Hur säker är rättssäkerheten?

– Klagar någon medborgare på polisens sätt att sköta sitt arbete, utreder polisen sig själv. Likaså när det gäller missgrepp begångna av åklagare, det tar deras högsta chef, Riksåklagaren, hand om.
Det är den före detta finansministern Kjell-Olof Feldt som konstaterar det här. 

I en debattartikel av Kjell-Olof Feldt som publicerades på Svenska Dagbladets Brännpunkt, skrev han bland annat:

Ingenting skadar förtroendet så mycket som att ämbetsmän undgår ansvar för sina handlingar när de strider mot lagen eller mot de etiska normer staten åtagit sig att följa.

För knappt ett år sedan kom Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter, ut med boken Barnläkarfallet – en förnekad rättsskandal. Den handlar om rättsskandalen med överläkaren vid Astrid Lindgrens /wp-content/uploads/content/rattssakerhet/a-hur-saker-ar-rattssakerheten/Boken.jpgbarnsjukhus, Viveka Lindén, som greps av fyra poliser mitt under pågående rond och anklagades för
att ha dödat ett barn. Rykten spreds om att de kunde handla om flera barn som hon skulle ha tagit livet av – och Viveka Lindéns liv slogs i spillror.

Idag är hon helt frikänd men det har inte resulterat i några som helst konsekvenser för de poliser, åklagare och andra som medverkade till att denna absurda rättsskandal uppstod. (Boken rekommenderas varmt.)

Med erfarenheterna från arbetet med boken och den insyn i rättssystemet som det gav, skrev Kjell-Olof Feldt artikeln Hur rättssäker är den svenska rättsstaten? i Svenska Dagbladet.

30 år sedan sist

För lite drygt 30 år sedan intervjuade jag Feldt. Han var då finansminister och jag var reporter på TV-Aktuellt. Efter att ha läst hans artikel tyckte jag att det var dags för en ny intervju, eller kanske snarare ett samtal. Den här gången om rättssäkerhet.

Efter att hundarna glatt skällande har hälsat mig välkommen, slår jag mig ner med Kjell-Olof i en soffgrupp. Det visar sig att det här med statliga verk och dess åtaganden inte är en helt enkel historia, när vi backar några årtionden:

– Under min tid som finansminister hade jag ju hand om ett av de svåraste fallen, Skatteverket, berättar Kjell-Olof. Och att se till att det verket inte behandlade människor som på förhand stämplade skurkar, utan som skattebetalare som ibland gjorde fel och några som fuskade. Dom som behövde borde få hjälp av Skatteverket för att deklarationen skulle bli rätt och att dom inte skulle behöva hamna i bråk med domstolar och Kronofogden.

Med hjälp av flera av de högsta cheferna på Skatteverket åstadkom han efter några år en förändring.

– Det blev faktiskt en succé, säger Kjell-Olof Feldt. Man gör ju nöjdhetsmätningar på olika verk och Skatteverket klättrade upp till topp tio och till och med till topp tre, efter ett tag.

Kjell-Olof Feldt växte upp med en ensamstående mor:

– Det var en värld där det gällde att hålla sig undan myndigheterna, berättar han. Det kunde handla om barnavårdsnämnden eller polisen. Min mor fick uppleva hur staten kunde misshandla henne som frånskild ung mor på 1930-talet. Eftersom hon måste förvärvsarbeta och samtidigt ha med sig ett litet barn hade myndigheterna henne under övervakning. Det där innebar att jag senare i livet fick problem med dom riktigt troende statskramarna inom partiet, eftersom jag hade den här lite skeptiska hållningen till myndigheter.

Myndigheternas makt är given dem via regering och riksdag, och därmed av folket, menar Feldt:

– Men många av dom verkade inte uppfatta det så. Utan istället som att deras makt är given av deras position.

En bok kom till

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/a-hur-saker-ar-rattssakerheten/KofOchBHundarVid.jpgBoken Barnläkarfallet – en förnekad rättsskandal, kom till genom att Birgitta von Otter och Kjell-Olof Feldt hade en granne som var den anklagade narkosläkaren Viveka Lindéns chef.

