Debatt

Återupprätta tilliten

Av Maria Robsahm 2019-08-09

Som bekant finns det en utbredd föreställning i vårt land om det här med brottslighet. Politiker och opinionsbildare springer omkull varandra för att komma med nya och hårdare tag mot den våldsbrottslighet som sägs öka dramatiskt och som beskrivs som om det aldrig varit värre. Men när man tittar litet mer detaljerat på fakta bakom dessa påståenden så faller de samman.

   Den polisanmälda misshandeln har minskat de senaste tio åren och när vi tittar på antalet som fått vård för skador av våld under samma period ser vi samma nedåtgående trend – särskilt bland unga män mellan 15 – 24.

   I ett längre perspektiv kan vi också konstatera att det dödliga våldet i Sverige är betydligt lägre idag än för 30-35 år sedan – även om vi tar med i beräkningen att det har ökat de senaste fyra åren. Detta gäller också i rent faktiska antal mord per år.

   Ändå finns alltså en allmänt utbredd föreställning om att våldet i Sverige aldrig har varit så omfattande som idag. Vad beror dessa villfarelser på?

   En förklaring som säkert bör tas på största allvar är medias roll. För de allra flesta i vårt land är våldsbrott något som man får höra om just via media.

   Samtidigt är människor idag uppkopplade till ett ständigt nyhetsflöde som inte fanns på samma sätt på 1980-talet när morden var betydligt fler.

   Samtidigt är medialogiken sådan att när morden ökar i en del av landet så skapar det stora rubriker. När morden året därpå minskar med lika många i samma region blir det inte ens en notis.

   Ändå tror jag inte att hela sanningen finns i medias roll. Och det vore mycket dumt att förklara det med att folk är obildade eller dumma. Det finns en verklig oro. Denna oro förknippas med just våldsbrott trots att det inte är erfarenheten av sådana brott som har orsakat oron.

   Vad beror då denna oro på? Här måste vi skilja mellan de som avsiktligt sprider lögnaktiga föreställningar om våldets omfattning och de vanliga människor som på olika sätt blir lurade av media eller något annat till att tro att våldet och mördandet aldrig har varit värre än just nu.

   Och vi måste också se att det finns politiska krafter som vill frammana och knåda denna oro, politiska krafter vars politiska agenda bygger just på detta. Det är också därför som frågan om brottsligheten är en politisk nyckelfråga i Sverige idag.

   I följande ska jag försöka analysera vad det är som egentligen har skapat de känslor av osäkerhet som gör att så många människor tror att våldet har ökat när det inte har det.

   Alltihop handlar om politik. Och det handlar om brusten tillit. Och det handlar om ett parti som på ett mycket medvetet sätt frammanar och sedan knådar människors oro. Det handlar om en genomgripande ideologi.

   Nazism är inte bara en etikett. Jag har nu i flera år hävdat att SD är nazister i kostym eller med Emerich Roths ord – ett dolt nazistparti.

   Men att se SD:s ideologiska kärna handlar inte om att sätta en etikett på ett av partierna i riksdagen. Det handlar om att se parallellen till den tid när det tyska nazistpartiet NSDAP fortfarande begärde förtroende i demokratiska val i Tyskland 1928 till 1932.

   Det handlar om en parallell mellan Sverige idag och det tyska 1930-talet före nazisternas maktövertagande den 30 januari 1933.

   Låt oss titta på vad denna parallell mellan två tidpunkter kan berätta. I likhet med Hitlers tyska nazistparti lever SD som en sorts parasit på de underströmmar som finns i folkdjupet av oro och besvikelse. Utan denna verkligt upplevda oro och besvikelse hade inget av dessa partier kunnat få kraft att växa.

   Låt oss därför titta närmare på de underströmmar som har gjort människor som bor i Sverige så mottagliga för en form av ideologi som för många av oss framstår som otypisk för det land vi har växt upp i.

   Det handlar om sviken tillit, om drömmen om folkhemmet och om en önskan att få tillbaka något som man tycker har gått förlorat. Låt oss först ställa några frågor om 1930.

   Varför röstade så många på Hitler? Det sägs ju ibland att det är svårt att förstå hur Hitlers nazistparti kunde få så många röster som de ändå fick. Var så många tyskar verkligen nazister? De miljoner väljare som la sin röst på Hitler 1932 hade visserligen inte det facit som vi har – men ändå fanns det ju tydliga bevis för vad som var nazisternas planer.

