Barnamördaren i Gubbängen

De härdade kriminalarna bleknade när de såg offret för det brutala mordet. I Per-Olof Berglunds bröst satt en morakniv inkörd ända till skaftet. Han var tio månader gammal.

Petter Inedahl medarbetar på Para§raf med bland annat historiska artiklar. Han har även en egen sajt, Skarn, som förutom historiska bitar även innehåller en del om det hemsökta Stockholm och mycket annat. Skarn betyder, träck, orenlighet och smuts etc. Du hittar Petters sajt här: Skarn.

Sent på natten torsdagen den 14 augusti 1952, så sent att det faktiskt hunnit bli den 15:e, är 31-årige Bror Pettersson på väg hem. Han tar genvägen över lekplatsen i hörnan av Gubbängsvägen och Ramvägen i Stockholms södra förorter, och bland klätterställningar och busksnår möter han en uppenbart berusad man.

Den främmande vinglar iväg åt motsatt håll med blicken fäst på något fjärran mål, och Bror Pettersson rycker på axlarna efter att ha gett honom en flyktig blick. Han har inte gått många steg innan han får ett nytt möte på den annars nattligt tysta gångstigen. En hysteriskt gråtande kvinna kommer springande, och griper förtvivlat tag i hans arm med orden:

– Han har mördat vår son. Jag tror han har dödat vår son.

Husets herre?

Om det var kärlek vid första ögonkastet är inte lätt att säga. Kanske är det endast av praktiska skäl som 36-åriga Elin Öberg och den ett år yngre Per Berglund flyttar ihop bara en månad efter att de träffats första gången i maj 1949. Elin Öberg har redan barn från ett tidigare förhållande, en sak som idag antagligen renderat henne komplimanger på temat hur hon som ensam mamma med en städerskas lön lyckats uppfostra två flickor, men 1949 snarare gjorde henne till någon vars sexuella vanor grannarna öppet diskuterade och ganska säkert fördömde.

Fördömanden som dock alla kom på skam i och med att Per dök upp. Om han än inte var den riktige fadern kunde han dock ge sken av respektabilitet när man nu blev den kärnfamilj som förväntades. Att döttrarnas uppfostran kanske inte varit idealisk, med en ofta frånvarande och gentemot den äldre ytterst viljesvag mor var knappast någonting som syntes utåt, men dock skulle komplicera förhållandet med Per Berglund betydligt. I själva verket hade den äldre dottern varit van att, trots att hon 1949 bara var nio år, styra både mamman och familjen, ett arrangemang som frontalkrockade mot Per Berglunds auktoritet.

Troende kommunist

Per Berglund föddes 1914 i norrländska Tåsjö, som ett av tio syskon. Redan som 13-åring börjar han arbeta som skogshuggare, men övertar så småningom faderns yrke som stenläggare och tillbringar några år vid diverse väg- och kraftverksbyggen i Västerbotten. 1945 kommer han till Stockholm, och är då en kunnig yrkesarbetare, men också en man som sällan spottar i glaset, och även om han långtifrån är någon alkoholist får han under åren fram till dess han möter Elin inte mindre än tretton fällande domar för fylleri. ”Man ska dricka så att man känner det” är ett uttryck han ofta använder och då och då även lever upp till.

Familjeförhållandena från barndomen var trista, med en mor som dött inlåst på ökända mentalsjukhuset Frösö i Östersund, en plats där även lillebror Harry skulle komma att tillbringa stora delar av sitt liv. Fadern var troende kommunist, och även Per var flitig läsare av tidningen Ny dag, en publikation där man bland annat kunde få veta saker som att det nu var bevisat att Stalins koncentrationsläger bara var en propagandalögn utspridd av västmakterna, att flyktingarna från östblocket alla var brottslingar som försökte undkomma rättvisan, samt att de finska socialdemokraterna planerade att bilda en fascistjunta.

Äktenskap för syns skull?

Omställningen från att ha levt ensam under större delen av sitt liv till att bilda familj med Elin Öberg var troligen inte av lättaste slaget för Per Berglund. Ideliga konflikter med äldsta dottern, och en ständigt gnagande svartsjuka mot Elins tidigare liv frätte på den löst sammanhållna familjen. I början av 1951 blir Elin gravid igen, och både hon och Per ser fram mot det gemensamma barnet och den stadga det ska ge deras förhållande. När magen blivit så stor att grannarna börjar ställa frågor gifter de sig till sist, och tre månader senare föds sonen Per-Olof.

