Polismördaren Leif Peters – jakten på gärningsmännen

När Leif Peters och hans kumpaner kramade in avtryckarna strax efter midnatt den 8 januari 1967 drog de igång en av den svenska rättshistoriens största polisutredningar, och ändå skulle det dröja många veckor innan de greps av tungt beväpnad polis.
Det här är den avslutande delen om polismördaren Leif Peters. Tidigare har publicerats: Förspel till mord och Polismördaren Leif Peters

Petter Inedahl medarbetar på Para§raf med bland annat historiska artiklar. Han har även en egen sajt, Skarn, som förutom historiska bitar även innehåller en del om det hemsökta Stockholm och mycket annat. Skarn betyder, träck, orenlighet och smuts etc. Du hittar Petters sajt här: Skarn.

Leif Peters, Gustav Torver och Leif Wahlkvist lämnar lastgatan genom en dörr i den stora infartsport som då fanns ungefär där Haninge centrums norra ingång nu ligger. Via gångtunneln under Nynäsvägen tar de sig bort till bilen, Leif Peters ljusblå Volvo Amazon Combi med registreringsnummer AB10943, och åker därefter hem till Kerstin Andrée.

Att ingen av dem väntat sig en sådan avslutning på natten är uppenbart. Leif Peters svär över Gustav Torver som lämnat kofoten kvar på mordplatsen, samma kofot som använts i Bollmora och definitivt skulle länka ihop morden och inbrotten. De stänger in sig i köket där Leif Peters förklarar att han kommer att ta på sig hela skulden om de skulle åka fast, och hur han ska spela tokig för att på det sättet försöka få lindrigare straff.

Leif Wahlkvist och Gustav Torver uppmanas berätta hur Leif Peters trott att det var krig, och att han skrikit ”Stridsvagnarna kommer” innan han öppnat eld. De kastar bort alla kläder de burit i Handen, och dagen efter morden, tisdagen den 10:e, gör sig Leif Peters även av med bilen. Han säljer den billigt till en glad men något förvånad affärsbekant i Dalarna, och får en annan bekant, 30-årige Ulf Engström, även han med förflutet som väktare på Schäferkåren, att köra dit den och sedan telegrafera pengarna, för säkerhets skull till Kerstin Andrée.

/wp-content/uploads/content/historiskt/A-polismordaren-leif-peters-2/Volvo.jpg

Leif Peters ljusblå Volvo Amazon Combi som användes mordnatten sålde han dagen därpå till en intet ont anande bilmekaniker i Dalarna.

Sänk mordvapnen

Redan långt tidigare har Leif Peters gjort upp med sina föräldrar att följa med på semesterresa till Tunisien, och den 12:e, tre dagar efter morden, sammanstrålar de i Göteborg för att bila genom kontinenten.

Mordvapnen, en k-pist m/45 med tillverkningsnummer 199940 och en pistol m/40 med tillverkningsnummer 10931, har plockats isär och tillsammans med kamerorna som stals vid det första inbrottet i Handen, ammunition och sex dynamitstavar lagts i en väska som Gustav Torver och Leif Wahlkvist fått order att sänka i havet.

Vid tiotiden på kvällen den 13:e slänger de väskan i vattnet, om inte i havet så i varje fall i Riddarfjärden, vid Hebbes bro, bilden nedan, alldeles utanför Gamla stans tunnelbanestation. Till deras förskräckelse flyter den och inte förrän Gustav Torver lagt sig på mage över kajkanten och lyckats dra upp väskans dragkedja försvinner den sakta och bubblande under ytan.

/wp-content/uploads/content/historiskt/A-polismordaren-leif-peters-2/Hebbes-bro.jpg

Varför sköt inte Lars Wikander?

Brottsplatsundersökningarna gav klarhet på flera punkter, men väckte samtidigt en hel del frågor. Bredvid Lars Wikanders lik hittades hans tjänstepistol, en fransktillverkad 7, 65 millimeters Walther PP Manurhin med serienummer 70006, med patron i skjutläge.