   För att kunna lösa denna gåta måste vi göra en resa tillbaka till det tidiga tyska 1930-talet.

   Till att börja med kan vi avvisa myten om att Hitlers framgång berodde på nederlaget i första världskriget eller krigsskadeståndet efter Versaillesfreden. Hungersnöden och misären efter kriget var ett minne blott i slutet av 1920-talet. Däremot var börskraschen på Wall Street och den kris som drabbade Tyskland i dess spår fullkomligt avgörande.

   I valet 1928 fick det tyska nazistpartiet bara 2,6 % av rösterna. Men än idag är det många som tror att nazisternas frammarsch berodde på krisen efter första världskriget och hyperinflationen i början av 1920-talet. Så var det inte. Framgångarna för de tyska nazisterna började mycket senare.

   Hitlers genidrag. År 1925 avtjänade Hitler sitt straff för den misslyckade kuppen i München. Han dömdes visserligen till fem år men avtjänade i praktiken inte ens ett år i det pensionatsliknande fängelset i Landsberg. Under dessa månader bestämde han sig för att lämna den av Mussolini inspirerade revolutionära vägen till makten – den väg som hade misslyckats i ölkällarkuppen.

   Han bestämde sig för att nazisterna istället skulle gå via valurnorna. Målet var detsamma – att avskaffa det demokratiska systemet, förbjuda övriga partier – men vägen skulle inte gå via en militärkupp utan genom att utnyttja det demokratiska systemet. Hitlers beslut skulle visa sig vara ett genidrag.

   Men det första valet 1928 var alltså en stor besvikelse. 2,6 % gav visserligen NSDAP 12 mandat i riksdagen – eftersom det inte fanns någon spärr mot småpartier – men åtta partier var större och nazisterna blev bara ett av sju mycket små partier och fick inget inflytande i den tyska riksdagen.

   De goda åren efter 1925 – präglad av framför allt amerikanska lån och investeringar i den tyska ekonomin skapade ingen grogrund för nazisternas budskap.

   Den dolkstötslegend som sedan länge hade frodats i högerextrema kretsar – myten att Tyskland i själva verket hade vunnit kriget militärt men svikits av det politiska etablissemanget i Berlin – väckte inget större intresse i breda folklager. Tyskland var återigen på väg att inta sin plats som den främsta nationen i Europa.

   Men som vi vet så kom börskraschen på Wall Street i New York på hösten 1929 och det var den som skapade nazisternas framgång. Även om depressionen slog hårt mot USA och många andra länder så var det ändå just Tyskland som utan jämförelse drabbades hårdast.

   Med amerikanska investeringar och lån som över en natt nu saknade allt värde blev människors misär omedelbar och påtaglig. Tiotusentals företag gick omkull, flertalet banker upphörde att existera. Arbetslöshet, hemlöshet och svält blev många tyskars vardag.

   Den grogrund som hade saknats för nazisterna i valet 1928 blev nu plötsligt en verklighet. Och nu fann budskapet om dolkstötslegenden, om sveket från de andra partierna en mottaglig lyssnarskara. Berättelsen om en nation som var på väg att förintas blev plötsligt en berättelse värd att lyssna på.

   Men för att förstå vidden av denna mottaglighet måste vi gå litet längre tillbaka i tiden. Vad var det dessa besvikna tyskar längtade tillbaka till? Det var inte det fåtal goda åren efter 1925, nej, det var den långa period av storhet och framgång som hade präglat det tyska kejsardömet innan det stora nederlaget i första världskriget. Det samhälle som tyskarna hade tagit för givet ända sedan segern mot fransmännen 1871.

   Det handlar om Bismarcks trygghetssystem. Fram till 1914 hade Tyskland i fyrtio års tid varit världens främsta industrination, det otvivelaktigt viktigaste landet i Europa när det gällde ingenjörskonst och modernitet, ett land som av många också betraktades som världens kulturella centrum.

   Dessutom präglades Tyskland av sociala trygghetssystem som inget annat land i dåtiden var i närheten av. Arbetslöshetsförsäkringar och sjukförsäkringar garanterade stora delar av befolkningen en trygghet som var ytterst få människor utanför Tyskland förunnade.

