Debatt

Mindre utrymme än vad en galt ska ha

Av Para§rafs Redaktion 2020-02-27

Det har uppmärksammats stort i media att landets fängelser är överbelagda och att de intagna därför tvingas dela celler. Den officiella benämningen enligt Kriminalvården är förstås ”bostadsrum”, vilket dock framstår som rena nyspråket. Fångar kallas intagna och fängelse kallas kriminalvårdsanstalt. Fångvaktare kallas för något annat.

Svenska celler är 8-10 kvm, vilket förefaller ganska normalt om man jämför med andra länder. Enligt en uppgift har Ghana de minsta cellerna på 2 kvm och Schweiz de största på 12 kvm. Förhållandena kan givetvis variera från fängelser till fängelse.

Besöker man det gamla Alcatraz-fängelset i San Francisco, som är museum, får man veta att cellerna i block B och C var 150 x 275 cm. Det innebär att de var 4,13 kvm.

Två svenska fångar som tvingas dela på en cell om 8 kvm har i dag mindre utrymme än vad en ensam fånge hade på Alcatraz. Svenska fångar som delar cell har dessutom klart mindre utrymme än i ryska fängelser. Enligt Jordbruksverkets regler ska en galt som ligger på ströbädd ha ett utrymme på minst 7 kvm. Men svenska fångar tvingas ibland dela på 8 kvm.

I debatten om överbeläggningen på fängelserna betonar Kriminalvården och de fackliga organisationerna svårigheterna för personalen och risken för oro bland de intagna. Det förhållandet att de intagna tvingas vistas under omänskliga förhållanden uppmärksammas inte.

Av JO-ämbetets inspektionsprotokoll framgår att det finns skillnader på vilket sätt cellerna dubbelbeläggs. Vissa häkten låter de intagna sova på madrasser på golvet, medan andra häkten har installerat fasta våningssängar. Det är även skillnader i hur många extrautrymmen som häktena använder för beläggning.

Framför allt är det i häktena och i fängelse i den högsta säkerhetsklassen som omfattande dubbel­belägg­ning förekommer. På några fängelser tvingas de intagna dela cell med annan och använda toalettstolen i cellen utan att det finns någon dörr eller avskärmning. Luftcirkulationen är ofta dålig.

Jag har fått mig berättat att en äldre svensk man, som sagt att han ogillar utlänningar, blev placerad i en cell med en storvuxen utlänning som han inte kunde prata ett ord med på grund av språkskillnaderna. Men dela på 8 kvm skulle de ändå göra.

Den mesta av tiden i en cell fördrivs med att se på TV. Jag har inte riktigt fått klart för mig hur det går till när två fångar samtidigt vill se på TV, men på olika program och vid olika tider. I en del celler får en intagen sova på madrass på golvet och då tvingas de se på samma TV och på samma tider.

I celler med våningssäng får de ofta var sin TV och kan lyssna med headset. Att rumskamraten snarkar och fiser är kanske ett mindre problem, det är ju problem som även uppstår i många dubbelsängar i landets radhuslängor. Men då har man å andra sidan själv valt sängkamrat och mår kanske bättre än en långtidsdömd.

Många av de intagna har för JO berättat att de känner oro och rädsla över att behöva dela cell med en okänd person, ofta dömd för våldsbrott. Det finns exempel där en intagen dömd för ekonomisk brottslighet placerats tillsammans med en intagen dömd för mycket allvarlig våldsbrottslighet.

Till detta ska läggas att förhållandevis stor andel av de intagna i fängelser i klass 1 har allvarliga psykiska störningar. Vad jag har kunnat se har det inte gjorts någon psykiatriskt bedömning av följderna av dubbelbeläggningen.

Inte heller tycks det ha gjorts någon systematisk intervju­undersökning av de intagna om hur de upplever sin situation. Anställda inom Kriminalvården, de som känner till de verkliga förhållandena, tycks inte våga berätta hur det verkligen är. De intagna själva har små möjligheter att göra sin röst hörd.

Fängelsevistelse är i praktiken till mycket stor del ren förvaring. Men sådan förvaring måste i ett civiliserat samhälle ske på ett humanitärt sätt och med respekt för de enskilda individerna. De ska ju förhoppningsvis komma ut en dag som samhälls­anpassade medborgare.

Den respekten visar vi inte i vårt land och det borde vi skäm­mas för. Jag är förvånad över att politiker inte uppmärksammar missförhållandena. Det är bara att läsa innantill i JO:s inspektionsprotokoll. I stället ropar politiker på längre straff.

Med ett mer flexibelt regelverk borde det vara möjligt att i större omfattning föra över fångar från de hårdaste anstalterna till sådana av klass 2 och 3. Fotboja skulle kunna användas i större omfattning.

Fångar som sköter sig väl borde i viss omfattning kunna släppas tidigare än efter 2/3 av den ådömda strafftiden. Fram till 1993 var huvudregeln att alla villkorligt frigavs efter halva tiden. Det borde i dag inte vara en stor sak att ge utrymme att frige vissa fångar innan de avtjänat 2/3 av tiden. I varje fall så länge Kriminalvården inte hunnit bygga ut antalet platser.

 

Av advokat Thorulf Arwidson
Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Thorulf Arwidson, advokat och civilekonom, har varit advokat i 32 år. Han har varit försvarare i lika många år. Thorulf Arwidson har givit ut böckerna ”Att vinna eller förlora i tvistemål” och ”Arbetstagares rätt till ersättning för uppfinningar”.
Den senare är en vitbok över en tvist mot televerket och Justitiekanslern som pågick i 27 år och resulterade i den högsta ersättning som någonsin betalats.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.