjärnan saknades, vilket inte alls stämde med vad som senare skulle stå i obduktionsrapporten.

Hjärnan som en gång noterats i en inventarieförteckning i National Archives skulle för övrigt aldrig inkomma till arkivet. Enligt Sibert och O´Neills 302-rapport togs alltså hjärnan ut klockan 21.00. Samma sak hävdade Humes obduktionsprotokoll. Ryggmärgen hade dock redan kapats med ett snitt utan att åtgärden fanns noterad i protokollet. Frågan är bara när detta skulle ha gjorts, då Paul O´Connor som haft uppgiften att avlägsna hjärnan, inte gjorde det – eftersom han var säker på att där inte fanns någon hjärna.

Det började se ut som matlagningsprogram i tv – flera steg verkade redan vara utförda utan att de fanns noterade i protokollet. Paul O´Connor:

– Det fanns ingen hjärna. Vad som menas i protokollet förstår jag inte. Det fanns ingen hjärna.

Hjärnan borta

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/9ProfilKenndedy fran sidan.jpgHela scenariot med hjärnan var både rörigt och förbryllande. James Jenkins påstod att han såg kapten Humes ta ut hjärnan ur kraniet. Samtidigt hade O´Connor, vars uppgift just var att ta ut hjärnan, sett att den i stort sett var borta och att åtgärden därför inte var möjlig. Vem hade rätt? Utanför obduktionssalen vaktade gruppen soldater från Fort Meyers. Kvart över åtta fick löjtnant Bird se två flottister komma rullande en vagn med en liten klump inlindad i handdukar.

Löjtnanten frågade vad det var under tyget, varpå flottisterna svarade att det rörde sig om en döfött barn. Men det fanns inga noteringar om ett döfött barn på Bethesda den dagen. David Lifton och Rich DellaRosa misstänker att det var ”Kennedys hjärna” som anlände från Walter Reedsjukhuset, som Jenkins därefter lade i en burk med formaldehyd. Någon annans hjärna således. Med tanke på att chefsanalytikern Douglas Horne och högste juristen Jeremy Gunn i ARRB under mitten av 1990-talet upptäckte att det skett två hjärnundersökningar kan det tala för att O´Connor hade rätt och att det inte bara fanns en falsk hjärna, kanske rent av två. Det var i samband med intervjuer som fotografen John Stringer bekräftade för ARRB att han deltagit i en undersökning av hjärnan på morgonen den 25 november, samma dag Kennedy begravdes. Stringer kom särskilt ihåg att patologen Pierre Finck inte hade närvarat vid undersökningen.

Överste Finck å sin sida hävdade att han visst varit med vid undersökningen av hjärnan men att John Stringer däremot inte deltagit. Både Stringer och Finck hävdade att undersökningen letts av James Humes och Thornton Boswell. ARRB upptäckte genom utfrågningar av alla inblandade att det faktiskt skett två undersökningar av hjärnan, en som ägde rum tre dagar efter obduktionen och en som inträffade en vecka senare. Men eftersom den redan falska hjärnan dissekerades vid den första undersökningen den 25 november skulle det bli svårt att göra om samma nummer med samma hjärna en vecka senare. Särskilt när hjärnan efter den första undersökningen redan lämnats över till amiral George Burkley för att skickas vidare till familjen Kennedy. Likafullt var överste Finck närvarande när han, Humes och Boswell en vecka senare undersökte en hjärna som också skulle tillhöra John F Kennedy.

Jeremy Gunn frågade fotografen John Stringer när han visade upp fotografier tagna av hjärnan:

– Kan du bekräfta att dessa fotografier verkligen föreställer president Kennedys hjärna?

– Nej, det kan jag inte göra. Allt jag vet är att jag gav alla fotografier till James Humes, som överlämnade dem till amiral Burkley.

Slutligen var det även ett problem med hjärnans vikt. En hjärna hos en vuxen man väger vanligen kring 1 350 gram. Men hjärnan som var föremål för undersökningen den 25 november hade haft en vikt om 1 500 gram. Med tanke på att Dallasläkarna ansåg att åtminstone minst tjugofem procent av hjärnan skjutits ut vid Dealey Plaza skulle Kennedys hjärna i ett helt tillstånd ha varit på gränsen till abnorm.

– Det fanns ingen hjärna, förklarade Paul O´Connor för advokaten Gerry Spence under ett rättegångsspel i London 1986. Jag vet faktiskt inte vad de talar om… det fanns ingen.

