Våldtagna män – brottsoffren ingen vill se

Kan brott ha ett genus? Och vad händer i så fall med män som utsätts för kvinnliga brott? Våldtäkt har beskrivits som den största av alla kränkningar i vår kultur, ett övergrepp som lämnar psykiska ärr i långt större omfattning än brott som exempelvis rån, inbrott eller misshandel, och vars offer hela tiden riskerar återfall i minnet av smärtan och förnedringen, även årtionden efteråt. 

Våldtäkt är ett brott som gång på gång diskuterats i media, som fördöms och upprör som få andra brott, och ändå finns det idag mängder av drabbade som av samhället dömts att leva ensamma med skammen, tvivlen och smärtan. Det är så den livslånga vardagen ser ut för de män som blivit drabbade, män, som ju enligt gängse synsätt inte kan bli offer i en våldtäktssituation.

– Alla män är skyldiga brukar det sägas, och det manliga våldtäktsoffret blir därför en anomali, menar Lars Gårdfeldt, präst och gayaktivist.

RFSU har gjort en undersökning där man lät två journalister ringa runt till Sveriges samtliga 21 landsting. De låtsades begära råd för en våldtagen bekant, noterade responsen, och kunde snabbt konstatera att rutiner och rådgivning var väl utarbetade så länge offret var en kvinna, men när samma frågor ställdes om en man blev reaktionerna med ens annorlunda.

– Sjukvårdspersonalen var otroligt hjälpsam, det var bara det att de inte visste hur de skulle göra, berättar Suzanna Boman psykoterapeut på RFSU i Stockholm. Det fanns inga rutiner, och någon hade blivit hänvisad till vårdcentralen som hänvisade till gynekologen som hänvisade tillbaka till vårdcentralen, runt, runt i en lång kedja. Att berätta vad man varit utsatt för är svårt och ska man behöva upprepa det fem, sex gånger och sedan blir kopplad runt ger man upp. Undersökningen visade väldigt tydligt att det finns en hel del att önska vad gäller omhändertagandet av män, och det finns också ett samhälleligt förnekande av den här problematiken som säger att män inte kan vara offer.

Är lagstiftningen könsneutral?

Att anmäla en våldtäkt är svårt, oavsett om den drabbade är man eller kvinna, men en ringdans bland ovilliga institutioner sätter trösklar som i många fall blir oöverstigliga. Det finns en våldtäktsklinik, och akutmottagningarna är utrustade med ett så kallat ”rape-kit” för undersökning och bevissäkring, men bara om offret är kvinna. Lagstiftningen må vara könsneutral, men vårt sätt att resonera är det inte. Enligt de nationella riktlinjer som utarbetats av NCK, Nationellt Centrum för Kvinnofrid, som alltså numera ibland även inbegriper män, ska en våldtagen man hänvisas till kirurgakuten, en plats där man oftast är duktig på att sy ihop sårskador, men inte automatiskt på att ta hand om människor vars största skador inte går att läka med spritlösningar och kompresser.

/wp-content/uploads/content/brottsoffer/Brottsoffren-ingen-vill-se/SuzannaBomanBesk 2.JPG– Ibland är det så med våldtäkter att det inte är så stora fysiska skador, och fokuserar man bara på det så blir risken att man säger att det där var ju inte så farligt, det kan ju inte ha varit en våldtäkt. Man bidrar till att bagatellisera det som hänt så som män ofta gör eftersom det finns en sådan tystnad kring män som utsatts för övergrepp, säger Suzanna Boman, bilden till höger.

Mörkertalet kring våldtäkter är stort, hur stort är det ingen som riktigt vet, men erfarenheten säger att om kvinnor är obenägna att anmäla är män det i ännu större utsträckning då vår syn på manlighet gör det skedda ännu mer skuld- och skambelagt.

– Likheterna mellan män och kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp är stora och reaktionerna efteråt är ungefär desamma, men det finns punkter som skiljer sig, berättar Suzanna Boman. Det handlar om tystnaden, om att samhället inte uppmärksammat det här och att skammen är större vilket gör att man inte anmäler. Den blir större för att man inte pratar om det. Man tänker fortfarande att män inte kan våldtas och den som blir det ändå är ingen riktig karl. Om vi tror att män och pojkar inte kan råka ut för sexuella övergrepp går det igen i mannens bild av sig själv. Vi är ju en produkt av det samhälle och de värderingar som finns runtomkring oss, och därför tycker vi på RFSU att det är så otroligt viktigt att försöka bryta den här tystnaden. Om det blir talbart kan man söka hjälp och skulden och skammen lyfts bort om man vet att man inte är den enda drabbade.

