Brottskod 306: Mord

Ut i trapphuset sprang en man, naken så när som på strumpor och långkalsonger nedhasade till knäna. Det kunde varit en scen från vilken pilsnerfilm som helst, men skulle inom några sekunder sluta med mord.

Petter Inedahl medarbetar på Para§raf med bland annat historiska artiklar. Han har även en egen sajt, Skarn, som förutom historiska bitar även innehåller en del om det hemsökta Stockholm och mycket annat. Skarn betyder, träck, orenlighet och smuts etc. Du hittar Petters sajt här: Skarn.

Klockan 22:05 på kvällen den 8 november 1969 börjar tredje och sista delen av den omskrivna Västtyska succédeckaren Babeck, med Senta Berger och Curd Jürgens i huvudrollerna, på TV1. Det är kvällens sista program, och en stor del av Sverige sitter bänkat framför TV:n inför den spännande upplösningen, bland dem 38-åriga Hjördis Kulla och hennes 11-årige son Rolf på Västmannagatan 53 i Stockholm.

Under filmens gång störs de upprepade gånger av bråk från lägenheten under, och strax efter dess slut hörs en dörr slås upp med en smäll, och springande fotsteg i trappan. En duns mot ytterdörren, och klirret av glas får dem bägge att tystna och stirra räddhågset mot den bräckliga träskivan. På andra sidan är det tyst, oroväckande tyst.

En bekant från Kumlaanstalten

De första dagarna i november 1969 hade varit kalla, grå och trista, men efter köldknäppen började termometern sakta åter krypa över nollstrecket. Lördagen den 8:e låg temperaturen och pendlade mellan fyra och fem grader, och Leif Stålvant tog ut stegen ner mot Sergels torg. Det var en något annorlunda miljö än vad som möter besökaren idag. Den så kallade Pinnen hade ännu inte kommit på plats i fontänen, och byggplanken stod som en vägg mot den ofantliga rivningsgrop där Kulturhuset några år senare skulle resa sig.

De stora bankbyggnaderna längs Sveavägen var tänkta som palats, men hade redan innan de ännu var färdiga klassats som ”själlös konservburksarkitektur”, en beteckning tidens tand på inget sätt skulle förta. Klockan var strax innan sju den här novemberkvällen när Leif Stålvant, som oftast kallas Leffe, kliver in på restaurang Träff, och beställer en mellanöl. Hans blick far genom lokalen, och fastnar på 35-årige Bror Andersson, en bekant från Kumlaanstalten de bägge muckat från några månader tidigare. Återseendet är kärt, och under timmarna som följer hinner de bägge vännerna återuppleva en hel del minnen från tiden som gäster på statens bekostnad. När klockan närmar sig elva tar de taxi till Västmannagatan 53 för att köpa sprit av en ytligt bekant, 48-årige Erik Andersson, som uppbackning för de ändå rätt svaga mellanölen.

Ni ska dödas båda två

Hos Erik Andersson, som bor i en etta på nedre botten i gårdshuset tillsammans med en bekant, 62-årige Gustav Nordlund, är stämningen på topp men något falnande. Han och Gustav Nordlund har under kvällen haft surströmmingsskiva med ett par bekanta, och håller nu på att gå till sängs. Gustav Nordlund har krupit ner i sin utdragssäng i köket, och Erik Andersson står i begrepp att göra detsamma ute i vardagsrummet när dörrklockan plötsligt ringer. Då han öppnar möter honom Bror Andersson och Leif Stålvant, och han bjuder in dem i den ännu rätt distinkta odören av norrländska specialiteter. Leif stålvant förklarar ärendet, och Erik Andersson plockar fram den sista flaskan Explorer, vilken Leffe köper för 15 kronor.