   Dessa trygghetssystem var inget vänsterprojekt. Istället handlade det från Bismarcks sida om att motverka två saker som dominerade under det sena 1800-talet i Europa. Det ena var den tyska utvandringen till USA och den andra var socialismens frammarsch.

   Genom dessa trygghetssystem skulle tyska arbetare motiveras att varken emigrera till Amerika eller göra revolution. Och planen var lyckosam. Medan övriga länder i Europa – däribland Sverige – såg en stegrande utvandring över Atlanten minskade den från Tyskland. Och även om det tyska socialdemokratiska partiet var det största och starkaste i Europa så dämpade dessa sociala trygghetssystem den revolutionära glöden.

   När Tyskland gick i krig 1914 var det en allmän övertygelse i landet att de egna arméerna skulle återupprepa framgångarna från 1870-71 och än en gång tvinga Frankrike på knä. Men som vi vet grävdes kriget ner i meningslösa skyttegravar i Belgien och norra Frankrike och när USA till sist gick in på motståndarsidan var Tysklands öde beseglat.

   Men minnet av den lyckliga tiden i kejsardömet, när Tyskland var störst, bäst och vackrast levde kvar. Efter börskraschen 1929 återuppväcktes tyskarnas längtan till kejsardömets trygghet och storhet.

   Då kom allt tillbaka – vissheten att Tyskland egentligen var störst, bäst och vackrast som det hade varit i över fyrtio år före det stora kriget, ända sedan 1871. Kejsardömets Tyskland, där en vanlig arbetare visserligen hade dåligt betalt, men där det ändå fanns världsunika trygghetssystem för vanligt folk.

   Så när vi ska försöka förstå attraktionskraften hos det tyska nazistpartiet 1930 – 32 så måste vi känna till denna underström hos breda folklager. De flesta hade egna minnen av tiden före 1914, och många hade en klar bild av hur det tyska samhället hade sett ut ända sedan 1880-talet.

   Visserligen var dessa minnen kanske inte alltid i överensstämmelse med verkligheten men i jämförelse med svälten, arbetslösheten och hemlösheten efter börskraschen föreföll kejsardömets storhet som en drömtillvaro.

   Vi kan nu se att parallellen till Sverige idag är obehagligt närliggande. Även hos oss finns dessa minnen av en svensk guldålder, den drömtillvaro som kallas folkhemmet. Där många tyskar drömde sig tillbaka till kejsardömet, drömmer sig många svenskar tillbaka till folkhemmet.

   Och det spelar mindre roll hur väl denna dröm överensstämmer med verkligheten, eller hur många som själva har upplevt den tiden. Under flera decennier var vi störst, bäst och vackrast. Den svenska modellen flög över jorden i fornstora dar.

   Samtidigt ingick i vår självbild det självklara att det inte var särskilt passande att skryta om denna storhet. Den var ett faktum och vi visste om det. Alla visste om det.

   Vi var ett exempel för omvärlden, vi var på väg att lösa alla samhällsproblem, de andra skulle så småningom följa efter. Och u-länderna var helt enkelt efter i utvecklingen, de hade inte hunnit lika långt som vi, de hade längst kvar till att bli som oss.

   Vi hade lyckats planera oss bort från katastrofer och umbäranden. Det var sådant som drabbade andra, inte oss. Med samhällsplanering och ingenjörskonst, medicin och statistik var vi alla gemensamt på väg mot fullkomligheten.

   Men så hände något. Och det handlar inte bara om politiska beslut och nedskärningar. Det handlar om revor i en grundläggande tillit.

   Mordet på Palme 1986 är den första katastrofen, den första stöten i samhällskroppen, mordet på vår statsminister Olof Palme. Det handlade om så mycket mer än ett mord. De som inte var födda då kan inte föreställa sig vilken frossbrytning detta mord innebar för hela vårt land. Plötsligt var vi inte förskonade från sådant som drabbade andra länder och folk.

   De stora bristerna i den polisiära hanteringen och det rättsliga efterspelet innebar också ett grundskott mot en grundläggande tillit som fram tills dess hade varit liktydigt med det svenska – dugligheten, effektiviteten fanns helt enkelt inte där. Och låt mig understryka – det viktiga är inte hur väl denna självbild stämde överens med verkligheten. Självbilden levde ett eget liv.

   Denna tillit har varit central för vårt land och utan att förstå den kan vi inte förstå den politiska utvecklingen i Sverige de senaste 15 åren.

