Publicerad 2020-09-30
Carin Åberg gillar inte identitetspolitik och tanken om representation (Para§raf den 27 september). Carin tänker sig istället att allt borde handla om "åsikter, visioner, om hur ett framtida samhälle skulle se ut". Det kan ju vara gott så, men undrar varför Carin Åberg tror att sympati och medkänsla med andra skulle vara tillräckligt för det goda samhället.Hon skriver att ”En människa kan faktiskt föreställa sig hur det är att leva under andra villkor än de man själv lever under”. Är det verkligen så?
Det har visat sig att människor är mindre benägna att känna sympati för mänskliga umbäranden utifrån avståndet från den egna förstugukvisten. Det är svårare att sätta sig in i något som inte berör den egna tillhörigheten.
Jag tänker att det också kan vara rimligt att hävda att de människor som har radikalt andra livserfarenheter än Carin Åberg kanske borde ges tolkningsföreträde och äga sin berättelse, snarare än att allting återges genom Carin Åbergs tolkningar och erfarenhetsfilter.
En person som avviker från majoritetssamhällets normer vad gäller etnicitet, religion, modersmål eller andra identitetspolitiska, helst självdefinierade kategorier, har andra erfarenheter med sig in i maktens boningar.
Inom det akademiska kallar vi det för primärkällor, till skillnad från de närmast värdelösa sekundärkällor vi avråds från att hänvisa till.
Problemet med utifråndefinierade identitetspolitiska kategoriseringar är förstås att en enskild individ från gruppen knappast kan representera gruppen eftersom alla är, håll i hatten nu, individer och en individ bärs upp av en hel mängd olika erfarenheter, precis som du och jag, Carin.
Likväl har olika identitetspolitiskt konstruerade grupperingar av människor, som avviker från majoritetssamhället på något vis, gemensamma erfarenheter och kunskaper som du och jag i allt väsentligt saknar.
Identitetspolitik är ändå inte så problematiskt, om kategoriseringar och grupperingar ges ett gräsrotsperspektiv, alltså att människor blir bemyndigade att själva avgöra sin identitet och därefter får komma till tals. Det är inte svårare än att ha ett remissväsende där olika intresseorganisationer ges tillfälle att påverka ny lagstiftning.
Så, jag tänker att vi släpper sargen och öppnar för att alla människor med olika erfarenheter får höras och synas och delta i besluten. Det känns som att myndighetsförklara människor. Det känns riktigt demokratiskt.
Av Michael Williams
Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.
Carin Åbergs krönika finns att ta del av här.
Stöd oss i arbetet med att bevaka rättsstaten »Michael Williams är statsvetare, policyanalytiker, ämneslärarstudent, kommunikatör, kapellmästare i rockbandet Violent Divine, förälder och äkta make. Arbetar som politisk tjänsteperson i kommunpolitiken. Skriver och debatterar oftast utifrån grön, feministisk grund.
Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.