Skotthålet flyttas

Det var inte bara huvudskadan som råkade ut för förflyttning. För att den enda kulan skulle kunna stämma måste kulan gått in i nacken på Kennedy. Så var dock inte bedömningen när presidenten dödförklarades på Parklandsjukhuset klockan 13.00. Då visade läkaren amiral George Burkley att det inte fanns något ingångshål i nacken, däremot fanns det en skottskada i presidentens rygg.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/9RitningObduktionen.pngEnligt FBI-agenten James Sibert var skotthålet beläget långt nedanför axlarna, även nedanför skulderbladen, lite till höger om ryggraden. Överste Finck hade försökt köra in ett finger i kulhålet men direkt kommit till ett stopp.

– Det går ingenstans, sa Finck när han försökte känna efter.

– Du behöver inte fortsätta med den proceduren, sa en röst bakom Finck. Låt det vara.

Kulhålet gick uppenbarligen inte igenom Kennedys kropp. Om där fanns en kula som hade fastnat eller om det var ett ytligt sår efter en kula som fallit ut är oklart. Någon fortsatt undersökning tilläts inte av amiral Burkley. Vid en intervju klargjorde dock röntgenläkaren John Ebersole för läkaren och röntgenspecialisten David Mantik att kulhålet var beläget vid den fjärde kotan i bröstryggen. Med tanke på att Ebersole i egenskap av röntgenläkare borde ha haft större förmåga än kanske amiral Burkley att rätt kunna placera en skada, utgjorde Ebersoles uppgift en mer trolig plats för skadans placering.

Även kulhålen i Kennedys kläder bekräftade Ebersoles uppfattning. Kavajen och skjortan hade i all hast glömts bort och fanns kvar på sjukhuset i Dallas. Enligt FBI var hålet i skjortan beläget 13,65 centimeter nedanför toppen av skjortkragen. Hålet i kavajen var 13,80 centimeter nedanför kragen. Dessa bägge plagg hade alltså ett kulhål på nära nog exakt samma ställe i ryggen mellan skulderbladen, lite till höger om ryggraden – precis där Sibert och O´Neill noterat i sin 302-rapport att kulhålet i ryggen var beläget.

När David Mantik besökte National Archives hade han tagit med en ”levande modell” som fick lov att ta på sig kavajen.

– Jag slogs av hur långt ner hålet satt. Det var ungefär tio centimeter nedanför skulderbladskammen, sa Mantik.

Enda kulan-teorin

Senare skulle Warrenkommissionen och ledamöterna Gerald Ford och Arlen Specter lansera den enda kulan-teorin genom att flytta upp kulhålet i ryggen till mjukdelarna i nacken. Men kulhålets sanna placering i ryggen mellan skulderbladen var alltså ett av flera viktiga skäl till att skadan omöjligen kunde vara en kandidat till den enda kulan-teorin. FBI:s James Sibert, som studerat skadan ingående, hävdade nämligen att en ensam kula som skadade både Kennedy och Connally omöjligen kunde vara sann, eftersom han visste hur långt ner på ryggen ingångshålet hade suttit. Kollegan O´Neill motsatte sig också att Boswell godkände Fords uppflyttning av kulhålet. Det betydde för övrigt att patologen Boswell avvikit från sitt eget diagram om skadornas placering i protokollet under obduktionen 1963.

Att kulhålet i kavajen var så långt ner förklarades med att kavajen kan ha ”veckats upp” i nacken när Kennedy drog upp armbågarna efter att ha blivit träffad, vilket syns i Zapruderfilmen. Ford och Specter kunde dock inte förklara hur även skjortan kunde ha ett hål på samma ställe, eftersom det i konsekvensens namn betydde att även skjortan skulle ha veckats upp i nacken. Om det ens fanns en teoretisk möjlighet till detta måste Kennedy ha haft skjortan utanför byxorna, vilket vore helt absurt att föreställa sig.

Ingångshål blir utgångshål

Nästa konstighet var det kulhål i halsen där Parklandläkarna placerat en trakeotomi för respirator. Det hålet förvandlades från ett ingångshål till utgångshål i Bethesda. Syftet med Gerald Fords kriminella omplacering upp till nacken gick ut på att kulhålet nu skulle passa in med kulhålet som fanns i halsen. Vips hade Warrenkommissionen skapat både ett påhittat ingångshål och ett falskt utgångshål för en kula som kunde träffa både Kennedy och Connally.