Att Per Berglund tycker om sin son är uppenbart för alla som ser dem tillsammans. Han drar barnvagnen runt Gubbängen, och gullar med barnet, som av föräldrarna kallas Lill-Per, på ett sätt som drar uppmärksamheten till sig och säkerligen inte var vanligt för en man vid den här tidpunkten. Trots den utåt sett ljusnande fasaden knakar förhållandet i fogarna. Per kan inte bli kvitt misstanken att hustrun gift sig med honom av praktiska skäl snarare än av kärlek, och inte heller blir förhållandet till styvbarnen bättre av att de nu är fem personer i tvåan på Dörrvägen. De fåtaliga gånger han är full vågar han lätta på sitt hjärta, en sak Elin upplever som tjatigt, och inte heller kan hon förstå vad han menar när han tycker sig se en mur där Elin och döttrarna står på ena sidan och han själv och sonen på den andra. För bekanta berättar hon om den underliga glimten som ibland dyker upp i makens ögon, och erkänner att hon är rädd för honom då han blivit full.

– Man skulle aldrig ha gift sig då man redan hade barn, skriker hon uppgivet efter ett bråk.

Det är en replik som henne själv ovetande går Per djupt åt hjärtat.

/wp-content/uploads/content/historiskt/barnamordaren i gubbangen/Doerrvaegen-40.jpg

Dörrvägen i Gubbängen.

Utan motbok

Sommaren 1952 skickas döttrarna ut på landet så att Per och Elin ska få mer tid för varandra och det gemensamma barnet, men med två människor totalt oförmögna att se någon annan synvinkel än den egna blir avståndet mellan dem inte mindre. Torsdagen den 14 augusti kommer Per hem från jobbet med ett leende på läpparna, och en svag men omisskännlig spritdoft kring sin resliga gestalt. Han är på gott humör då en arbetskamrat dagen därpå fyller 40 och med anledning av detta lovat bjuda kollegorna på brännvin, ett löfte han för övrigt redan börjat infria, tjugofyra timmar i förväg.

Per Berglund ber hustrun köpa ut en liter Bordsbrännvin, ett populärt men numera försvunnet märke. Anledningen till att han inte själv besöker Systembolaget är enkel. Efter tretton domar för fylleri har han inte en chans att få någon motbok, en sak han mycket väl känner till och har därför inte heller ansökt om det. Elin handlar den begärda drycken, men skakar på huvudet när hennes make frågar om hon inte vill göra honom sällskap på ett par snapsar. Sedan hon lagt Lill-Per att sova i sin korg i vardagsrummet sitter Elin och maken och samtalar över köksbordet, och Per blir allt fullare. Samtalsämnet glider hela tiden in på hennes förflutna, på hur hon inte handlat rätt mot honom. Inseende det meningslösa i att försöka övertyga någon som är berusad svarar hon så undvikande hon kan, men kring halv tiotiden ger hon upp och slänger på sig sin trenchcoat för att ta en promenad. Per sitter tyst, och häller upp ett nytt glas.

Nu blir jag arg

Elin kommer inte längre än till ytterdörren innan den hastiga ilskan går över, men då stoltheten förbjuder henne att komma tillbaka för fort går hon ner i husets källare där hon sätter sig att vänta ut vad som kan vara en passande tid att vara borta. Deras lägenhet ligger på nedre botten, rakt ovanför hennes huvud, och hon kan höra hur Per går omkring och hur sonen vaknar och börjar skrika och hur Per sjunger för honom. En dryg halvtimme senare är hon uppe igen och tar barnet ur sin makes armar och lyckas till sist få Per-Olof att somna om. Per Berglund betraktar scenen och anmärker dystert att:

– Jag tror han märker att någonting är fel, att någonting inte är som det ska.

Elin och Per går ut i köket, men samtalet glider snabbt in på samma spår som tidigare, och Elin som nu fått nog gör misstaget att säga emot. Pers ansiktsuttryck förändras med ens. Hon beskriver det som att ”sinnet rann på honom”, och han reser sig upp och ryter ”gå och lägg dig”, och när hon inte gör någon ansats att lyda fortsätter han:

– Elin, nu blir jag arg på dig. Gå och lägg dig, säger jag.

Hon blir rädd, och reser sig upp även hon. Ytterkläderna är fortfarande på, och när Per rundar bordet springer hon ut och återtar sin tidigare plats nedanför källartrappan. Där sitter hon och väntar medan minuterna tickar förbi. Hur länge kan hon inte säga, men hon väntar på att Per ska dricka upp spriten och gå och lägga sig. Hon lyssnar till hans rörelser och försöker räkna ut vad han gör, men är trött och halvslumrar. Strax innan klockan ett spritter hon till vid ett förtvivlat skrik inifrån lägenheten:

– Elin, Elin, du har svikit mig.

