Stefan Wahlberg

Staten riskerar att bli sina medborgares värsta fiende

Stefan Wahlberg är chefredaktör för Dagens Juridik och som sådan får han försöka inta en så objektiv hållning som möjligt. Men var står han? Hur ser han själv på olika rättsfrågor? Och vad är han beredd att uttala sig om? Det mesta, skulle det visa sig i den här intervjun.

 

Vad var det som fick dig att bli engagerad i rättsfrågor i bred mening?

– Egentligen ett mer grundläggande intresse för frågor som rör statsskick, samhällsbyggande och mellanmänskliga relationer i stort… Och där är ju juridiken det verktyg som används. I synnerhet rättsstatsfrågor har alltid roat mig, säger Stefan Wahlberg.

– Dessutom var jag tidigt fascinerad av den kraft som juridiken kan få om den används på rätt sätt – att David faktiskt kan segra mot Goliat med hjälp av en enda paragraf om den används på rätt sätt.

– En intressant sak är dessutom att juridiken i sig inte är någonting särskilt komplicerat. Konstarten är i stället att kunna tillämpa den på ett bra och vettigt sätt.

Du är journalist men de flesta som arbetar för Dagens Juridik är väl jurister. Därtill är er primära målgrupp jurister. Blir det här ett problem ur din journalistiska utgångspunkt?

– Hahaha… Nja, jag har varit med ganska länge vid det här laget och vet hur slipstenen ska dras. Journalistik är ju, precis som juridik, ett hantverk som inte bara kan utan också ska anpassas utifrån målgruppen. I det här fallet jurister.

– Men för all del… Jurister har ju ofta en viss övertro på att de kan förhålla sig logiska och rationella till omvärlden. Detta gäller även till journalistiken.

– Alla som vet någonting om kommunikation, dramaturgi och psykologi vet dock att det inte fungerar så. Människan är i själva verket betydligt mer emotionellt styrd än vad hon själv ofta tror och vill medge. Och det gäller även jurister.

Vet ni hur stor del av era läsare som är jurister?

– Dagens Juridik har cirka 50 000 unika besökare i veckan och merparten utgörs av jurister och andra närliggande yrkesgrupper som revisorer, poliser, politiker etcetera.

– I princip varje dag blir vi dock kontaktade av andra typer av läsare från den intresserade allmänheten. Det är allt från samhällskunskapslärare till företagsledare.

– Förra veckan var det en kirurg som ringde och ville diskutera de straffrättsliga aspekterna av den så kallade Macchiarini-affären vid Karolinska.

Vad är det för ämne, eller ämnen, som du vet bränner till bland era läsare?

– Klassiska juristfrågor där det finns någon form av konflikt i botten – både rättsfrågor och bevisfrågor. Med konflikt menar jag inte bara den materiella konflikten i en process utan juridikens mer inneboende konflikter som lagkonkurrens, behovs- och proportionalitetsbedömningar, svängande bevisbördor och inte minst konflikten mellan praktisk tillämpning och konstitutionella principer.

– Men för att bli lite mer konkret: Två ämnen som alltid hamnar högt är givetvis rättssäkerhetsfrågor och frågor som rör förhållandet mellan staten och den enskilda.

Hur fri tycker du att du kan vara när det gäller att uttrycka dina ståndpunkter i olika frågor, utifrån att du är chefredaktör för DJ?

– Numera skriver jag ju inte ledare och krönikor särskilt ofta… Jag slutade med det för några år sedan eftersom jag blev så innerligt trött på mina egna åsikter och faktiskt ansåg att vanlig ”rak” journalistik kunde tjäna samma syfte om man som redaktör bara sköter det på ett korrekt och hederligt sätt.

– Och det är ju där som det här med dramaturgi och psykologi kommer in… En helt korrekt formulerad rubrik kan sätta fingret på en inneboende konflikt i både ett enskilt rättsfall och i rättsstatens mest grundläggande principer.

– Med jämna mellanrum deltar jag ju dock i den så kallade allmänna debatten och brukar då försöka stå upp för sådant som jag innerligt brinner för – till exempel rättssäkerhetsfrågor.

Ser du Magasinet Para§raf som en konkurrent?

– Nej, jag ser inte Magasinet Para§raf som en konkurrent utan tror mer att det fungerar som ett komplement inom framförallt diskussionen kring rättssäkerhet i brottmål och kriminalpolitiken. Det är bra och nyttigt att det finns lite olika infallsvinklar i branschen.

Hur ser du på historien om Julian Assange i dess olika turer?

bild349

– Märkligt skött från åklagarens sida. Sannolikt därför att man aldrig kunde drömma om vilka proportioner detta skulle få. Det har gått en massa prestige i detta… Sådana där låsningar som statstjänstemän måste tvinga sig själva att stå över.

