Emilie Hillert

Invandrare hindras från att arbeta och göra rätt för sig

För några år sedan infördes nya regler för de som söker arbets- och uppehållstillstånd i Sverige på grund av anställning. Det talades vitt och brett om att Sverige öppnar upp för arbetskraftsinvandring och att det skulle bli lättare att få de tillstånd som krävs för att kunna arbeta i Sverige. Redan några år senare kan vi konstatera att så inte är fallet.

   I verkligheten är Migrationsverkets myndighetsutövning oerhört strikt och rigid. De öppna teoretiska bestämmelserna i lagen tillmäts i praktiken en mycket snäv innebörd.

   Och detta har lett till utvisningar. Utvisningar av arbetstagare, deras makar och deras barn. På grunder som det finns stark anledning att kritisera. På grunder som varken har stöd i lag eller kan anses stämma överens med lagens syfte. På grunder som i praktiken innebär att arbetstagaren med familj får ta smällen för arbetsgivarens misstag.

   Bakom dessa utvisningar står Migrationsverket. Som gång på gång skyddar sig bakom mantrat att detta är en skyddslagstiftning. Att reglerna är till för att skydda arbetstagare från att bli utnyttjade av arbetsgivare. Så hur kommer det sig då att en lag som kom till för att skydda de enskilda, av Migrationsverket tillämpas på ett sätt som skadar dem?

   Listan kan egentligen göras oändlig, men här kommer några få exempel:

   En arbetstagare tog av flera anledningar inte ut tillräckligt många semesterdagar under ett visst år. Hen sparade dem till året därpå. Det hela skedde efter överenskommelse mellan arbetsgivare, arbetstagare och fackförbund. Trots det utvisas hen av Migrationsverket med motiveringen att hen inte tagit ut tillräckligt mycket semester. Att semesterdagarna sparats spelade ingen roll. Att samtliga parter inklusive facket var överens anses irrelevant.

   En arbetstagare gick ner i arbetstid för att kunna studera svenska vid sidan av arbetet. Hen hade därför arbetat färre procent än vad som stod i anställningserbjudandet från arbetsgivaren. Hen utvisades. Att det var arbetstagaren själv som önskat att gå ner i tjänst förändrade inte Migrationsverkets bedömning.

   Migrationsverkets myndighetsutövning i dessa delar rimmar illa med Migrationsverkets försvarstal om att syftet med lagen är att skydda arbetstagaren. I så fall borde de belysta situationerna inte leda till utvisning. Det torde vara till gagn för arbetstagaren att ha friheten att gå ner i arbetstid för att studera. Denna frihet vore till skydd för arbetstagaren. Att i flera år framöver vara låst vid att arbeta ett visst antal procent är det inte. Således brister Migrationsverkets resonemang. Likadant är det med arbetstagaren som valde att spara semesterdagar. Ytterligare en horribel grund för utvisning.

   Men innebörden av Migrationsverkets tolkning av lagen är att arbetstagaren ska vara en superhjälte. Hen ska arbeta i exakt den omfattning som inledningsvis sades, oavsett hur många år som passerar, ett, två, fyra eller sex. Hen ska aldrig vara sjuk, föräldraledig eller tjänstledig, och definitivt inte gå ner i arbetstid, oaktat anledning. Och gud bevare den som vill spara sin semester. Det kan inte godkännas, sådana arbetstagare ska utvisas, enligt Migrationsverket. Och allt detta under mantrat att man skyddar arbetstagaren, var det inte så?

   Än värre blir det då inte ens denna föredömliga insats från arbetstagaren garanterar fortsatta tillstånd i Sverige. Det räcker inte med att vara en superhjälte på arbetsplatsen. Det finns trots arbetstagarens oklanderliga insats en överhängande risk för utvisning. Hur är det möjligt? Jo arbetstagaren ska även utvisas på grund av arbetsgivarens agerande.

   Ja, ni läste rätt. I de fall arbetsgivaren missar något så är det arbetstagaren som får ta smällen i form av utvisning. Är detta förenligt med en lagstiftning som ska skydda arbetstagarna?

