Gissa vad jag gjort?

Gissa vad jag har gjort, sa rösten i telefonen, men trots att hon fick onda aningar kunde Harriet inte gissa. Inte på långa vägar. Och tur var det.

Snö täcker trottoarerna på Kammarkargatan i Stockholm måndagen den 27 januari 1958. Över buskar och gravar på Adolf Fredriks kyrkogård hänger ännu vita draperingar, men efter några kalla dagar har temperaturen åter börjat krypa upp mot nollstrecket.

Inne på femte polisvaktdistriktets station i 36:an lutar sig förste polisassistent Wramsing uttråkad mot disken, och kastar en blick ut mot den sparsamma trafiken. Klockan är kvart i nio på morgonen när dörren mot gatan öppnas och en medelålders kvinna gör entré. Hon ser sig vilset omkring i den ovana omgivningen, men efter en uppmuntrande blick från Wramsing kommer hon fram och berättar att hon vill göra en anmälan. Med vana händer plockar polisassistenten fram en blankett och fattar pennan. Kvinnan tvekar ett par sekunder innan hon med klar och tydlig röst säger:

– Jag har just mördat min man.
Wramsing ger henne ett granskande ögonkast och ler skevt. Skämtet är visserligen makabert, men att den artiga och välklädda kvinnan skulle vara en mördare tror han inte ett ögonblick, istället bestämmer han sig för att spela med.
– Jaså, var skulle det ha skett då, frågar han och leendet blir en smula bredare.
– Hemma såklart, svarar hon tvärt och det är inte förrän han häpet stirrar in i de stickande ögonen han inser att hon talar sanning.

 

Frejgatan 13

Mordhuset på Frejgatan 13. Mordlägenheten låg bakom hörnfönstren i gatuplan där ett företag nu har sina lokaler. Dörren under den blå skylten leder direkt in i mordrummet, men fanns inte 1958.

Ett lyckligt par?

Kvinnan på polisstationen heter Margit Hultberg. Hon är född som Margit Eriksson den 20 augusti 1913 på Kungsholmen där pappan arbetar som taxichaufför, droskägare med dåtida termer. Äldst av två syskon växer hon upp ungefär som man kunde väntat av en storstadsflicka under seklets första hälft. Så snart hon gått ut skolan börjar hon arbeta, som springflicka och sedan butiksbiträde, och hittas under åren som kommer bakom disken i bland annat Fru Erikssons matvaruaffär, Cecil Grafströms kaffehandel och Norrmalms livsmedel, för att så 1936 hamna i Östermalms slakteri AB på Rehnsgatan där den nu tjugotreåriga Margit blir bekant med sju år äldre kollegan Folke Hultberg.

Redan året därpå är de gifta och flyttar ihop i den lägenhet Folke delar med sin mamma, en tvåa med kokvrå på nedre botten på Frejgatan 13. Kanske inte något drömscenario för ett nygift par, men dessvärre verklighet i de ständiga bostadskrisernas huvudstad.
Under äktenskapet får de två barn, och även lägenheten för sig själva sedan svärmodern dött 1945. Av grannar och vänner beskrivs de som ett snällt och lyckligt par som ofta går arm i arm, och få, om ens någon, har sett dem bråka under äktenskapets alla år.

Beckomberga sjukhus

Att familjen Hultberg oftast är lyckliga är troligen sant, och ändå finns tydliga sprickor i solskensfasaden för den som tittar lite noggrannare. Margit Hultberg har under uppväxten inte skiljt sig från andra barn eller ungdomar, men med åren kommer en sida av henne fram som ingen tidigare känt till.

Första gången den nya personligheten kliver ut i rampljuset är 1947, när den då trettiofyraåriga tvåbarnsmamman kommer inspringande till en grannfamilj med en rykande kastrull korvgryta i händerna. Hon stirrar vilt, och berättar för de storögda åhörarna hur hennes man försökt ta död på familjen med giftig korv, och kräver att de tar hand om bevismaterialet så att det kan skickas på analys. Margit Hultberg är hysterisk och alla försök att lugna henne visar sig förgäves, och episoden slutar med ambulanstransport till Beckomberga sjukhus där hon blir kvar i sex månader. Att makens förgiftningsförsök aldrig existerat i sinnevärlden är troligen överflödigt att nämna.

Ska jag döda Folke?

Efter friskförklaring får hon vila ut sig i lantlig miljö, flydda tiders mirakelkur mot vad som då oftast fick namnet nervsjukdomar, och verkar därefter ha återtagit sitt gamla jag. Tre år senare är det dags igen. Margit Hultberg ringer upp sin syster och berättar mitt i samtalet att hon blivit spådd att hon ska ta livet av sin man. Rösten ändrar tonläge, den får en vass klang, och hon ställer sedan den överraskande och inte helt betryggande frågan:

– Vad tycker du Lisa, ska jag döda Folke?
Att Lisa blir rädd är kanske inte att undra på, och hon kontaktar svågern som i sin tur kontaktar läkare. Margit hamnar på Beckomberga för andra gången, och behandlas med både el- och insulinchocker. Folke Hultberg tar hustruns sjukdom hårt, men förhållandet fortsätter och mellan sina utbrott är Margit trots allt samma kvinna han en gång gifte sig med.