/wp-content/uploads/content/historiskt/kennedymordet/9SKADAN I HALSEN.jpgI verkligheten hade skottet i ryggen sannolikt fastnat, kanske på grund av att just det skottet haft dålig krutladdning eller att det gått genom ryggsätet i limousinen och tappat fart. Ingångshålet i halsen stämde för övrigt överens med skotthålet i framrutan som hade avlossats framifrån presidenten. Amiral Burkley hade alltså sett Kennedys skador i både Parkland och Bethesda. Han skrev under dödsattesten i Dallas och visste sannolikt att utvidgningen av kulhålet i halsen inte såg ut som det senare kom att göra på obduktionsfotografierna, där någon hade sprättat upp och utvidgat hålet hela sju centimeter. Ändå gjorde Burkley ingenting för att tillföra kunskap om hur skadorna sett ut i Dallas.

Genom sitt beteende placerade sig amiral Burkley som en del i konspirationen. I Parkland hade Burkley dessutom varit lika rabiat som Kellerman att få iväg kroppen till Washington snabbt. För övrigt var Burkley en av de första som förfäktade idén om att delar av skottet i ryggen kom ut i halsen.

Harperfragmentet

En annan förbryllande faktor var även när Dallasbon och läkarstudenten Billy Harper tre dagar efter mordet hittade en blodig bit av ett bakhuvud på gräsmattan mellan Elm Street och Main Street i Dallas. Det så kallade ”Harperfragmentet” hade en storlek på 5 x 7 centimeter och kom sannolikt från John F Kennedy. Den stora benbiten lämnades in till FBI, som tyvärr skulle ”tappa bort den”. Som tur var hade benbiten fotograferats i Dallas innan den gick iväg till FBI.

Antingen har den saknade benbiten retuscherats bort från de officiella röntgenbilderna, eller så var det inte Kennedys huvud som röntgats. Fotografierna visade inte heller vad personalen vid Parkland eller andra vittnen känt igen. Betänk att fyrtio vittnen sett ett stort hål i presidentens bakhuvud – någon bild som visade en sådan skada fanns inte i National Archives. Obduktionsfotografierna stämde alltså inte överens med röntgenbilderna. Bilden som visar presidentens ansikte framifrån visar ett intakt ansikte. Samtidigt visar röntgenbilden som tagits framifrån stora sprickor på kraniets högra sida. Eftersom en röntgenbild är transparent går det inte att avgöra om sprickorna fanns på baksidan av huvudet eller på framsidan. Oavsett vilket kunde helt enkelt inte fotografiet på det intakta bakhuvudet och lika intakta ansiktet passa ihop med röntgenbilden som visar stora sprickor på den högra halvan av huvudet ner till näsroten.

Kvart i elva på kvällen var obduktionen officiellt över. Chefspatologen James Humes ställde sig framför den fullsatta läktaren och förklarade att presidenten dödats av två skott bakifrån. Ett i ryggen som orsakade en grund skada; kulan åkte sannolikt ut i samband med hjärtmassage i Dallas. Det andra skottet gick in i den nedre delen av bakhuvudet och exploderade ut i skallens högra främre del. Ingenting om något hål i bakhuvudet. 

Strax efter 23.00 kunde de bägge FBI-agenterna lämna flottbasen för att åka tillbaka till sitt kontor och sammanställa en rapport. Som de förstod situationen tog begravningsbyrån och dess balsamerare över för att återställa president Kennedy och göra liket redo att köras ut från Bethesda till Vita huset. Men bara en stund efter att FBI-agenterna åkt ringde oväntat doktor Malcolm Perry från Parklansjukhuset i Dallas för att informera chefspatologen Humes om ett ingångshål i halsen, där de öppnat upp för en trakeotomi för respirator. Plötsligt stod Humes inför bevis på en skytt framifrån. Alltså återupptogs obduktionen.

Nu fick Humes försöka komma på andra förklaringar till hur allt ändå skulle bli skott bakifrån. Däremot kallades inte Sibert och O´Neill tillbaka, vilket torde ha varit ett krav för att obduktionen skulle hålla måttet i en rättegång. Fortfarande levde Lee Harvey Oswald och en kommande rättegång var målet för insamlandet av bevis. Att utredande myndigheten FBI inte var medveten om att obduktionen återupptogs stjälpte naturligtvis hela utredningen rakt ner i diket, vilket inte verkade bekymra Humes och Boswell.

Vid midnatt ansåg Humes fortfarande att de endast hade två skott bakifrån, ett i ryggen och ett i huvudet. Perrys avslöjande om ett kulhål i halsen gav honom visserligen en del bryderier, men eftersom kulhålet var förstört, först av ett snitt för en respiratorslang och sedan sprättats upp ytterligare flera centimeter, kunde han ändra skadans betydelse.