– Det som har offrats är grundprinciperna om att en förundersökning ska bedrivas så snabbt och effektivt som möjligt och att både misstänkta och målsäganden faktiskt har rätt att få saken slutligt prövad så snart det är möjligt.

– Dessutom har det uppstått någon form av kvasidiskussion om att Assange inte ska särbehandlas utan inställa sig till förhör ”som alla andra”. Detta är ju direkt fel eftersom den som är misstänkt för brott överhuvudtaget inte har någon skyldighet att medverka till sin egen lagföring utan tvärtom en rättighet att inte behöva göra det.

Varför har Palmemordet blivit ett av de få statsöverhuvudmorden i världen som inte är uppklarat?

– Att utreda spaningsmord är ett hantverk som ska göras ”by the book” och inte ”på känn”. Dessutom handlar det, som bekant, om färskvara.

– Med facit i hand tror jag att vi kan vara överens om att det gick snett redan från början. Spaningsarbetet borde aldrig ha letts av en länspolismästare utan av en luttrad mordutredare med sans, systematik och ”mordbibeln” som verktyg.

Är det ett generellt problem för rättssverige att man tycks anse att vi vet bäst – och är det därför som vi gång på gång hamnar i kollision med Europadomstolen?

– Så kan man nog säga… Eftersom vi anser att vi är världsmästare på mänskliga rättigheter så har vi oerhört svårt att ta till oss när Sverige de facto fälls för brott mot just de mänskliga rättigheterna.

– I stället för att inse att det handlar om systemfel i det svenska folkhemmet så vill vi gärna se det som någon form av enstaka misstag i arbetet. Detta är både förödande och nonchalant.

– Ett exempel är synen på Sveriges konstaterat långa häktningstider med restriktioner. Dessa beror till stor del på ineffektivitet och en uppenbar brist på vilja att göra äkta behovs- och proportionalitetsbedömningar.

– Finns det häktningsskäl, i synnerhet om det handlar om den obligatoriska häktningsgrunden, så ska det banne mig häktas. Punkt slut! Och omhäktas… i all oändlighet. Dessutom utan att domstolarna ställer några egentliga krav på att förundersökningen verkligen drivs framåt och att bevisstyrkan ökar för varje omhäktning, vilket är ett grundläggande krav för omhäktning.

Är det för svårt att få resning i Högsta domstolen i mål där domen framstår som tveksam?

– Om man formulerar frågan exakt på det viset så är svaret otvetydigt ja. Om domen, på objektiva grunder, framstår som tveksam så borde rättssäkerhetsintresset och en helt normal strävan efter rättvisa och sanning få väga tyngre än orubblighetsprincipen och en närmast tvångsmässig syn på innebörden av res judicata.

– Det är bra att även rättstaten kan erkänna att man har sina fläckar genom resningsinstitutet men det allra bästa vore om antalet domar som i efterhand framstår som tveksamma minimeras så långt det överhuvudtaget är möjligt. Gör rätt från början så slipper vi alla dessa tveksamma fall.

– Tyvärr kräver dessa fall ofta att journalister och pro-bono-advokater, många år senare, tvingas göra det jobb som polis och åklagare borde ha gjort redan från början men inte gjorde då – och som därför borde ha underkänts redan i tingsrätterna vid de ursprungliga processerna.

Kan du ge några exempel på vad du tycker att vi med fördel skulle kunna ta efter från andra stater, när det gäller rättsfrågor?

– Jag tror faktiskt att det handlar mer om attityder än om lagstiftning. Vi borde importera ett stort mått av ansvarsutkrävande för både enskilda beslutsfattare, disciplinärt och straffrättsligt, och för staten i en mer skadeståndsmässig mening. Det skulle vässa tillämpningen av de redan många gånger utmärkta lagar vi faktiskt har.

Vi i Skandinavien är ganska ensamma om att se staten som god – är staten god?

– Jag har alltid varit ansatt av kloka gubbar som Benjamin Franklin, George Orwell och Montescuieu… Utgångspunkten måste alltid vara att staten, som koloss och företeelse, ständigt riskerar att bli sina medborgares värsta fiende.

– Det lustiga är att de allra flesta enskilda tjänstemän tycker lika illa om byråkrati och maktfullkomlighet som dem som drabbas av detta. Men när de enskilda tjänstemännen går in som en kugge i det stora maskineriet så riskerar de att bli en del av precis det där som de annars tycker så illa om. Denna form av medlöperi för att det inte ska bli grus i maskineriet gör att det finns en uppenbar risk att staten blir ond.

 

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.