De vill lämna kriminella gäng men…

I Uppdrag Granskning i veckan konstaterade man att den så kallade avhopparverksamheten i Göteborg inte hade lyckats med en enda person. Det handlar om unga killar och män som fått nog, som vill komma bort från det kriminella livet. Men varför blir det då inte så? Fungerar avhopparverksamheten på samma sätt som i Stockholm så finns det en förklaring till det.

   När man slog på stora trumman för det här med avhopparverksamhet i Stockholm för ett antal år sedan, fick jag kontakt med några som försökt hoppa av. Några som ville bort från det kriminella livet.

   De hade kontaktat den polisenhet som hade hand om det här men snabbt dragit sig ur:

– Dom krävde att man skulle tjalla ner andra för att få hjälp att hoppa av, sa en kille.

   Han berättade att han hade fått besked om att han kunde få hjälp med att flytta från orten, få skyddade personuppgifter och liknande. Men för att få det måste han samarbeta. Vad detta samarbete innebar förstod han vid sitt andra telefonsamtal med den polis han hade pratat med första gången. Han skulle berätta ingående om det gäng han ingått i. Vad de olika personerna hette, vad de hade gjort för brott och så vidare.

   Jag trodde honom inte. Tänkte att så kan det rimligen inte gå till. Men när jag fick höra samma sak från andra unga killar, bestämde jag mig för att kolla upp det hela.

   En kille i övre tonåren som levde upp till alla eventuella förutfattade meningarna genom att han pratade så kallad ”Rinkebysvenska” åtog sig att hjälpa mig. Därtill hade han haft lite småskit för sig, som han uttryckte det.

   Han skulle ringa upp den där polisenheten, presentera sig med ett annat namn än sitt eget, och börja ställa frågor om vilken hjälp han kunde få om han ville hoppa av. Han gick dock inte med på att jag skulle spela samtalet, för någon skulle därmed kunna känna igen hans röst. Men vi skulle ha mobilens högtalare på och jag skulle få sitta med och lyssna.

– Du fattar inte hur mycket skit jag skulle få om det här kom fram, sa han.

– Skit från vilka då? frågade jag.

– Från snuten… och andra.

   Innan vi kunde genomföra det hela krävde han också att jag skulle köpa en extra mobil och ett kontantkort. Alltså ett SIM-kort som inte var registrerat. Jag trodde först att han menade att det skulle utgöra någon slags betalning för att han hjälpte mig men så var det inte.

– Jag vill att mobilen förstörs när vi är klara, sa han.

   Började tycka att han var lite väl paranoid och undrade om det hela skulle gå att genomföra. Men eftersom han inte hade några invändningar mot att jag skulle föra anteckningar under samtalets gång, så gick vi dagen därpå och köpte en billig mobil och ett kontantkort.

   Sedan satte vi oss i soffan hemma hos mig för att äntligen köra igång. Men det gick inte alls för klockan hade närmat sig åtta på kvällen och då fanns det inga på plats i den enhet som hade hand om avhoppare, fick vi veta.

   Varför blir jag inte förvånad, tänkte jag. Naturligtvis kräver svensk polis att folk som vill hoppa av från kriminalitet ska bestämma sig för det på kontorstid…

   Två dagar senare försöker vi igen, på dagtid. Men då var ingen av de som har hand om avhoppen där, men det ska de vara dagen därpå. Så efter allt strul får vi äntligen nästa dag ihop det och får kontakt med en av de poliser i Stockholm som arbetar med avhoppare.

   Vi har kommit överens om vissa frågor som ska ställas och jag har skrivit ner några punkter på ett papper. Har förklarat att om jag skriver ner frågorna exakt så kommer det att höras att han läser innantill.

   Efter att killen fått reda på att han äntligen kommit rätt säger han att han funderar på att lägga av med kriminalitet och hoppa av alltihop. Han frågar vad han i så fall kan få för hjälp. Han får direkt motfrågor om var han bor och vilket gäng det handlar om.

– Men du, låt oss börja med vilken hjälp jag kan få, säger killen.

   Han får förklarat för sig att han kan få skyddade personuppgifter och hjälp med att flytta. Alltså vad som vid den tiden redan framkommit i olika medier.

– Men då måste du samarbeta, säger polismannen.

– Vadå samarbeta?

– Ja du vet, vi hjälper dig och du hjälper oss.

– Med vadå?

Killen låter lite aggressiv och jag tänker att det här kan gå fel.

– Svara på våra frågor om vad det är du vill hoppa av ifrån, säger polismannen lugnt.

– Menar du att jag ska tjalla?

– Kalla det vad du vill. Men du, låt oss träffas och prata vidare.

– Men menar du att jag ska tjalla ner andra?

– Vi måste ju veta att vad det är för gäng du vill komma ifrån.

– Skit på dig!

   Han klickar bort samtalet och är riktigt förbannad.

– Dom är ju för fan inte kloka! säger han. Om det här vore på riktigt skulle jag ju riska livet.

   Visst är det så. Och visst var det så att vad andra hade berättat stämde. Det hade bara tagit några minuter in i samtalet så hade det blivit fråga om ”samarbete”.

   Om det gått till på samma sätt i Göteborg är det rimligen förklaringen till att tjänstemännen som framträdde i Uppdrag Granskning inte kunde svara på om de fått någon enda person att hoppa av från kriminaliteten med deras hjälp.

   Det finns dock andra vägar att gå. KRIS – Kriminellas Revansch I Samhället, finns på många platser i landet och är beredda att hjälpa till. Kravet för att vara med är att man slutat med kriminalitet och droger. Fryshuset har också hjälpt många att komma rätt i livet. Tar man vägen via sådana organisationer behöver man inte riskera livet.

 

   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst privata tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.