Den i sammanhanget något udda transaktionen leder till att alla tre sätter sig i Erik Anderssons halvbäddade säng. Leif Stålvant bjuder generöst de andra på varsin klunk innan han själv tömmer resten av flaskan, och det dröjer inte länge förrän samtalet börjar urarta. Bror Andersson tittar bort när Leffe pratar, och denne svarar med att ge honom två knytnävsslag på munnen, och då lägenhetsinnehavaren går emellan råkar även han ut för samma behandling. En askkopp går i kras över golvet, liksom en väckarklocka som faller ner från byrån då Leif Stålvant ursinnig reser sig upp.

– Ni ska dödas båda två, era råttor, skriker han i en sinnesstämning som bytt skepnad i en handvändning.

Den oömma behandlingen är för mycket för Bror Andersson, som omedelbart lämnar lägenheten. Han är redan tidigare bekant med Leif Stålvants umgängesvanor./wp-content/uploads/content/historiskt/brottskod 306 mord/Vaestmannagatan-53.jpg

Mordhuset på Västmannagatan 53

Våldskriminalitet

Leif Stålvant är vid tillfället 25 år gammal. Han beskrivs som atletiskt byggd, sina endast 170 centimeter till trots, och född i Skeppsholmens församling där fadern varit stamanställd vid dåvarande örlogsbasen, vilket kan förklara efternamnet. Stora delar av uppväxten har skett på ungdomshem och straffanstalter då han enligt egen uppgift inte stod ut med samhällets och föräldrarnas ständiga och pressande krav, vilka huvudsakligen verkar ha gått ut på att han ska gå i skolan och låta bli att misshandla sina kamrater. Redan vid 13 års ålder är han för första gången inblandad i våldskriminalitet av allvarligare slag, och när han är 16 placeras han på ungdomshem. Ett läkarutlåtande 1964, vid tjugo års ålder, lyder:

Välbegåvad, men forcerad och neurotiskt aggressiv. Affektexplosiv och extremt irritabel.

På sex år har han blivit dömd för våldsbrott sju gånger, och suttit i fängelse fyra, bland annat för att ha misshandlat sin flickvän, och är nu villkorligt frigiven från Kumlaanstalten. Redan samma dag han släpps ut slår han sönder ett fönster på Hotell Casa i Gamla stan, och misshandlar den kvinnliga receptionisten då hon vägrar lämna ut nyckeln till en bekants rum. Märkligt nog polisanmäler varken hon eller hotellet, ett agerande som kanske kunnat förhindra händelserna den 8 november./wp-content/uploads/content/historiskt/brottskod 306 mord/KoekBesk.jpg

Köket där Gustav Nordlund fick ett hårdhänt uppvaknande den 8 november 1969. Hans obäddade säng mitt i bild. Pilen visar på en blodfläck.

Ge fan i mig

Inne i lägenheten på Västmannagatan 53 har Erik Andersson blivit ensam med Leif Stålvant och den sovande Gustav Nordlund. Leffe försvinner in i köket och Erik Andersson hör hur glas krossas och sedan de mer dämpade ljuden av knytnävsslag följda av ett yrvaket ”ge fan i mig.” Han bestämmer att det är dags att ringa polisen, men då han själv inte har någon telefon beger han sig ut för att låna en av grannarna. Endast några meter bakom honom kommer Gustav Nordlund springande, naken så när som på strumpor och ett par långkalsonger nedhasade till knäna, tätt följd av Leif Stålvant.

De försvinner upp för trappan, och Erik Andersson, som vänt på huvudet vid ljudet av de bägge andra noterar att Stålvants byxor har en lång reva där bak. Av oklar anledning väljer han att försöka låna telefon i gathuset istället för i gårdshuset där han bor, men endast en granne svarar på hans knackningar, och hon låser snabbt dörren, utan att Erik Andersson lyckas i sitt ärende. När han efter en stund ger upp och återvänder till lägenheten står dörren på vid gavel, men av Leif Stålvant eller Gustav Nordlund syns inte ett spår. Han plockar fram en skål filmjölk han som bäst håller på att sleva i sig när polisen knackar på dörren.