   Låt oss börja med vad som kan förefalla som en detalj. I svensk affärsjuridik är inte bara skriftliga avtal juridiskt bindande. En muntlig överenskommelse, ett handslag på att en affär är uppgjord kan gälla med samma kraft som ett skrivet papper.

   Alla som någon gång har försökt göra affärer utomlands får lära sig att denna sed kan vi inte ta med oss. Den som ska göra en affär i exempelvis London vet att utan skrivna avtal finns ingenting.

   Här är inte platsen att diskutera eventuella för- eller nackdelar av denna ordning. Bara att konstatera att denna skillnad säger något om vårt land och vår syn på det där med tillit. Har vi tagit i hand så gäller vår överenskommelse. Vi litar på varann.

   Det oskrivna avtal som finns mellan medborgarna och staten kan betraktas på liknande sätt. De trygghetssystem som i stor utsträckning skapades under den period vi kallar folkhemmet – arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring och andra sociala skyddsnät – byggde på att vi som medborgare skulle känna oss säkra på att om det värsta skulle hända så skulle vi inte hamna på bar backe. Staten var garanten.

   Det ingick i det oskrivna avtalet mellan oss och staten som var större än vad som fanns skrivet i lagboken. Det var en del av den väv som utgjorde den tillit som vi hade kommit att ta för given. Och vart tredje eller fjärde år skakade vi hand med dem som vi gav förtroendet att förvalta detta ansvar.

   Men på 1990-talet hände ett flertal saker som började nagga detta i kanten. Utan att gå närmare in på krisens ursprung så innebar den politiska utvecklingen ett definitivt brott med den syn på relationen mellan medborgarna och staten som fram tills dess varit rådande.

   Privatiseringarnas och nedskärningarnas tid inleddes på allvar. En slarvigt genomförd pensionsreform som med ett penndrag sänkte socialdemokratins stolta ATP-skepp blev 1990-talets slutackord.

   Men på 1990-talet inträffade också ytterligare en händelse som fick betydelse för vår svenska självbild på ett sätt som påminner hur vi påverkades av mordet på Palme – Estoniakatastrofen.

   501 svenskar drunknade natten den 28 september 1994 och tiotusentals människor i vårt land blev personligt drabbade. Den största fredstida sjökatastrofen i Europa var ett faktum och avslöjade ytterligare myten om Sverige som särskilt förskonat från elände och katastrofer.

   Det politiska efterspelet och den amatörmässiga hanteringen både av haveriutredningen och bemötandet av de anhöriga till offren, repade ytterligare hål i väven av tillit mellan stat och medborgare.

   Och på liknande sätt som efter mordet på Palme skapades en rad olika konspirationsteorier om hur allt gått till. Som en parentes vill jag här nämna att jag inte tror att det är en slump att den bok som skulle saluföras av Nya Tider på den beryktade Bokmässan 2016 handlade just om Estoniakatastrofen.

   Redan på 1990-talet blev alltså revorna i väven tydliga. Ändå var det först på 2000-talet som denna väv av tillit på allvar trasades sönder. Tsunamin på annandagen 2004 var den tredje av dessa moderna katastrofer som har omformat vårt land.

   När det gäller antal dödsoffer drabbades Sverige proportionellt sett hårdare än de flesta andra länder i Europa. Men liksom vid Estoniaolyckan förmådde svenska politiker inte hantera de konsekvenser som blev resultatet. Förtroendet för det politiska systemets förmåga att hantera det oväntade skadades ytterligare.

   Och på det politiska planet fortsatte nedrustningar och nedskärningar, privatiseringar och utförsäljningar. Den så kallade ”krishantering” som redan inletts av regeringen Persson på 1990-talet fortsattes sedan av alliansregeringarna 2006 – 2014.

   En massiv attack på trygghetssystemen för miljoner svenskar pågick oavbrutet under dessa år. Genom att budgetmässigt mixtra med fördelningen av arbetsgivaravgiften urholkades också dessa försäkringar och det blev allt vanligare att de kallades för bidrag.

   Att kalla en försäkring för bidrag är en ohederlig form av politiskt nyspråk. För en försäkring är inte ett bidrag. En försäkring är något man betalar för att kunna klara sig när olyckan är framme.