/wp-content/uploads/content/historiskt/barnamordaren i gubbangen/Parken.jpg

Här på gångstigen genom lekparken mötte Bror Pettersson en hysteriskt gråtande kvinna natten mellan den 14 och 15 augusti 1952.

Dödstyst

När Bror Pettersson övertygat sig om att den hysteriska kvinnan i lekparken inte är full börjar han ana oråd och följer på hennes enträgna begäran med de få kvarteren till Dörrvägen 40. Det lyser i köket, och hon trycker nycklarna i hans hand, men vägrar följa med för att se vad som hänt.

– Han har dödat honom, snyftar hon och skakar på huvudet. Jag är säker på att han har dödat honom.

Full av illavarslande känslor låser Bror Pettersson upp lägenhetsdörren och kliver in. Allt är tyst. Dödstyst. Intill hallen finns ett rum med halvöppen dörr, och han tänder lampan beredd på det värsta, men allting är i bästa ordning. Genom köket fortsätter han via matvrån in i vardagsrummet där en obäddad utdragssoffa är det första som möter hans blick. Han tar ett steg in i mot det runda bordet mitt i rummet när ögonen faller på en babykorg invid den låsta dörren ut till hallen. I korgen ligger ett tiomånaders barn på en ljusblå babyfilt med mönster av luftballonger och teddybjörnar. Barnets ansikte är kritvitt, och ur dess bröst sticker det mörkröda skaftet av en morakniv. De små kläderna är indränkta med blod.

Bleka kriminalare

Familjen Berglund har ingen telefon, så Bror Pettersson ringer på hos en granne för att larma polisen. Klockan kvart över ett på natten den 15 augusti 1952 kommer han fram, men redan femton minuter därpå dyker gärningsmannen själv upp på polishuset på Kungsholmen. Han är full och gråter så mycket att det är knappt konstaplarna får ur honom någonting mer än att han just dödat sin son.

En polisbil som sänds till platsen kan inte göra mer än att konstatera dödsfallet, men det är en syn som får till och med de härdade kriminalkonstaplarna att blekna. Barnet har tre knivhugg rätt genom kroppen, och morakniven i Lill-Pers bröst sitter så hårt att man vid obduktionen måste använda verktyg för att få loss den. Den enda trösten är att döden måste varit så gott som ögonblicklig.

/wp-content/uploads/content/historiskt/barnamordaren i gubbangen/KoketBeskuren.jpg

Köket i familjen Berglunds lägenhet några timmar efter mordet. Slidan till morakniven ligger ännu kvar på bänken.

Du kommer för sent

När Per Berglund dagen efter mordet kvicknat till så pass att han kan tala om vad som hänt är det en mycket förvirrad berättelse man får sig till livs. Enligt honom själv har han efter grälet med hustrun blivit övertygad om att allt nu är slut, och för att inte sonen ska behöva genomlida en utdragen skilsmässoprocess beslutar han helt enkelt att ta livet av honom. Han säger att han inte minns mer än det första knivhugget och hur han liksom kvicknat till efter fullbordat dåd och skrikit rakt ut i luften. I porten möter han hustrun, men det enda svar hon får på sin oroliga fråga är:

– Du kommer för sent.

På köksbordet har han lämnat ett meddelande som börjar ”Min älskade hustru…”, men därefter är oläsligt. Med den berusades hela målmedvetenhet börjar Per Berglund gå mot Gubbängstorget för att ta taxi in till kriminalen och ange sig själv. Att han mött någon i lekparken eller att hans hustru gråtande sprungit efter honom har han ingen som helst minnesbild av.

Sinnessjukhus

Per Berglund finns trots de många domarna för fylleri inte tidigare i straffregistret. Fylleriförseelser registrerades istället hos Kontrollstyrelsen, ett statligt ämbetsverk som ursprungligen instiftats för skattetillsyn, men som i och med motbokens införande istället skulle bli de som övervakade efterlevnaden av de krångliga och märkliga alkohollagarna. Den 11 december 1952 döms Per Berglund som skyldig till dråp, men straffriförklaras enligt femte kapitlet, femte paragrafen i strafflagen och överlämnas för vård på sinnessjukhus som så kallad femfemma. Han dör 46 år gammal 1960, åtta år efter mordet, och ligger begravd på samma kyrkogård som sonen, dock inte i närheten av varandra.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.