/wp-content/uploads/content/historiskt/brottskod 306 mord/TrapphusBesk.jpg

Trapphuset där Gustav Nordlund mördades. Familjerna Kulla och Sederholms lägenheter låg bakom de två dörrarna mitt i bild.

Bevismaterial med fingeravtryck

Att ingen enda av Erik Anderssons grannar öppnat när han ringt på säger lite om hur det stod till socialt 1969 med stora rivningsprogram som dödat hela stadsdelar, och omfattande drogproblem i spåren. Ett flertal av grannarna berättade i polisförhören att de hört knackningarna, men inte vågat svara då de inte visste vem det var, och faktum är att många av dem senare inte öppnade ens för polisen. När den halvnakne Gustav Nordlund jagats ut av Leif Stålvant springer han något ologiskt upp för trappan istället för ut på gården. Redan på andra våningen går misstaget upp för honom, och han vänder om i panik för att försöka ta sig förbi sin antagonist, vilket visar sig vara ett misstag även det, men med betydligt värre konsekvenser.

I handen har Leif Stålvant en skinkkniv han hittat på köksbänken hemma hos Erik Andersson, och med den hugger han upprepade gånger efter den vettskrämde Gustav Nordlund. Sju knivhugg träffar nacken, ett högra armen, och åtta stycken ansiktet. Det djupaste av dem skär in till pannbenet och sedan nedåt över kinden hela vägen genom näsan som delas på mitten. Gustav Nordlund ramlar under sina desperata försök att undkomma in i familjen Kullas ytterdörr och därefter grannens. Han är inträngd i ett hörn med de bägge lägenheterna på var sida när han efter det sista djupa snittet i ansiktet sjunker ner i fosterställning på golvet. Leif Stålvant hugger kniven snett uppåt genom den blottade magen. Den skär genom levern och gallblåsan, in i hålblodådern och skär därefter av stora kroppspulsådern, och ur det öppna såret tränger inälvorna ut på golvet. I dödsögonblicket bajsar Gustav Nordlund på sig, av ren och skär skräck eller genom att kroppens muskler slappnat av då livet flytt.

Leif Stålvant går upp en halv trappa, slår ut fönstret och kastar ner mordvapnet på gården för att så snabbt som möjligt bli kvitt det. På återvägen passerar han Gustav Nordlunds kropp, som han känner på pulsen för att försäkra sig om att han är död. Den närmast okontrollerade ilskan har ersatts av kallt beräknande. På gården får han åter syn på kniven, ett bevismaterial med tydliga fingeravtryck. Han stoppar den i kavajens innerficka, och slinker ut genom porten i nattmörkret.

/wp-content/uploads/content/historiskt/brottskod 306 mord/BajsBesk.jpg

En blodpöl och en bajskorv ligger ännu kvar på mordplatsen sedan Gustav Nordlunds lik fraktats bort.

De kan väl inte komma in?

De som larmat polisen är Edvard och Vera Sederholm, vars lägenhet ligger i trapphusets hörn strax intill familjen Kullas. Efter TV-filmens slut är de på väg att lägga sig när även de reagerar på skrik och spring i trapphuset, och liksom familjen Kulla hör en hård duns mot ytterdörren följd av en kvävd snyftning. Vera Sederholm ser skräckslaget på sin man, och utbrister:

– Herregud, de kan väl inte komma in hit?.

När han böjer sig ut genom vardagsrumsfönstret kan han se rätt in i den upplysta trappuppgången via dess fönster, och i taklampans gula sken skymtar en gestalt liggande på golvet, en man som verkar redlöst berusad. Edvard Sederholm ber sin fru ringa polisen så att resten av natten ska förflyta ostört. Hon lyfter på luren, men är så skärrad att hennes man måste överta samtalet, och klockan 23:55 får radiobil 353 order att bege sig till Västmannagatan 53.

Under telefonsamtalets gång står Vera Sederholm och ser ut genom fönstret ner på gården. Bredvid piskställningen står en kraftigt byggd man och tar upp någonting från marken, någonting smalt, avlångt och metallglänsande hon uppfattar som ett reflexband.