En natt i november 1954 vaknar han av oklar anledning. Margit och Folke har separata sängar, och i dunklet ser han hustrun lutad över honom och blicken i hennes ögon gör honom för första gången rädd. På frågan vad hon vill får han inget svar, men lyckas i varje fall leda henne tillbaka till sin säng. Natten igenom kan han känna hennes stirrande blick genom mörkret och någon mer sömn blir det inte för någon av dem. Dagen därpå tas Margit Hultberg in på Beckomberga för tredje gången och skulle inte komma ut förrän i mars året därpå. Diagnosen är paranoid schizofreni.

Du får gissa

I slutet av januari 1958 är tidningarna som vanligt fulla av nyheter. Aftonbladets stjärnreporter Börje Heed har träffat Elvis Presley och Expressens läsare bekymrar sig över Sven Tumbas hand som ställer till problem inför kommande VM-spel i Oslo. Anita Ekberg har varit inblandad i ett krogbråk i Norrköping, men det är ingenting av allt detta som sysselsätter Harriet Sjögrens tankar på morgonen den 27:e. Strax innan sju har telefonen ringt, och i andra änden av luren befinner sig Margit Hultberg, en av hennes äldsta vänner.

De har känt varandra ända sedan de varit klasskamrater i Kungsholms folkskola årtionden tidigare, och trots att orden är fullt normala är det någonting i Margit Hultbergs röst som tillsammans med det ovanligt tidiga telefonsamtalet gör Harriet nervös.

– Hej, det är jag, säger Margit.

Harriet Sjögren, som mycket väl känner till kamratens sjukdomshistoria, frågar om hon är dålig, men svaret blir nekande. Istället berättar hon att det gäller hennes man, men på frågan vad för slags sjukdom Folke Hultberg drabbats av är dock Margit märkligt tyst. Harriet gissar på en hel rad utan att pricka rätt. I bakgrunden kan hon höra barnen, och Margit Hultberg avbryter henne med den kryptiska kommentaren:

– Jag kan inte prata just nu, ring mig klockan åtta.

När Harriet ringer tillbaka vid den angivna tidpunkten får hon inget svar, men några minuter senare är Margit Hultberg åter på tråden. Harriet Sjögren har nu hunnit bli ordentligt orolig, och säger därför genast när hon hör väninnans röst:

– Margit, nu måste du tala om vad det är.

– Nej, du får gissa, blir det glada svaret, och när Harriet är tyst kommer uppmaningen igen.

– Gissa vad jag har gjort?

Därefter besvarar hon själv frågan:

– Jag har slagit ihjäl Folke med en kägla.

 

AB

Aftonbladets löpsedel den 27 januari 1958

Ett skämt?

Tystnaden blir total några sekunder efter detta meddelande, och Harriet försöker därefter få Margit att tala om att det hela bara är ett skämt, men hon står på sig. Den hemska sanningen går så sakteliga upp för Harriet Sjögren som berättar för väninnan att hon måste gå till polisen. Något Margit Hultberg till en början inte alls är hågad att göra då hon inte helt obefogat är rädd att bli inlåst.

Efter långa övertalningsförsök går hon slutligen med på att anmäla sig sedan Harriet lugnat henne med att hon inte kommer att hamna i fängelse då hon är sjuk. Sedan ger hon Margit adressen till Johannes polisstation på Surbrunnsgatan 21, den geografiskt närmast makarna Hultbergs bostad på Frejgatan.

Så fort luren lagts på ringer Harriet Sjögren för säkerhets skull upp stationen och berättar vad som hänt. Klockan 08:20, alltså innan Margit Hultberg ännu hunnit till polisen eftersom hon trots väninnans råd valt att gå till Adolf Fredriks polisstation många kvarter bort, larmas radiopolisen som tio minuter senare befinner sig på plats utanför porten på Frejgatan 13.

Gardinerna är fördragna i den Hultbergska lägenheten och ingen svarar när de bägge polismännen ringer på. När de kontaktar portvakten visar det sig att hon inte har några extranycklar och att hon inte heller tror att någonting skulle skett inne hos den välartade familjen Hultberg då hon mindre än en timme tidigare träffat Margit, som hälsat godmorgon, utanför porten och dessutom hört hur barnen gått till skolan som vanligt. Inte heller har hon lagt märke till några misstänkta ljud inifrån Hultbergs lägenhet mitt emot hennes egen.

De bägge poliserna står en smula villrådiga tills en ny radiobil dyker upp, i bagaget finns Margit Hultbergs nyckelknippa man fått på Adolf Fredriks polisstation. Inne i lägenheten visar sig allting välstädat och ordningsamt. Inga spår av strid går att finna, och även i det inre rummet, hörnrummet ut mot gatan, råder god ordning med undantag av att sängarna inte är bäddade, en ordning som dock snabbt visar sig endast skenbar.

