Debatt

Knalltransport – ett av Kriminalvårdens hemliga vapen

Av Para§rafs Redaktion 2019-10-17

När någon döms till ett längre fängelsestraff är det i allas vårt intresse att han om möjligt aldrig mer lämnar ett brottsoffer efter sig. Alltså inte muckar från åren i fängelse fylld av hat och bitterhet utifrån hur han behandlats där. Advokat Thorulf Arwidson redogör här för hur det kan gå till i landets fängelser idag.

   Kriminalvård i anstalt är hårt reglerat i fängelselagen, fängelseförordningen och kriminalvårdens egna föreskrifter (KVFS FARK).

   De intagne gör hela tiden skriftliga framställningar som kräver mängder av beslut ute på anstalterna. Det kan gälla ansökningar om permissioner, telefon­tillstånd, tillstånd att inneha vissa föremål, besök och mycket annat.

   Sådana beslut kan överklagas. Men det som inte är reglerat är Krimi­nalvårdens egna hemliga vapen: Knalltransporterna är ett sådant vapen. Det är den gamla benämningen på omedelbara förflyttningar av intagna till annan anstalt mot deras vilja.

   Knalltransporter har förekommit i alla tider som ett sätt att upprätthålla ordning och säkerhet, men sådana transporter används även för att trycka till och störa frispråkiga och uppstudsiga intagna.

   I praktiken finns det inte någon möjlighet för den intagne att överklaga sådana omplaceringsbeslut eftersom dessa nästan alltid motiveras av ”säkerhetsskäl” eller ”olämpliga relationer”.

   Dessa skäl presenteras nästan aldrig för de intagna själva. Omplacering till anstalt av annan säkerhetsklass kan visserligen överprövas, men inte omplacering till ”hårdare” anstalt inom samma säkerhetsklass. Det finns i praktiken ”hårdare” och ”mjukare” anstalter i samma säkerhetsklass.

   Det finns ett inofficiellt och närmast oreglerat påföljdssystem som Kriminalvården fritt kan förfoga över. I första hand är det knalltransporterna och isolering (på Kriminalvårdens nyspråk ”avskildhet”). Men även ändringar i permissionsgången och möjligheter till besök används ofta för att trycka till intagna som riktar kritik mot behandlingen eller allmänt anses ”besvärliga”.

   Många intagna uppfattar åtgärderna som ett led i trakassering och informell bestraffning av de intagna. Det är, enligt min mening, viktigt att regler för ”vården” på anstalt tillämpas objektivt och bara grundas på sakliga skäl.

   Annars är risken uppenbar att de intagna, som många gånger redan är hatiska mot samhället i stort, förstärks i sitt hat och lämnar Kriminalvården med både bitterhet och vrede. Den ”vård” som utövats har då helt förfelat sitt syfte. Samhället vill ju att de som lämnar fängelserna ska vara bättre integrerade i samhället.

   En knalltransport kommer alltid som en fullständig överraskning för den intagne. Ofta går det till så att han uppmanas av två vårdare att komma med till ett visst rum för att få tala med en person eller få del av några handlingar. Men det hela är bara påhitt. När personen kommer in i rummet möts han där i stället av ytterligare 2 – 3 vårdare och får veta att han omedelbart ska transporteras till en annan anstalt.

   Han får inte någon förklaring till transporten. Inte heller får han veta till vilken anstalt han ska förflyttas. Han får inte gå tillbaka till sin cell (på nyspråk ”bostadsrum”) för att ta med sig personliga tillhörigheter, kläder och annat som kan vara högst privat.

   Skälet till att han inte ens får fem minuter på sig för att plocka ihop sina saker sägs vara att den intagne inte ska få tillfälle att berätta för medintagna att han har ”knallats”. Själv vet han inte vart han ska transporteras.

   Efter en stund sätter de på honom handfängsel och midjebälte och han förs ut till en transportbil. Inte ens under transporten får han veta till vilken anstalt han ska. Personalen brukar sitta helt tysta under transporten, som kan ta åtskilliga timmar.