– Vi pratade med honom om vad som hänt och läste vad som fanns att läsa, säger Kjell-Olof. Birgitta och jag funderade på att skriva en artikel om det här men kom fram till att det var för stort, och att det måste bli en bok. Det tog ett år. Att få fram alla handlingar var en historia i sig, som vi redogör för i boken.

Publiciteten runt boken har resulterat i att många kontaktat författarna om olika upplevelser av sjukvården och de rättsvårdande myndigheterna. Och det har även blivit en del föredrag och deltagande i seminarier.

– I morgon ska vi delta i ett seminarium om rättssäkerhet under förundersökningen, berättar Feldt. Att jag skrev den där artikeln berodde på att vi var uppe och träffade Justitiekanslern Anna Skarhed, och jag blev både förbannad och förvånad över hur iskallt hon tog att den här kvinnans liv slogs i bitar. Inställningen var i stort sett ”sånt händer”.

Kjell-Olof Feldt menar att ”sökarlyset” i artikeln är inriktat på om det finns strukturella fel i rättsprocessen.

– Vad jag vill belysa är åklagarens totala befäl över förundersökningen. Det är åklagaren som bestämmer allting, vilka som ska höras, vilka experter man kallar in och vilka utredningar som ska utföras. Dessutom bestämmer åklagarsidan hur mycket som försvarssidan får veta om vad åklagaren gör och inte gör. I det här fallet med barnläkaren så dröjer åklagaren gång på gång med beslut. Månaderna går och han gör ingenting. För henne var ju varje dag en plåga eftersom hon var misstänkt för dråp. Jag menar att sånt här inte behöver handla om dåligt omdöme hos någon enskild utan att det är en strukturell fråga. Att det är riggat på det här sättet.

Få mål blir genomlysta

Feldt menar att det finns stora brister på insynen i hur förundersökningar bedrivs i Sverige.

– Den bygger helt på åklagarens objektivitetsplikt, säger han. Men om åklagaren inte är objektiv då? I det här fallet var det Viveka Lindéns stora lycka att hon släpptes efter åtta dagar, och därmed själv kunde börja utreda vad det var som hade hänt. Hade den första åklagaren i målet kört på och snabbt fått upp det i domstol, hade Viveka kunnat bli fälld för dråp. Då hade hon ju aldrig hunnit göra dom egna utredningarna och påvisa orimligheterna i rättsläkarutlåtandet och annat.

Den svenska ordningen med att advokaten ska begära hos åklagaren att få den eller den utredningen gjord, och åklagaren sedan ska avgöra om han eller hon anser att det är befogat, anser Feldt vara en ytterst tveksam ordning.

– Det är få mål som blir genomlysta idag, säger han. När det händer beror det på att det är en resursstark person som kan göra motstånd, eller att någon eller några engagerat sig och det blir uppmärksammat i medierna. Och det därmed kan bli genomlyst och granskat.

Ringa tjänstefel

I sin artikel skriver Kjell-Olof Feldt apropå polisen, åklagarna och rättsmedicinalverket:

Utmärkande för dessa myndigheter, som granskar sig själva, är att de sällan hittar något fel i sin maktutövning. Och tvingas de medge att tjänstefel begåtts är det ”ringa” och därmed inte leder till att någon tjänsteman ställs till ansvar.

[-]– Ringa tjänstefel finns inte i lagstiftningen. I varje fall inte i brottsbalken, säger Feldt. Men det används flitigt i polisens egna utredningar och Riksåklagarens utredningar av åklagarnas misstag eller förseelser.

Riksåklagaren tillstår i och för sig att det var tjänstefel att polisen inte direkt klargjorde för barnläkaren vad hon var misstänkt för.

– Men RÅ anser att det bara var ett ringa tjänstefel eftersom det var en så kort transport från Astrid Lindgrens barnsjukhus till Solna polisstation, berättar Feldt.

(Det är 3,2 kilometer mellan sjukhuset och Solna polisstation.)