På golvet låg en oavfyrad patron som, likt k-pistpatronen på våningen ovanför, kastats ut när han gjort mantelrörelse på nytt utan att fyra av första skottet. Varför hade han inte skjutit när han uppenbart hunnit osäkra och göra mantelrörelse två gånger? Det tragiska svaret kom först efter att pistolen skickats på en undersökning som visade att någon, troligen på Lars Wikanders eget initiativ, modifierat vapnet.

Avtrycket, det motstånd avtryckaren gör innan skottet brinner av, som normalt borde ligga på 3 kilo har satts ner till endast 1,6 för att göra avfyrningen snabbare. Det är ett livsfarligt ingrepp på ett tjänstevapen då risken för vådaskott mångdubblas. Samtidigt har magasinets fjäder av okänd anledning bytts ut mot en svagare, för ett vapen av 6 millimeters kaliber, ett ingrepp som gör att patronen lätt kommer i kläm mellan slutstycket och pipan då den klenare fjädern har svårt att mata upp.

Något som Lars Wikander uppenbarligen varit medveten om då han endast laddat magasinet med fyra skott. När första skottet inte brinner av har han gjort mantelrörelse på nytt och den klämda patronen kastats ut samtidigt som en ny matats upp, men fastnat även den. Han har alltså haft tid att avfyra två skott som båda klickat innan Leif Peters svarar med en salva från k-pisten. Hur händelserna utvecklat sig om han inte låtit manipulera sitt tjänstevapen är naturligtvis omöjligt att säga, men chansen är stor att både han och Uno Helderud hade överlevt.

/wp-content/uploads/content/historiskt/A-polismordaren-leif-peters-2/Walther.jpg

Lars Wikanders tjänstevapen, en fransktillverkad 7, 65 millimeters Walther PP Manurhin med serienummer 70006. Patronen intill är den som hittades utkastad på golvet intill liket.

Vi älskar hundar

En annan fråga som livligt diskuterades var den om Bertil Nilssons hund, den femåriga schäfern Hassan, och varför den inte ingrep för att rädda sin husse när denne blev angripen. I tidningarna gick debatten het. En major från arméns hundskola i Sollefteå menade att hunden ”borde fallit i strid och inte fegt hållit sig undan”, och en företrädare för Larmassistans, företaget där Bertil Nilsson och Hassan var anställda, kontrade med att Hassan är en av de bästa vakthundarna i Stockholm och att hundar inte är kanonmat.

Efter gripandet av Peters, Wahlkvist och Torver då deras gemensamma bakgrund i Schäferkåren blivit klar, uppkom teorier om att någon av dem haft sådan makt över hundar att han lyckats kommendera Hassan att ligga och se på medan hans husse mördades.

Klart är att de alla hade stor vana av och även haft hundar själva. Gustav Torver har dessutom arbetat en kortare tid på Stockholms stads hundstall och skulle 1971 ge ut boken ”Vi älskar hundar”. Att Hassan trots dessa hundkännares eventuella befallningar stillatigande och utan att ingripa skulle låtit husse skjutas ner inför sina ögon förefaller lite väl magstarkt. Långt troligare verkar det då att han helt enkelt inte varit närvarande, att Bertil Nilsson, vilken lika lite som poliserna torde anat vad som komma skulle, sagt åt hunden att ligga still i affären Söderväskans pentry där de suttit på vakt, och att Hassan inte upptäckt vad som skett förrän det redan var försent.

/wp-content/uploads/content/historiskt/A-polismordaren-leif-peters-2/Hundar.jpgGustav Torver berättar senare i förhören hur hunden kommit ut ur bakdörren till väskaffären, och hur han då kommenderat ligg, en order Hassan mycket väl kan tänkas ha lytt då ingenting då antytt fara, men sanningen är än så länge höljd i dunkel.

Bilden till höger: Vi älskar hundar av Gustav Torver, där man bland annat hittar kapitlet ”Hunden och lagen”. Gustav Torver kan hundar, konstaterar baksidestexten enkelt.

Indicierna hopas

De otaliga polisrazziorna visar sig resultatlösa, åtminstone från synvinkeln att komma närmre ett gripande i anslutning till Handenmorden, men vissa ledtrådar har polisen dock. Man vet att två olika vapen använts. Av de sammanlagt 60 tomhylsor som hittas på brottsplatsen visar sig 55 komma från en k-pist, medan de övriga från en 9 millimeters pistol.