   Några pauser för toalettbesök tillåts inte under transpor­terna. Den som känner till lite om svensk geografi kan kanske förstå vilka landskap han passerar och vilket fängelse som kommer att bli hans nya bostad. För alla andra är allt bara okänt.

   När den intagne kommer fram till den nya anstalten blir han kroppsvisiterad och åter igen fotograferad. Kanske har han nu svårt att lägga smilbanden till rätta inför kameran. Han har inte ens fått ta med sig sin tandborste och inte heller sin nagelklippare.

   Inte heller den bok eller tidskrift som han höll på att läsa när dörren till ”bostads­rummet” rycktes upp. Värre än så är att de intagna många gånger inte får med sig sina glasögon, hörapparat, ortopediska skor eller mottagna brev och sina anteck­ningar. Att det blir så vid knalltransporter känner alla långtidsdömda till.

   Intagna har många gånger nekats att få ta med sig anteckningshäften med namn, adresser och telefonnummer till anhöriga och vänner. Inte heller har de fått med sig telefonkort, kuvert och frimärken. De brev som de fått från anhöriga och andra har inte heller fått komma med. Allt sådant packas i stället efteråt ned av personalen och sänds till ett förråd på den nya anstalten.

   Sedan får den knallade personen göra en skriftlig hemställan på den nya anstalten om att få ut de tillhörigheter som då har placerats i förrådet. Att få tillbaka det som fanns i ”bostadsrummet” kan dock ta en eller två månader. Ibland ännu fler månader.

   Själv får han inte se i förrådet vad som finns där. Det gäller att komma ihåg vilka böcker man höll på att läsa. Under den tiden är den intagne utan sina egna anteckningar, sina handlingar i eventuellt pågående mål och ärenden samt handlingar från sin advokat.

   Även om han får ringa och skriva brev så förhindras han effektivt genom att alla anteckningar om namn, adresser och telefonnummer finns i anteckningsboken i förrådet. Han kanske inte kommer ihåg numren till sina föräldrar, syskon, flickvän eller till sin advokat. Kanske har han inte ens hunnit med att skriva upp numren på underarmen.

   Den intagne har rätt att från den nya anstalten ringa ett enda ”ankomstsamtal” på några minuter till en anhörig för att berätta vilken anstalt han hamnat på. Men det kan ta upp till en vecka innan han får ringa sitt enda telefonsamtal efter att ha blivit ”knallad”. Om han nu kommer ihåg numret. Under den tiden vet inte anhöriga och vänner var han befinner sig.

   Den intagne som har knallats måste söka nya telefontillstånd på den nya anstalten för att alls få ringa samtal förutom det korta ankomstsamtalet. Trots att den intagne tidigare ibland haft goda möjligheter att ringa olika personer så får han efter knalltran­sporten ofta vänta 3 – 4 veckor innan han kan få nya telefontillstånd.

   Ett telefon­tillstånd som beviljats på den tidigare anstalten gäller inte på den nya anstalten. Bedömningen kan även bli en annan.

   De telefontillstånd han haft kan mycket väl nekas på den nya anstalten utan några egentliga skäl. Ibland säger man från personalen att ”först måste vi få lära känna dig innan vi kan pröva frågan om telefontillstånd”. Detta även om den intagna varit på anstalt i tio år.

   Jag känner till fall där den knallade personen inte fått med sig sina glasögon, vilka han i det fallet återfick först efter drygt en månad. Den intagne kunde inte se på TV på annat sätt än sitta en halvmeter framför rutan. En annan intagen fick aldrig tillbaka sin hörapparat, den bara ”försvann” i samband med en knalltransport.

   Mannen som saknade sina glasögon klagade förstås hos personalen om sitt behov att kunna se. Framtagningen från förrådet påskyndades dock inte alls utan han fick minsann vänta över en månad på sina glasögon. Förnedrande behandling kallas det på gammalsvenska. Vad det heter på nyspråk vet jag inte.

