Debatt

Är jag Sverigedemokraternas bästa valarbetare?

Av Andreas Magnusson 2020-03-12

Jag får så gott som dagligen höra att jag är SD:s bästa valarbetare. Och det är tydligen inte bara jag. Alla som kritiserar Sverigedemokraterna eller till exempel skojar med Jimmie Åkesson när han som förvirrad Turkietresenär inte vet om han har arresterats, deporterats eller har bara fått visa upp ett pass är enligt denna teori direkt ansvariga för SD:s framgångar.

Hur går det till? Sitter det människor hemma i stugorna som tänker att Sverigedemokraterna tänkte jag inte rösta på eftersom de har en rasistisk och orealistisk politik. Men nu – nu när ni har skojat med Jimmie Åkesson: Då jävlar ska jag rösta på SD i alla fall!

För några år sedan var det bara Sverigedemokrater själva som drev den här förvirrade tesen:
Vänta ni bara. Fortsätt att skriva skit om oss. Vi blir bara större ju mer ni angriper oss.

Sedan började ytterkantshögerns ledarskribenter säga samma sak:
Vi har provat metoden att kritisera SD och de blir bara större. Alltså borde vi sluta kritisera dem och istället tvinga dem att ta ansvar. Det kan de göra genom att de till exempel bjuds in i regeringen eller får vara med och samarbeta om konkret sakpolitik.

Nu hör man tyvärr den här sortens dumheter allt oftare ifrån människor som egentligen skyr Sverigedemokraterna som pesten och därför borde veta bättre. Propagandan har uppenbarligen varit framgångsrik.

De menar att vi ska sluta säga ifrån när Jimmie Åkesson förnedrar sig själv och Sverige för att få ett tillfälle att i reklamsyfte angripa utsatta människor. De menar att vi inte ska skoja åt Joakim Lamottes klädstil och inte heller raljera över Björn Ranelids insatser som adjektivsprutande krigskorrespondent från ett krigshärjat Malmö.

Enligt teorin är all reklam bra reklam och varje gång vi uppmärksammar rasister, galningar, virrpannor, högerpopulister och/eller anti-humanister så bidrar vi i själva verket till deras framgångar.

Det är en vansinnig uppfattning. All reklam är inte bra reklam. Dålig reklam är till exempel just dålig reklam.

Jimmie Åkesson gjorde bort sig å det grövsta när han åkte till gränsen mellan Grekland och Turkiet för att dela ut små taffliga lappar som han påstod var en hälsning från svenska folket.

Efterspelet där SD:s pressavdelning inte tycktes veta det mest grundläggande om sin egen partiledares förehavanden är sämsta tänkbara reklam för ett parti som vill framstå som seriöst.

När vi kritiskt granskar det här, driver med dem och drar ner byxorna på dem så är vi inte ytterkantshögerns bästa valarbetare. Vi är deras värsta fiender. Det vet de också om. Det är därför de gärna försöker få oss att sluta. De vill desperat att vi ska sluta prata om deras pinsamheter.

”Kan vi snälla släppa den här debatten nu och fokusera på sådant som är viktigt?” som Joakim Lamotte sa när det framkom att polisen inte alls (vilket han påstått) hade bett honom att bära skyddsväst på Kronogården.

Om Lamotte hade trott att han tjänade på debatten så hade han inte önskat att den skulle upphöra.

Det fanns ingen som sa att det var dumt av högern att skoja med Mona Sahlins Toblerone-inköp eftersom det bara gjorde att hon blev mer populär. Det fanns ingen som sa att ju mer man skojade med Håkan Juholt desto starkare blir Socialdemokratin. Det fanns ingen som sa att den som skojade åt att Lars Ohly hade råkat visa pungen på Instagram i själva verket var kommunisternas bästa marknadsförare.

Så varför skulle vi vara det nu? Varför skulle just högerextrem politik tjäna på att marknadsföras som skräp?

SD:s bästa valarbetare är människor som slutar säga ifrån eller de som ber oss andra att sluta säga ifrån.

Det handlar till exempel om kristdemokrater som tycker att vi minsann måste kunna ”prata” med alla. Med ”prata” menar de förresten ”samarbeta” och med ”alla” menar de förresten ”Sverigedemokraterna”.

Det handlar till exempel om ledarskribenter som mer och mer börjar ta över Sverigedemokraternas verklighetsbeskrivning.

Det handlar till exempel om debattörer som gör det högerpopulistiska språket till sitt eget och väljer att föra alla samtal på högerpopulisternas hemmaplan där allt handlar om dödsskjutningar, bilbränder och förnedringsrån.

Då kan man skriva spaltmeter om ett enstaka fall där en person har kissat sitt rånoffer i munnen (det har blivit många spaltmeter per centiliter urin) för att förstärka den långsökta tesen om att flyktinginvandringen måste minska.

Högerpopulistiska partier är beroende av att medborgarna tror att det är katastrof och kris ute i samhället och att det är invandringen som har skapat krisen.

När människor befinner sig i panik fattar de dåliga beslut. Att rösta på ett parti som saknar politiska visioner och egentligen inte kan göra något annat än att gnälla på andra politiker och på invandrare är just ett dåligt beslut.

Vi måste mer än någonsin höja våra röster mot inskränktheten och angreppen på alla människors lika värde. Det finns ingen motsats mellan det och att komma med egna positiva visioner om ett bättre samhälle.

För när hindrades en mobbare senast från att angripa sitt offer genom att omgivningen struntade i att lägga sig i? När stoppades senast rasism av att någon höll tyst?

 

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


     Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.