Mörkläggningen

När de två hederliga federalpoliserna lämnade Bethesda, i tron att Kennedy endast skjutits med två skott, tog okända män befälet i obduktionssalen. Om det var CIA-agenter eller inte har ännu inte kunnat beläggas. Efter midnatt började dessa civilister konfrontera doktor Humes om kulhålet i ryggen. De försökte övertala honom om att skottet i ryggen gick genom Kennedys hals. Redan här tog alltså enda-kulan-teorin sina första stapplande steg. Paul O´Connors kollega James Jenkins kommer ihåg att stämningen varit högljudd hela kvällen. Vid midnatt gick allt över i irritation.

– Till skillnad från att dra slutsatser var dessa okända män mer intresserade av att söka efter andra slutsatser, sa James Jenkins vid en intervju med David Lifton.

Men Jenkins visste inte vilka de civila personerna var eller var de kom ifrån. Uppenbart för honom var ändå att doktor Humes blev dirigerad av okända personer när han skulle författa sin obduktionsrapport. Eller snarare rapporter. Enligt Doug Horne blev det nämligen tre originalrapporter till slut.

Att i efterhand följa skeendet i bårhuset den 22 november 1963 och försöka lista ut vad som var sant respektive vad som var spår av en mörkläggning, är en grannlaga uppgift som många gått bet på. De som har kommit erkänt nära sanningen är David Lifton, Douglas Horne och David Mantik.

Ingen vet hur ”mörkläggarna” tänkt från början. Ju längre tid som gått från kvällen och natten då obduktionen genomfördes, desto mindre torde möjligheterna ha varit att kunna förmå kontrollera allt som måste göras för att hålla mörkläggningen intakt. Men eftersom alla dokument skulle vara hemligstämplade i minst 75 år kanske det inte var så noga med att allt nödvändigtvis måste stämma mellan exempelvis Warrenrapportens officiella version och vad de medicinska bevisen sade. Ingen skulle ändå få se bevisen. Nu blev det inte så.

Doug Hornes granskning tangerar emellanåt något slags tragikkomik. En noggrann granskning visar nämligen att ingenting verkade stämma överens när det gällde de medicinska bevisen, vilket är ett tydligt tecken på brott. Att Parklandläkarnas minnesbilder inte stämde överens med uppgifterna om skadorna i obduktionsprotokollet förstår de flesta vid det här laget. Men att obduktionsrapporten inte var kompatibel med Sibert och O´Neills 302-rapport är ganska avslöjande. Särskilt när utredningsansvaret låg hos FBI. Att 302-rapporten dessutom inte var helt förenlig med Parklandläkarnas iakttagelser är också ganska talande för hur lurade FBI-agenterna måste ha blivit.

För övrigt verkade inte minnesbilder från Parklandläkarna, 302-rapporten eller obduktionsrapporten stämma överens med obduktionsfotografierna eller röntgenbilderna. På toppen av allt gick inte heller obduktionsfotografierna ihop med röntgenbilderna. Senare skulle för övrigt Warrenrapporten inta en alldeles egen position beträffande de medicinska bevisen. Ytterligare femton år senare skulle House Select Committee on Assassinations, HSCA, utforma ännu en variant som inte kunde speglas i någon av de föregående rapporterna eller bevisen. Ingenting stämde således överens med någonting.

Tack vare tiden och påtryckningar efter filmen JFK skulle alltså bevis för fusk och förfalskningar komma i dagen och visa upp det makabra nät av lögner som läkare och andra makthavare vävt in absurdum i Bethesda den 22 november 1963. För slutligen och sist handlade det endast om en sak, nämligen om läkarna hade lyckats producera ett legalt dokument som skulle hålla i en domstol. Svaret på det är nej. Däremot ter det sig uppenbart att det viktiga var att få det att se ut som om obduktionen följt alla regler och principer till punkt och pricka, inte att utreda skottskador och slutsatser. 

– Låt mig säga det rakt på sak, sa Jerrol Custer vid en intervju med författaren David Lifton. Obduktionen måste genomföras. Den behövdes inte göras korrekt, men den måste genomföras av dokumenteringsskäl enbart. Finna fakta och orsaker, glöm det.

Det hade uppstått en bitterhet som övergick i trots hos några av assistenterna när de insåg att läkarlaget inte följde protokollet. Jerrol Custer hade sagt i förbifarten till sin chef läkaren Ebersole:

– Det här är ingen riktig obduktion.

Varpå Ebersole hade svarat:

– Du ska enbart hålla käft.

 

Normalt publicerar vi inte bilder på döda människor. Vi har här gjort ett undantag då dessa bilder publicerats tidigare på nätet i bland annat stora seriösa amerikanska medier.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.