   Även denna lista kan göras oändlig, men vi nöjer oss med några exempel:

   En arbetstagare arbetade på samma arbetsplats, i samma lokaler, för samma fysiska person som chef, med samma kollegor, med samma arbetsuppgifter, och med exakt samma anställningsvillkor i form av lön och försäkringar i flera år. Senare upptäckte Migrationsverkets att arbetsgivaren vid ett tillfälle under dessa år bytt organisationsnummer.

   I Migrationsverkets ögon är arbetsgivaren likställd med organisationsnumret. Arbetstagaren anses således ha ”bytt” arbetsgivare. Det var inte tillåtet. Hen utvisas av Migrationsverket. Att hen var helt ovetandes om att arbetsgivaren bytt organisationsnummer saknade betydelse. Att det var arbetsgivaren som gjort fel ansågs irrelevant.

   En arbetstagare erbjöds en viss lön. Lönen ansågs vara kollektivavtalsenlig, dvs ligga i nivå med kollektivavtal. Flera år senare hade lönen förvisso höjts några gånger. Men det visade sig att den totala höjningen låg någon hundralapp under det som kollektivavtalen erbjöd. Någon hundralapp av många tiotusentals kronor som arbetstagaren hade i lön. Arbetsgivaren hade missat att kontrollera med facket varje år och därför hamnat någon hundralapp fel. Arbetstagaren utvisades.

   En arbetstagare skulle enligt anställningserbjudandet ha vissa försäkringar. Efter cirka sex år i Sverige, och efter att tidigare ha beviljats förlängning av tillstånden vilket sker efter en granskning av huruvida anställningsvillkoren varit uppfyllda, är det dags för permanent uppehållstillstånd.

   Då görs en ny prövning av alla de sex åren och det visar sig att det i början av anställningen funnits ett glapp i en av försäkringarna i någon månad. Arbetstagaren utvisas.

  • Att arbetstagaren var helt ovetandes om det inträffade spelande ingen roll.
  • Att det var arbetsgivarens ansvar att teckna försäkringar gjorde ingen skillnad.
  • Att glappet låg sex år tillbaka i tiden ansågs irrelevant.
  • Att övriga försäkringar varit tecknade hela tiden, att det hela berodde på ett förbiseende grundad i den mänskliga faktorn, och att den aktuella försäkringen varit tecknad i över sex års tid och under hela anställningsperioden utom just någon månad ansågs inte spela någon roll.

   Gemensamt för dessa exempel är att det är arbetsgivaren som brustit, och att det är arbetstagaren som får ta smällen. Efter flera år i Sverige under vilka hen anpassat sig till svenska förhållanden, seder och bruk. Lärt sig svenska. Byggt upp sitt sociala nätverk. Familjen kommit in i samhället och barnen blivit väl integrerade i skola och dagis, fotbollsklubbar och dansskolor är det arbetstagaren som får ta smällen. Smällen i form av att i det skedet tvingas rycka upp sin familj från Sverige och lämna landet. Utvisas.

   Gemensamt för dessa exempel är att arbetsgivarens missar är små, snarast bagatellartade. Gemensamt är att den uppkomna situationen beror på rena misstag hänförliga till den mänskliga faktorn.

   Gemensamt är att arbetsgivaren saknat uppsåt att utnyttja arbetstagaren. Gemensamt är att arbetsgivaren tagit på sig skulden, och att det likväl är arbetstagaren som får ta smällen. Enligt den lagstiftning som tillkommit för att skydda arbetstagaren.

   Men historien slutar inte här. Ytterligare en faktor som förvärrar det hela är att man i myndighetsutövningen till sitt försvar hänvisar till den lagstiftning som finns, när det i själva verket inte finns någonting i lagen som stödjer denna myndighetsutövning.

   Myndighetsutövningen följer inte av lag, utan är ett resultat av de regler och den praxis som Migrationsverket ställt upp som utfyllnad av lagen. Det är således inte lagen som tvingar Migrationsverket till denna myndighetsutövning, som tvingar Migrationsverket till utvisningar. Det är Migrationsverkets egna påhitt.

   Så här ser det egentligen ut:

Av 6 kap 2 § första stycket andra punkten Utlänningslagen framgår att det krävs att lönen, försäkringsskyddet och övriga anställningsvillkor inte är sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen. Det är vad som stadgas i lag.