Kan inte vara ett offer

Hon får medhåll av Julia Matthis, verksamhetsledare på HOPP Stockholm, en förening som gett stöd åt våldtagna sedan 2001.

– Det saknas möjligheter för en man att identifiera sig med det som hänt eftersom män enligt gängse synsätt inte kan vara offer, och samhällets kvinnofixering vid sexualbrott gör deras tystnad ännu större, säger hon.

En annan sak som inverkar är att även om det naturligtvis finns kvinnliga förövare har det stora flertalet våldtagna män blivit utsatta av någon med samma kön som de själva, vilket lägger ytterligare komplikationer till en redan komplicerad verklighet.

– Om en man varit utsatt av en annan man så kommer frågor upp om den manliga identiteten. Homosexuella män som kanske kommit ut innan de blivit utsatta kanske har brottats med sin manliga identitet och efter ett övergrepp skakas den identitetsbildningen om och man kan få ännu större problem med sin manliga identitet. Även heterosexuella män drabbas av det här, av tankar som varför valde han mig? En man uttryckte det som att han började undra om han var homosexuell fast han tände på tjejer, och det blir ju väldigt skakigt i identitetsbilden. Den problematiken har vi på kliniken inte mött bland kvinnor som blivit utsatta, kanske därför att det är ännu mer tabubelagt att tala om kvinnliga förövare, säger Suzanna Boman.

/wp-content/uploads/content/brottsoffer/Brottsoffren-ingen-vill-se/RFSU_Beskuren.JPG

Som för 40 år sedan

Hon jämför situationen för en våldtagen man idag med den för en kvinna i motsvarande situation för fyrtio år sedan.

– 1977, när vi öppnade den första våldtäktskliniken var det ingen som pratade om att kvinnor kunde bli utsatta, men nu, nästan fyrtio år senare, finns det i det allmänna medvetandet att övergrepp sker och att kvinnor blir drabbade, men när det gäller män så befinner vi oss på samma plats som 1977. Det är därför jag menar att vi måste bryta tystnaden. Sexuella övergrepp råkar både män, kvinnor och barn ut för. Kvinnor pratar vi om och barn, i varje fall när det gäller flickor. Statistiken visar att när det gäller övergrepp mot barn är man mindre benägen att anmäla om offret är en pojke än en flicka. Omvärlden bagatelliserar händelsen med ”det var väl inte så farligt” eller ”det kan inte vara sant”, säger hon.

Liksom många andra grova brott, exempelvis mord, drabbar våldtäkter oftast personer gärningsmännen redan har någon form av relation till. Den mest fruktade våldtäktsformen, överfallsvåldtäkten där en okänd människa hoppar fram ur en buske i någon mörk park existerar visserligen, men är försvinnande liten procentuellt sett, vare sig offret är kvinna eller man. Den våldtäktsdrabbade är oftast ung, barn, tonåring eller en ung vuxen, vilket enligt Suzanna Boman hänger ihop med att yngre människor är mer hemfallna åt vad man brukar kalla riskbeteende; man dricker, man provar gränser, man följer någon hem. Precis som när det gäller våldtäkter mot kvinnor handlar våldtäkter mot män inte om sexualitet, utan om makt och kontroll, men här finns en viktig skillnad, en som är vanligare än man tror.

– Det man kan säga om män som blivit utsatta är att det också finns hatbrott. När det gäller övergrepp mot homosexuella män så finns det faktiskt heterosexuella män som förnedrar sina offer genom sexuella övergrepp, säger Suzanna Boman.

Att sexuella övergrepp mot män bagatelliseras innebär dessutom att forskningen på detta område är så gott som obefintlig både i Sverige och internationellt, samtidigt som allt fler våldtagna män söker hjälp hos organisationer som RFSU. Lösningen på problemet är naturligtvis lika svår och avlägsen som lösningen på alla andra universella samhällsproblem, men att intresse och öppenhet från samhällets sida skulle föra en lång bit på vägen är ett påstående vars sanningshalt är lätt att inse.

– Vi måste revidera vår syn på män som enbart förövare, säger Kristina Ljungros, förbundsordförande på RFSU.

– Det är väldigt viktigt att vi försöker bryta tystnaden kring övergreppen mot män, fyller Suzanna Boman i.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.