Erik Andersson svimmar

När polisen anländer tar det inte lång stund att konstatera att den berusade mannen i själva verket är död, och att han inte själv tillfogat sig skadorna. Det tar heller inte lång stund för dem att hitta till Erik Anderssons lägenhet då flera grannar hört dennes röst i trappuppgången. När polismännen berättar om mordet på hans inneboende blir han likblek och svimmar mitt på hallgolvet. När han åter kommer till medvetande ger han Leif Stålvants signalement, inklusive de spruckna byxorna, men denne har för länge sedan lämnat platsen och allt polisen kan göra är att kalla på befälsbil och ambulans.

Efter mordet gör sig Leif Stålvant av med kniven, han berättar aldrig var, och den återfinns inte heller. Han går ner till närbelägna Odenplan där han makabert nog köper korv. Ingen reagerar på hans blodfläckade kavaj och skjorta, och efter att ha ätit beger han sig, hur otroligt det än kan låta, tillbaka till Västmannagatan där en folksamling nu bildats utanför porten till 53:an. I portvalvet står en polis, och Leif Stålvant står en stund och betraktar honom tillsammans med de övriga nyfikna innan han vänder sig om för att gå.

När han vänder ryggen till reagerar polismannen på Leif Stålvants spruckna byxbak, en särdeles karaktäristisk del av mördarens signalement. Då han anropar honom börjar denne springa, men blir efter en kort brottningsmatch övermannad och i handbojor identifierad av Erik Andersson. Mordvapnet saknas, men vänstra innerfickan är sönderskuren som om ett vasst föremål i hast stoppats ner där. Klockan är 01:20, endast en och en halv timme efter Gustav Nordlunds död.

Ska du ha dig en till?

Leif Stålvant nekar benhårt till mordet. Han hävdar att han inte minns någonting av händelserna i och utanför Erik Anderssons lägenhet, en minnesförlust som kommer väldigt lägligt och som av polisläkaren karaktäriseras som opportunistisk. En kontroll med straffregistret ger digert resultat, och dessutom den något överraskande upplysningen att Leif Stålvant anmält en annan man för misshandel, en man som gjort motsvarande anmälning mot honom själv.

Vid närmare granskning är det en föga uppbygglig scen som målas upp, och där Leif Stålvants vittnesmål ställs ensamt mot alla övriga inblandade inklusive ett stort antal fristående vittnen. Lördagen den 19 april 1969, mindre än en månad efter att han blivit villkorligt frigiven från Kumla, befinner sig Leif Stålvant på Slussens tunnelbanestation. Klockan är halv tio på kvällen, och i folkvimlet möter han 25-årige Thorleif Mattson och dennes flickvän Birgitta Nimrell. De är på väg till en fest i Fruängen och ska byta tåg när Leif Stålvant ställer sig mitt framför Thorleif, och när denne ber honom flytta sig svarar han med att ta tag i kavajslagen, och utan ett ord utdela en dansk skalle.

Inför räddhågsna åskådare följer han upp skallen mot den helt obekante Thorleif Mattsson med att knäa honom i pungen, och därefter ge honom flera knytnävsslag. När Birgitta Nimrell skrikande försöker gå emellan slänger Leif Stålvant in henne i väggen. Det är fullt av folk på perrongen, men endast en av dem ingriper för att stoppa den helt omotiverade och mycket råa misshandeln. Han leder den blödande Thorleif Mattsson ut mot Södermalmstorg följd av en gråtande Birgitta Nimrell när Leif Stålvant kommer springande igen och ger Thorleif ett nytt knytnävsslag med orden:

– Ska du ha dig en till din jävel?