   A-kassa och sjukskrivning handlar om att kunna klara sig när man av sjukdom eller arbetslöshet inte kan försörja sig själv. Politiska företrädare av i stort sett alla kulörer var mer än villiga att misstänkliggöra systemet genom att konsekvent tala om fusk – ett fusk som aldrig har belagts.

   Genom att urholka dessa system förbättrades visserligen statens finanser – på papperet – men för de vanliga människorna ökade otryggheten. Den grundläggande tilliten, själva förutsättningen för hela systemet, skadades på djupet och för många människor upphävdes tilliten helt. Och minnet av den tid när trygghetssystemen fungerade växte sig alltmer mytiskt.

   I Tyskland 1930 och 1932 mindes människor kejsardömets guldålder – med trygghetssystem som fungerade och ett land som var störst, bäst och vackrast. I det läget kom Hitler och NSDAP. I Sverige 2010, 2014 och nu 2019 minns människor folkhemmets guldålder – med trygghetssystem som fungerade och ett land som var störst, bäst och vackrast. I detta läge kom Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna.

   Det är dessa krafter det handlar om. Det är starka krafter, verkliga upplevelser av svek som inte kan reduceras till rasism eller främlingsfientlighet.

   Som jag skrev inledningsvis har jag nu i flera år hävdat att SD är nazister i kostym eller med Emerich Roths ord – ett dolt nazistparti. Att se SD:s ideologiska kärna är att också se parallellen till den tid när NSDAP fortfarande begärde förtroende i demokratiska val i Tyskland 1928 till 1932.

   Den roll som börskraschen 1929 spelade i tysk politik kom flyktingvågen hösten 2015 att spela i svensk politik. Budskapet till väljarna är detsamma. De andra partierna har svikit. Ni har rätt att vara besvikna. Ni har rätt som inte längre litar på dem. Vi tar er oro på allvar – vi ska återupprätta er och det land ni lever i.

   Och liksom för Hitler och nazisterna är målet för SD idag detsamma – den rena nationen. Men till skillnad från de tyska väljarna 1930 och 1932 så vet vi vad denna rena nation handlar om. Eller borde veta.

   Alla som är emot SD kommer att drabbas. Vi vet att det alltid börjar med dem som tillräckligt många kan enas om inte hör dit. Men att det aldrig slutar där. Inskränkningarna i medborgerliga fri- och rättigheter är det omedelbara nästa steget.

   Grupper som först drabbas är de som inte kan försvara sig – romska tiggare, funktionsvarierade, HBTQ-personer, invandrare, människor med annan hudfärg – oavsett i hur många generationer de levt i Sverige – muslimer, och givetvis judarna.

   För tro inget annat. Att SD övergav antisemitismen för femton år sedan är bara en del av maskeraden. Ända sedan Israel för snart tre år sedan vägrade ha minsta kontakt med SD har partiets ”Israelvänliga” fasad krackelerat.

   Men i förlängningen drabbas alla som inte accepterar den definition av svenskhet som SD anser vara den enda giltiga. Och det råder ingen tvekan om att med Sverigedemokraterna kan även svenskar som i generationer har varit svenska medborgare och bott och verkat i vårt land förklaras för misshagliga och fråntas sitt medborgarskap.

   För när Pandoras ask har öppnats till en fråga om vem som ”egentligen” är svensk så handlar det i slutänden enbart om vem som bestämmer.

   SD knådar människors oro. På liknande sätt som NSDAP bygger SD sitt budskap på den oro och den skadade tillit som är ett faktum. De knådar den så att den ska passa deras egen agenda. För det är inte vilken oro som helst som de är intresserade av.

   När människor börjar inse att klimatfrågan kanske är något att oroa sig över så är SD inte intresserade. Därför är Greta Thunberg ett indirekt hot mot hela SD:s projekt. Den oron är värdelös för SD. Men när folk oroar sig över att människor utförsäkras samtidigt som regeringen säger att den svenska ekonomin aldrig har varit bättre, så är det ypperligt arbetsmaterial för SD. Och myten om den exploderande våldsbrottsligheten passar utmärkt för SD att knåda.

   I över ett decennium har den avancerade viskleken nu pågått på nätets olika sajter. ”De drar in pengarna för dig – vem är det som får dem istället?” Och så pekar SD fingret mot de människor som söker asyl, flyktingarna, invällarna… ”Det är de som mördar och våldtar, det är de som får alla pengar – medan ni får – ingenting….