   Knalltransporter används på ett utstuderat sätt i många andra situationer då personalen vill trycka till en intagen som uppfattas som ”besvärlig”. Det finns många exempel på att intagna ”knallats” omedelbart före ett inplanerat besök av en anhörig och detta utan att besökaren ens meddelas om förflyttningen.

   Det har hänt att en hustru tagit ledigt från jobbet, ordnat barnpassning, köpt tågbiljett och rest genom halva landet för att bara mötas av beskedet att mannen förflyttats till annat fängelse, som inte namnges.

   Det enda hon fick veta var att mannen inom några dagar skulle få ringa sitt ”ankomstsamtal” till henne från någon annan anstalt någonstans i landet. Mannen flyttades dessutom flera gånger precis före planerade besök av hustrun. Det är svårt att tro att det var tillfälligheter som gjorde att knalltransporterna genom­fördes omedelbart före de inplanerade besöken.

   Det förekommer att knalltransporter sker omedelbart efter att en intagen fått ett för honom gynnande beslut av förvaltningsrätten rörande exempelvis sökt permission. Det kan även gälla tillstånd att inneha något visst föremål.

   Genom knalltransporten blir domstolens beslut dock utan praktisk verkan eftersom det är den nya anstalten som ska göra nya överväganden om lämpligheten av sökt permission eller innehav av något visst föremål.

   Det tidigare beslutet blir så att säga hängande i luften. Har den intagne ett överklagat ärende liggande i förvaltningsrätten då han knallas, kommer i praktiken domstolen inte kunna pröva målet om den intagne knallats till en annan anstalt som ligger under en annan förvaltningsrätt.

   Dessutom måste den intagne på nytt ansöka om permission och prövningen av den ansökan kan ta ett antal veckor. Kriminalvårdens dribblande kan pågå länge och den intagne har små möjligheter att få sina frågor prövade i domstol.

   Själv hade jag en gång fått klartecken att få besöka en intagen en lördag kl. 14.00. Då jag ringde anstalten dagen före, klockan 16.00, för att få bekräftat att besöket kunde genomföras (misstänkte förstås att han skulle knallas) fick jag bara veta att klartecken för besök inte kunde lämnas och att jag därför skulle återkomma senare under fredag eftermiddag.

   När jag ringde en timme senare fick jag höra att han för­flyttats, men att man inte kunde upplysa om till vilken anstalt därför att transporten pågick just då. Sådana är bestämmelserna och inte heller en advokat kan få veta till vilken anstalt som hans klienter förflyttas. Sedan var arbetsdagen slut och ytterligare besked kunde inte lämnas.

   Inte heller under lördagen lämnades något besked för då svarade man inte på anstalten. Men med egen efterforskning kunde jag dock överlista Kriminalvården och fick reda på till viken anstalt min klient flyttats.

   Den som beslutade om knalltransporten mitt framför näsan på mig log nog förnöjsamt (gammalsvenska) samt hade nog anledning att le ännu mer när han senare förstod att jag avstod från att anmäla honom.

   En sådan anmälan hade säkerligen bara bemötts med ett påstående om att det fanns säkerhetsskäl bakom knalltransporten och att transporten inte alls hade något att göra med advokatens inplanerade besök. Sådant kan sägas, men vinner förstås inte någon tilltro.

   Knalltransporterna är en gammal teknik för att störa och förstöra för de intagna. Många gånger används transporterna tyvärr för att, helt utanför regelsystemet, ställa till besvär och obehag för de intagna. Detta utan att de intagna alls kan framföra klagomål över behandlingen. Det jag nu beskrivit handlar om är svenska fängelser och svensk kriminalvård år 2019.

 

Av advokat Thorulf Arwidson

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Thorulf Arwidson, advokat och civilekonom, har varit advokat i 32 år. Han har varit försvarare i lika många år. Thorulf Arwidson har givit ut böckerna ”Att vinna eller förlora i tvistemål” och ”Arbetstagares rätt till ersättning för uppfinningar”.
Den senare är en vitbok över en tvist mot televerket och Justitiekanslern som pågick i 27 år och resulterade i den högsta ersättning som någonsin betalats.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.