Tumultet avslutas när polis som lockats dit av skriket och bråket uppenbarar sig, och Leif Stålvant tas med till stationen där han anmäler Thorleif Mattson för misshandel och med stor inlevelse berättar om smärtan han har efter att oprovocerat blivit överfallen och slagen och pekar på ett sår Thorleifs tänder rivit upp i hans panna vid skallandet. Thorleif och Birgitta kommer aldrig iväg till festen i Fruängen, utan får istället åka till Serafimerlasarettet.

/wp-content/uploads/content/historiskt/brottskod 306 mord/KavajBesk.jpg

Leif Stålvants kavaj. De vita cirklarna markerar blodfläckar, och pilarna på högersidan visar var fodret skurits sönder av ett smalt och vasst föremål som stoppats i innerfickan.

Strejk på häktet

Rättegången mot Leif Stålvant, där de bägge målen slås ihop, drar ut på tiden, inte minst beroende på att den rättspsykiatriska undersökningen försenas gång på gång. Leif Stålvant nekar hela tiden till mordet, men skriver vid upprepade tillfällen från rättspsykiatriska klinikens avdelning 17 till rättens ordförande. Den första mars 1970 erkänner han misshandeln av Thorleif Mattsson, och tar tillbaka den polisanmälan få torde trott på. Breven fortsätter komma. En vecka efter erkännandet av misshandeln skriver han och ber rättens ordförande öva påtryckning på rättspsykiatriska kliniken så att undersökningen skyndas på med hänsyn till att han är helt oskyldig.

Några dagar senare ändras tonen, och han informerar nu om att han vägrar medverka i någon undersökning överhuvudtaget, en inställning han bibehåller i över sex veckor innan han inser att hans vägran endast drar ut på häktestiden. Den 5 maj 1970 skriver han för fjärde gången och berättar att han är oskyldig och menar att man inte på någon punkt kunnat styrka att han mördat Gustav Nordlund, ett brev som avslutas med orden:

Att döma mig vore en parodi på svensk rättvisa och trygghet och skydd för medborgaren. Vidare vore det fruktansvärt.

Ändrade vittnesmål

När rättegången äntligen kommer till stånd bjuder den på överraskningar. Erik Andersson är uppenbart rädd när han ska vittna och försöker på alla sätt tona ner Leif Stålvants roll i lägenhetsbråket. Han berättar hur Leffe skrattat hela kvällen och hur slagen snarast varit på skoj, medan den mördade nu beskrivs som svår och folkilsken. En gång vänder han sig direkt till den tyste Leif Stålvant och frågar med ängslig min:

– Vi ska arbeta ihop igen en gång till Leffe. Tror du inte det Leffe?

Han syftar på att de tidigare varit tillfälliga arbetskamrater. Det hela går så långt att rättens ordförande ser sig föranlåten att påminna om vittneseden och straffet för mened, och till och med försvarsadvokaten anmärker att den förbättrade sanningen inte på något vis hjälper hans klient. Ytterligare ett vittnesmål läses upp. En tidigare okänd man har självmant tagit kontakt med polisen via telefon och berättat hur han mordnatten varit på besök på Västmannagatan 53 och då tydligt sett en man vars signalement är Leif Stålvants exakta motsats i alla detaljer springa ut genom porten strax efter mordet, en man som sedan dess är spårlöst försvunnen, och som ingen av de övriga vittnena lagt märke till. Har Leif Stålvant på något sätt lyckats öva påtryckningar även inifrån häktet?

Sluten psykiatrisk vård

Den 12 juni 1970 döms Leif Stålvant för mord. Han nekar fortfarande till gärningen, och hävdar att han inte kan minnas någonting annat än att han inte begått den. Den rättspsykiatriska undersökningen visar en man i starkt behov av sluten psykiatrisk vård, en bedömning Rådhusrätten till fullo instämmer i. Paret Sederholm, utanför vilkas dörr mordet blivit begånget, flyttar omedelbart därpå från Västmannagatan 53 för att aldrig återvända. Leif Stålvant själv kom tillbaka till Stockholm sedan han skrivits ut, och där skulle han också dö på ett hotellrum på Drottninggatan 2004, 60 år gammal.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.