De båda vapnen har visserligen samma ammunition, men pistolens rörliga slagstift och k-pistens fasta stötbotten lämnar helt olikartade märken på hylsornas knallhatt varför de är lätta att särskilja. Redan på tidigt stadium har polisen nere i Ellös på Orust erinrat sig en man som några år tidigare suttit i förhör hos dem misstänkt för inbrott i ett militärt vapenförråd, en servitör vid namn Leif Peters som dessutom tidigare blivit dömd för stöld av militära vapen.

Ett annat tips kommer från en amatördetektiv, en av Leif Peters grannar som reagerat över att registreringsskyltarna på dennes bil blivit översmetade med vit platsmassa för att dölja numret, och som känt igen både honom och Leif Wahlkvist.

Även kvinnan i Handens centrums radiobutik lämnar signalement på den vid det här laget uppenbart falske väktare hon talat med natten innan morden, och det står klar att det är bland vana inbrottstjuvar gärningsmännen är att söka. Brytmärkena på dörrarna i Bollmora och Handen visar sig alla komma från den kofot som hittats i korridoren bakom lastkajen i Handens centrum, och pekar på att samma tre män (deras antal framgår av fotavtryck i snön utanför källardörren i Bollmora centrum), begått bägge inbrotten.

De kameror som stulits från fotoaffären i Handen är utvalda av någon som vet vad han vill ha och vad som är värdefullt, med stor sannolikhet en van fotograf. Ett indicium som pekar i rätt riktning men faktiskt är helt fel då Leif Wahlkvist inte varit närvarande vid det första inbrottet. Pusselbitarna börjar dock ändå en efter en att falla på plats.

/wp-content/uploads/content/historiskt/A-polismordaren-leif-peters-2/Vaektaruniform.jpg

Bertil Nilssons väktaruniform med kulhålen markerade. Han träffades av sammanlagt elva skott.

Vapengömman hittas

När indicierna samlats i tillräcklig mängd beslutar sig polisen för att ingripa trots att de långtifrån är säkra på att det verkligen är mördarna de har att göra med. Klockan sex på morgonen den 9 februari slår k-pistbeväpnad polis med stålhjälmar och skottsäkra västar till, och Gustav Torver och Leif Wahlkvist grips i sina sängar. Även Ulf Engström, Kerstin Andrée, Bo Peters, Leif Peters fru och hennes syster hämtas in under dagen.

Leif Peters själv är dock spårlöst försvunnen, han befinner sig ännu utomlands där Kerstin Andrée via telefon och telegram hela tiden hållit honom underrättad om situationen i Sverige. Dagen efter gripandena görs husrannsakan i Leif Wahlkvists förråd i Jordbro, och fynden är minst sagt intressanta: fem k-pistar, tre pistoler, sju bajonetter, två signalpistoler, trettionio magasin och över fyratusen skarpa patroner.

På kvällen samma dag erkänner Leif Wahlkvist brotten, och skyller enligt överenskommelsen allt skjutande på Leif Peters som omedelbart efterlyses via Interpol. Han har under tiden bilat hemåt genom Europa tillsammans med sina föräldrar, men skilts från dem i tyska Flensburg och därefter flugit till London.

Efter ett par ovissa och nervösa dagar i den brittiska huvudstaden, där han i tidningen läser om gripandena, beger han sig hem till Sverige dit han anländer via Arlanda.

Pengarna är slut, och solbrännan börjar blekna. I Stockholm beger han sig hem till Kerstin Andrée, men finner hennes lägenhet under polisbevakning. Frusen och trött gör han inbrott i Bandhagens skola där han tillbringar natten på soffan i lärarrummet.

Leif Peters grips

Morgonen därpå ringer han en bekant, 41-årige väktaren Karl Johansson, och ber denne skjutsa honom till Västerås, men redan i Södertälje börjar bensinen tryta, och då ingen av dem har pengar lyckas de bara skramla ihop till en tågbiljett till Strängnäs där Leif Peters har vänner och dit han anländer på förmiddagen den 11 februari 1967.