   Tiden har för länge sedan passerat där det duger att ironisera över dumhet eller okunnighet hos de väljare som sympatiserar med SD. Inte heller fyller det någon större funktion att avslöja olika företrädares rasistiska eller nazistiska utspel.

   Paradoxalt nog har detta tvärtom gynnat SD genom genidraget att utlysa den så kallade nolltoleransen – SD:s partiledning har kunnat använda alla dessa avslöjanden för att rensa bort de människor som de ändå inte vill ha.

   Tiden är också förbi för alla förslag på hur vi ska få människor att genomskåda SD:s inflytande så att de åker ur riksdagen. Vi måste inse att det som pågår är en väckelserörelse.

   Det är inte en slump att uppmaningen ”Vakna!” var så central i den nazityska ideologin – detta ord är centralt också i SD:s världsbild. Och som med alla väckelserörelser bygger den starkt på de känslor och de underströmmar som jag har beskrivit. Sveket, misstron, den brustna tilliten.

   Det är också därför av utomordentlig betydelse hur andra politiker och andra politiska partier agerar. En fullkomligt livsfarlig väg är att anpassa de politiska förslagen efter den världsbild som SD har varit skickliga på att odla – det som ibland beskrivs som att ”ta människors oro på allvar”.

   Den propaganda som spär på en oro som bygger på lögner måste avslöjas – när det gäller allt från dödligt våld och brottsutveckling i stort till hur invandringen påverkar vårt land. Här kan vi inte tillräckligt ofta upprepa vad som är fakta och vad som är lögn.

   Men det räcker inte heller med fakta. Det viktigaste och det enda långsiktigt hållbara är att återuppbygga det grundläggande förtroende som måste prägla varje civiliserat samhälle. Att så långt det är möjligt reparera den trasiga tilliten. Den tillit som bortåt en femtedel av befolkningen inte längre känner.

   Det handlar alltså inte om pengar, inte om olika höjningar av procentsatser eller tvåhundra kronor mer här och där. Vi måste återupprätta tilliten.

   Följande punkter är avgörande:

Framför allt måste trygghetssystemen återupprättas.

Alla utförsäkringar måste upphöra.

Alla läkare på Försäkringskassan som underkänner andra läkares intyg måste bort.

Alla friskförklaringar av människor som ett par veckor senare dör av sin sjukdom måste utredas.

Pensionssystemet måste återupprättas. I Sverige ska vi inte ha några fattigpensionärer.

Ingen politiker får från och med nu kalla de sociala försäkringarna för bidrag.

   Von Papens historiska misstag. Den politiker som girigt tror sig kunna få del av det väljarunderlag som SD representerar – alldeles oavsett hur många procent av väljarkåren det rör sig om – genom att förhandla med dem i riksdagen eller överväga en regering med dem riskerar att upprepa von Papens historiska misstag. Detta är just nu den allvarligaste risken för hela vårt land.

   Von Papen trodde att han lätt skulle kunna kontrollera Hitler, som han betraktade som en politisk amatör. ”Efter några veckor sitter han och gnäller i ett hörn”, sa han föraktfullt om Hitler i början av januari 1933. Vi vet hur det gick.

   På liknande sätt är det många som inte tar Åkesson på allvar, som raljerar över okunnighet och inkompetens.

   Vi måste ta SD på allvar, vi måste lyssna på det de faktiskt säger sig vilja göra, och agera utifrån det. Och vi måste bekämpa all utveckling som upprepar historien. Och alla ni som i beslutande position har möjlighet att förhindra detta – ni bär ett oerhört ansvar på era axlar.

   Att förhindra att historien upprepar sig måste vara er och allas vår absolut första prioritering. Den grundläggande tilliten måste repareras. Där har vi alla ett ansvar.

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

Av Maria Robsahm


   Maria Robsahm är prisbelönad journalist – Stora Journalistpriset 1996 för hennes bevakning av hanteringen av Estoniaolyckan – och hon har arbetat på redaktioner som Dagens Nyheter, Rapport och TV4.
Hon har också ett förflutet som universitetslärare i teoretisk filosofi och Europaparlamentariker.
Idag ser hon sig som folkbildare framför allt när det gäller brottsligheten i Sverige. Hennes grafer delas flitigt på Facebook.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.