Debatt

Det är advokaten som ska erkänna

Av Para§rafs Redaktion 2019-09-26

Vi har haft under senare år falska erkännanden som i Quick-cirkusen och barn som har pressats att i polisförhör erkänna brott de inte begått. Men frågan om erkännanden är mer komplicerad än så, hävdar advokat Thorulf Arwidson.

   Ett brott föreligger först när de rättsliga rekvisiten för ett visst straffrättsligt stadgande föreligger. Det är inte helt lätt att veta och förstå när så är fallet. Men det är just detta som den misstänkte ställs inför när polisens förhörsledare frågar om personen ”erkänner eller förnekar”.

   För den som inte är juridiskt utbildad är det många gånger svårt att besvara frågan och det lämpliga svaret är då att personen säger ”jag överlämnar till min advokat att svara på frågan”. Men, det är en hel del förhörsledare som inte accepterar ett sådant svar utan kräver att den förhörda personen själv ska svara på den klassiska frågan om personen ”erkänner eller förnekar”.

   När jag som offentlig försvarare är med på ett förhör brukar jag förklara att det är jag som försvarare som har att svara på frågan om straffansvar föreligger. För övrigt kan det ofta vara en ganska svår fråga även för en advokat att avgöra och då ligger det närmast till hands att förneka straffansvar.

   En vanlig förklaring är exempelvis att personen erkänner att han varit på platsen den aktuella tiden och då varit i närkontakt med målsäganden, men att han förnekar att han utdelat något slag och att han alltså bestrider straffansvar.

   Sedan får utredningen utvisa om personen verkligen har utdelat ett slag. Erkännandet omfattar alltså inte de straffrättsliga rekvisiten.

   Det förekommer att jag vid huvudförhandlingar exempelvis förklarar att klienten ”erkänner att han varit på platsen den aktuella tiden och tagit med sig det föremål som åklagaren påstår, men att inte gjort det med uppsåt eftersom han inte förstod att föremålet tillhörde annan”.

   Eller ibland i kortare form: ”Personen erkänner de faktiska omständigheterna, men bestrider straffansvar eftersom han inte haft uppsåt”.

   När jag formulerar klientens inställning på det sättet förstår ordföranden och åklagaren vad jag menar, men jag ser ofta att nämndemännen rullar med ögonen och inte förstår något alls. De uppfattar att den tilltalade ”erkänner” samtidigt som han säger att han inte ska straffas. Det blir obegripligt för nämndemännen.

   Oerfarna förhörsledare förstår inte att det kan vara svårt för en misstänkt att ta ställning till frågan om erkännande. Särskilt svårt blir det om förhöret tolkas och även om den misstänkte har begränsningar i sina möjligheter att ta tillvara sina egna intressen. Då är det viktigt att det finns en försvarare på plats som hjälper till med att formulera svaret på frågan om erkännande.

   Man kan ju bara tänka på alla förhör som hållits utan försvarare där den misstänkte inte klarat av att ta ställning till om det som han misstänks för verkligen är ett brott. Ingen kan veta hur många erkännanden som varit felaktiga och ogrundade.

   Det ligger i sakens natur att det kan vara svårt att ta tillbaka ett erkännande som finns protokollerat. Då kan åklagaren åberopa att personen först erkänt, men sedan tagit tillbaka erkännandet. Som om detta skulle förminska tilltron till hans berättelse.

   Det är ibland svårt att förstå vad ett erkännande egentligen innebär. Jag minns att en lagman på tingsrätten lärde ut till oss notarier att en person inte kan erkänna rattfylleribrott eftersom denne själv inte kan veta vilken promillehalt som fanns i blodet.

   Enligt lagmannen borde ordförandens fråga inte vara om den tilltalade förnekar eller erkänner rattfylleri utan endast om personen erkänner att han druckit alkohol före bilkörningen. Därefter borde ordföranden även ställa frågan om den tilltalade ifrågasätter det analysvärde som laboratoriet redovisat.

   Nu är det inte alla domare som är så noga med sina frågor, men det är intressant att tänka på att alkoholkoncentration i blodet är något man själv inte kan veta något om. Möjligen känner ett rus, förstås. Möjligen förklara att man inte har anledning att ifrågasätta laboratoriets uppgifter. Men inte heller detta kan man egentligen veta något om.

   En viktig uppgift för försvararen vid polisförhör är att se till att det ställs alla de frågor som kan ställas för att klara ut om brottsrekvisiten är uppfyllda. Men det är även viktigt att försvararen får vara den som formulerar svaret på frågan om den misstänkte erkänner eller förnekar brott.

   Det är direkt fel när förhörsledaren kräver att personen själv besvarar frågan och vägrar försvararen att formulera svaret.

   Jag har flera gånger varit med om att förhörsledare frågat en person om denne erkänner bokföringsbrott utan att det ens har utretts om huvudsaksrekvisitet är uppfyllt. Rekvisitet innebär att felaktigheterna i bokföringen måste ha varit så omfattande att det inte gått att i huvudsak bedöma ”rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning”.

   Det verkar som om varken den misstänkte eller förhörsledaren ens känner till rekvisitet. I varje fall tycks förhörsledaren inte ha något intresse av att utreda just den frågan. Det är då all­varligt att personen förleds att ”erkänna” något om han inte ens har förutsättningar att ta ställning till.

   Förhopp­ningsvis har dock advokaten haft tillfälle att fundera över om rekvisitet är uppfyllt. För övrigt är bokföringsbrott ett märkligt brott som inte är närmare utrett i den rättsliga doktrinen.

   Avsaknaden av 30 verifikat kan vara bokföringsbrott i ett litet företag. Avsak­naden av 3000 verifikat i bokföringen hos Volvo AB är däremot inte bokföringsbrott. Det kan vara svårt att ta ställning för den som får fråga om han eller hon erkänner.

 

Av Thorulf Arwidson

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Thorulf Arwidson, advokat och civilekonom, har varit advokat i 32 år. Han har varit försvarare i lika många år. Thorulf Arwidson har givit ut böckerna ”Att vinna eller förlora i tvistemål” och ”Arbetstagares rätt till ersättning för uppfinningar”.
Den senare är en vitbok över en tvist mot televerket och Justitiekanslern som pågick i 27 år och resulterade i den högsta ersättning som någonsin betalats.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.