– Så poliserna ska alltså inte ha hunnit tala om för henne att hon var misstänkt för dråp?

– Nej, säger Kjell-Olof Feldt och skrattar, man hann inte. Och det blir det ju så bisarrt. Det handlar om en kår eller om man så vill, en bransch, som skyddar sig själv i första hand.

Rådjursbenet

Under utredningen mot Viveka Lindén gjorde polisen en husundersökning i hennes bostad och beslagtog bland annat en dator. Under den här tiden florerade det rykten om att Lindén kanske hade tagit livet av flera barn. Och att det alltså kunde vara en seriemördare man hade fått tag i. Sannolikt var det därför som polisen tog med sig vad man uppfattade som något misstänkt från hennes frys.

– Det visade sig vara ett rådjursben som dom hade tagit med sig, berättar Feldt. Men när Viveka Lindén ville ha ut ett protokoll från den där husrannsakan, så fanns det inget protokoll. Det måste det ju finnas enligt lagen. Har polisen tagit sig in i ditt hem och tagit något med sig så måste det finnas ett protokoll över det.

Det här anmäldes och hamnade hos riksenheten för polismål:

– Men där kom man fram till att det inte kunde utredas, för att det inte fanns något protokoll. Men det var ju just det som hela saken gällde…

Efter mycket om och men fick Kjell-Olof Feldt och Birgitta von Otter ut förundersökningen i barnläkarfallet:

– Det fanns inget system alls i det vi fick ut. Det var inte i kronologisk eller någon annan ordning. Det var ungefär som om dom hade tappat ner alla pärmarna på golvet och kastat in dokumenten i scannern vartefter dom plockade upp dom. Ibland slutade det mitt i ett förhör och ibland började det mitt i ett förhör. Och vi kunde hitta delar av samma berättelse på tre-fyra ställen. Det var helt enkelt inte gjort för en vanlig medborgare att läsa.

Inga reaktioner

/wp-content/uploads/content/rattssakerhet/a-hur-saker-ar-rattssakerheten/KofSkrivbord.jpg– Vi har hängt ut ett antal namngivna höga ämbetsmän i boken, säger Kjell-Olof Feldt. Och vi anklagar dom för att ha begått alvarliga fel. Jag föreställde mig att någon av dom skulle hoppa upp och säga att det där är lögn. Eller stämma oss för förtal eller liknande. Men det tigs. Inte ett ljud hörs.

Vi pratar om att på ett politiskt plan är inte de här frågorna partiskiljande.

– Nej, ingen vill ju framstå som någon som kommer till brottslingars försvar. Nu handlar det ju mest om att skärpa straff. Högre straff och fler poliser. Viljan att föra en dialog med medborgarna kring dom problem rättssystemet har saknas.

Självklart har alla rättssystem problem, menar Feldt:

– Det är inte konstigt om det blir fel ibland, säger han. Men då borde man i varje fall ha modet att erkänna att inget rättssystem är perfekt. Och därför borde vi ha öppenhet, transparens, i systemet. Det som kallas slasken i polisutredningar bekymrar mig. Där kan man stuva undan det man inte vill att någon ska se. Och om det inte är någon väldigt energisk person som går igenom slasken så kommer det inte fram.

Kjell-Olof Feldt avslutar sin debattartikel i Svenska Dagbladet så här:

Idén att åklagare ska uppmärksamma och utreda även de omständigheter som talar för den misstänkta brottslingens oskuld är god. Men den har fått motivera att åklagaren enväldigt avgör vad som ska utredas och hur resultatet sedan beskrivs när åtal väcks. Åklagarsidans förmenta opartiskhet har dessutom lett till att försvarssidan alltför länge är okunnig om utredningsresultat som dumpas i den så kallade slasken och om vad åklagaren trots påstötningar försummar att undersöka.

Detta har skapat en obalans i rättsprocessen som väcker frågan om hur objektiv och säker den egentligen är.

 

Artikel i Svenska Dagbladet i sin helhet, finns att läsa här.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.