Under ett lakan i sängen mot väggen skymtar konturerna av en kropp, och en naken fot hänger ut över sängkanten. Intill kortändan står en bowlingkägla prydligt uppställd på golvet, den är dränkt i blod och även gardinerna och väggen har kraftiga blodstänk flera meter därifrån. Under sängen finns en stor blodpöl, och när de drar täcket åt sidan stirrar de rätt in i Folke Hultbergs krossade ansikte. Kudden är full av blod och benflisor.

Folke måste dö

Vid förhören berättar Margit Hultberg utan omsvep hela den fasansfulla historien. Sedan ungefär en vecka har tankarna på att döda hennes make återkommit med full kraft. Dagen innan mordet äter hon yoghurt när hon tycker sig märka att den smakar starkt och annorlunda, och hon misstänker omedelbart Folke för att ha lagt någonting i den, gift eller knark, för att skada henne och barnen.

Grubblerierna vill inte lämna henne, en sak även barnen märker, som ger henne skygga blickar. Hennes man uppmanar henne efter en snabb titt att gå till doktorn så fort hon vaknat i morgon bitti. Under det att Folke på kvällen somnar omedelbart ligger Margit vaken med huvudet fullt av tankar. Hon hör klockan slå midnatt och strax därefter har hon bestämt sig. Folke måste dö.

 

Ny

Foton från polisens förundersökning. Till vänster den rosa pyjamas Margit Hultgren hade på sig när hon krossade skallen på sin man. Blodfläckarna klart synliga. Till höger mordvapnet, en två kilo tung bowlingkägla.

Det fick han inte…

Resolut stiger hon upp och tar från bokhyllan ner en 30 centimeter lång och två kilo tung bowlingkägla hennes man fått som pris vid en bowlingtävling, hans favoritsport, och ger den sovande maken ett hårt slag i ansiktet. Trots att käglan träffar tungt och Folke Hultbergs näsben krossas så att blodet strömmar över ansiktet är det första slaget inte tillräckligt för att döda honom. Han gör en ansats att resa sig upp, Margit skulle senare beskriva det med orden:

– Han ville komma upp, men det fick han inte.

Hon fattar käglan med bägge händerna och slår så hårt hon kan. Gång på gång slår hon, och Folkes huvud förvandlas till en blodig gröt. Vänstra örat slits av nästan helt och både över- och underkäken krossas av kraften i slagen som är så många att inte ens obducenten senare lyckas räkna eller ens uppskatta deras antal.

Pannbenet, skallbenet, okbenet och hela vänstra ögonhålan, den sida av huvudet som får ta emot de flesta slagen, slås i småbitar. Hjärnbarken krossas och hjärnhinnan trasas sönder. När Margit Hultberg tröttnat på att slå ställer hon käglan på golvet vid kortsidan av sängen och lyssnar till makens dödsrosslingar. Hennes pastellrosa pyjamas är full av blod, och inifrån barnens rum frågar dottern yrvaket vad det är som dunkar och gurglar. Margit lugnar henne med orden:

– Sov ni, det är bara mamma som fått något i halsen.

Därefter byter hon pyjamas och lägger den nerblodade ordentligt i tvättpåsen i garderoben. Därefter hämtar hon ett rent lakan och brer ut över makens lik, och går sedan och lägger sig.

 

Liket

Folke Hultgrens döda kropp under täcket i sängen där han dog, med blodstänk på väggen ovanför. Foto: Polisen.

En fem-femma

Morgonen därpå ringer hon väninnan Harriet Sjögren för att berätta vad som hänt, men avbryter sig när barnen går upp. Precis som vilken annan dag som helst ger hon dem frukost, och skickar dem sedan till skolan med makens lik hela tiden innanför den olåsta dörren till rummet intill. Ingen av dem reagerar på att pappa inte är där, han har sedan ett par år slutat i butiksbranschen och tagit upp svärfaderns gamla yrke som taxichaufför och sover därför ofta sent då hans arbetstider är oregelbundna.

När barnen gått klär hon på sig och går ut på promenad, utanför dörren möter hon portvakten som får ett hurtigt ”god morgon”, och ringer en stund senare åter upp Harriet Sjögren från en telefonkiosk. Den 6 mars 1958 döms Margit Hultberg av Stockholms rådhusrätt, märkligt nog för dråp och inte mord, men straffriförklaras enligt femte kapitlet femte paragrafen för vård på sinnessjukhus där hon så småningom friskförklaras och skrivs ut. Hon dör i frihet 2003.

 

Av Petter Inedahl

 

Petter Inedahl medarbetar på Para§raf med bland annat historiska artiklar. Han har även en egen sajt, Skarn, som förutom historiska bitar även innehåller en del om det hemsökta Stockholm och mycket annat. Skarn betyder, träck, orenlighet och smuts etc. Du hittar Petters sajt här: Skarn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.