   Låt oss ta försäkringsskyddet som exempel. Lagen stadgar att försäkringsskyddet ska vara kollektivavtalsenligt, dvs ligga i nivå med vad som erbjuds enligt kollektivavtalet.

   Detta ges ingen konkret innebörd, utan beror helt enkelt på varje fackförbunds avtal. För att ta reda på om försäkringsskyddet ligger i nivå med kollektivavtalet tillskrivs fackförbundet på det aktuella området.

   Fackförbunden avstyrker regelmässigt alla anställningar som inte omfattas av kollektivavtal. Det är egentligen ganska naturligt. Fackförbunden har sin egen agenda bestående i att få så många som möjligt att teckna kollektivavtal.

   Fackförbunden har inte frivilligt erbjudit sig att utan vederlag författa yttranden över alla de arbetstagare som ska anställas. De tar således tillfället i akt att utöva påtryckning att teckna kollektivavtal i form av att inte godkänna några andra anställningar.

   Migrationsverket har därför preciserat kravet på försäkringar såsom att fyra särskilda försäkringar ska vara tecknade. Det rör sig om av sjuk-, liv-, trygghets- och tjänstepensionsförsäkring. Är dessa försäkringar tecknade så anses försäkringarna uppfylla lagens krav på kollektivavtalsenlighet.

   Trots detta fortsätter fackförbunden att avstyrka anställningarna. Fackförbunden menar nämligen att försäkringsskyddet är starkare om kollektivavtal har tecknats.

   Poängen är att det enda krav som uppställs i lag är att försäkringsskyddet ska ligga i nivå med kollektivavtal. Det är Migrationsverket som har preciserat att det är just de fyra försäkringarna som ska finnas. Det står inte i lagen. Således skulle det inte strida mot lagen att inte utvisa en person som saknat en av de fyra försäkringarna under en månad av sjuttiotvå.

   Att hänvisa till att försäkringsskyddet inte är kollektivavtalsenligt håller inte heller, eftersom fackförbunden uttryckligen uppger att tecknandet av de fyra försäkringarna inte är tillräckligt för att försäkringarna ska anses ligga i nivå med kollektivavtalen.

   Det är således inte lagen som säger att människor ska utvisas på det sätt som nu sker. Det är Migrationsverkets tolkning av lagen, Migrationsverkets ifyllnad av lagen, som är grunden för utvisningarna. Och allt detta sker under mantrat att lagen tillkommit för att skydda arbetstagarna.

   Var är det skydd som Migrationsverket talar om? På vilket sätt är det till skydd för arbetstagare att utvisas på grund av arbetsgivarens missar? På vilket sätt skyddas arbetstagaren genom Migrationsverkets myndighetsutövning?

   Då lagen tillkom i syfte att skydda arbetstagare bör Migrationsverkets tolkning av lagen, och Migrationsverkets rättstillämpning, följa samma linje. Den lagstiftning som tillkom i syfte att öppna upp för arbetskraftsinvandring och skydda arbetstagarna, tillämpas dock i praktiken på ett sätt som skadar de som ska skyddas. Var är logiken i det?

 


   Advokat Emilie Hillert arbetar i lika mån med migrationsmål som med brottmål. Hon är en av Sveriges främsta migrationsrättsadvokater och företräder dagligen sina klienter mot Migrationsverket.

   Hon har engagerat sig ideellt i migrationsfrågor för frivilligorganisationer. Idag är hon ansvarig för advokatjouren på Kungsholmens bibliotek.

   Emilie Hillert ligger bakom JO-anmälningar som lett till att JO riktat allvarlig kritik mot Migrationsverket och hon har fått prövningstillstånd i Migrationsöverdomstolen för bristfällig handläggning i Migrationsdomstolen.

   Hon söker minska den enskildes underläge vid Migrationsverkets myndighetsutövning och är öppen i sin kritik mot bristerna i systemet.

   Emilie Hillert är en av Para§rafs fasta krönikörer. Mer information om henne finner ni på www.processadvokat.se. På sin privata Fb-sida tar hon upp rättssäkerhetsfrågor.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.