Om det är belöningen som hägrar är okänt, men Karl Johansson, som i tidningarna skulle berätta hur han livrädd suttit bredvid en hotfull Leif Peters med högerhanden hela tiden i rockfickan, ringer Expressen så fort Leif Peters tåg satt sig i rörelse från Södertälje Central. Kvart i elva kommer larmet till Strängnäspolisen som omedelbart sänder ut k-pistbeväpnade patruller i jakten på mannen som mördat deras kollegor en dryg månad tidigare.

Redan efter några minuter identifieras han gående på Trädgårdsgatan, men lyckas slingra sig bort genom bakgårdarna dit polisbilen inte kan följa efter. Under några spänningsladdade minuter är han som bortblåst, innan han helt utan befarad dramatik klockan 11:05 grips utanför porten till Klostergatan 19.

Två dagar senare får Karl Johansson, vars namn vid mer än ett tillfälle dykt upp i polisutredningen, göra honom sällskap, och hjälteglorian åker snabbt av. Då har Leif Wahlkvist redan avslöjat var mordvapnen sänkts, och de hittas på sjöbotten efter kort letande av dykare från Kungsholmens brandstation.

Självmordsförsök

Rättsprocessen blir inte helt oväntat omfattande och bitvis dramatisk. Tre dagar efter gripandet försöker Leif Peters hänga sig i cellen på Långholmen varför han snabbt överförs till psykiatriska avdelningen. Det spekuleras i om han är nazist, och han förhörs om mordet på en kvinnlig taxichaufför 1960, uppenbarligen mest därför att det är ouppklarat och att offret dödades med skjutvapen. Det krävs fyra rättegångar för att mäkta med de vid det här laget hela femton åtalade.

Att myndigheterna vill statuera exempel är troligt, och många av åtalspunkterna känns snudd på löjliga i sammanhanget. Så åtalas till exempel Leif Peters fru för häleri därför att hon tagit emot gåvor av sin man, bland annat en kokbok som senare skulle visa sig vara stulen, och även hennes syster, Leif Wahlkvists älskarinna, får samma åtal på halsen med anledning av en cigarettändare hon fått av denne.

Den 14 augusti 1967 döms Gustav Torver och Leif Wahlkvist, som bägge med nöd och näppe undgått åtal för mord eller medhjälp till mord, främst därför att man, trots att deras historier om vad som hände mordnatten bevisligen är osanna, inte lyckats hitta bindande bevis – och därför valt att enbart åtala Leif Peters, som även erkänt, till vardera fem års fängelse för grov stöld, häleri, förskingring och skyddande av brottsling.

Ulf Engström, mannen som bland annat hjälpt till att göra av med Leif Peters bil, döms för grov stöld, häleri och skyddande av brottsling till ett år och sex månaders fängelse, medan Bo Peters klarar sig undan med skyddstillsyn och dagsböter. Både Kerstin Andrée och Leif Peters fru får villkorliga domar för bland annat häleri, medan övriga, bland dem Ethel Billeryd och Leif Wahlkvists fru, frikänns helt.

Domen

Den nionde november fastställer Svea hovrätt den tidigare domen för Ulf Engström som överklagat, och den 29 februari 1968 döms Leif Peters av Södertörns domsagas häradsrätt för mord, grov stöld, bedrägeri, häleri och olaga vapeninnehav, till fängelse i minst tolv år och skadestånd på över 148 000 kronor, bortåt 1 300 000 med nutida penningvärde. Och som avslutning kommer den 25 mars domen över Karl Johansson på skyddstillsyn för häleri och olovlig körning, samt dagsböter för den bilmekaniker i Dalarna som köpt Leif Peters Volvo och tidigare även mängder av verktyg och reservdelar som honom själv ovetande visat sig härröra från inbrotten.

Enligt ryktet skulle det vara händelserna natten mellan den 8:e och 9:e januari 1967 som fick Handens centrum att så småningom byta namn till Haninge centrum eftersom namnet fortsatte väcka obehagliga associationer ännu flera årtionden efter morden. Som parentes kan nämnas att Handenpolisen numera har lokaler i samma hus som det i vars källare kropparna av deras kollegor och väktaren hittades genomborrade av kulor den där måndagsmorgonen vintern 1967.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.