Gott om bevis och indicier

Av Gubb Jan Stigson

I fall efter fall har Thomas Quick pekat ut mordplatser och angett detaljer som han inte borde ha haft kännedom om utan att ha varit gärningsman. Och den pågående resningsprocessen har stora avgörande brister, vilket jag här kommer att påvisa.

Ingen av oss i redaktionsledningen för Para§raf, är övertygad om att Quick/Bergwall är skyldig till de åtta mord han en gång dömdes för.
Vår redaktionschef Peter Isaksson har tvärtom i många år hävdat att Quick är oskyldig, vilket vi dock inte alltid varit överens om. Men vi är helt överens om att andra röster måste släppas fram.

Gubb Jan Stigson är en prisbelönt journalist, som har arbetat med Quick-fallet i mer än 20 år. Nu är han löst från sitt yttrandeförbud. Det här är hans syn på vad som nu pågår.

Dick Sundevall
Chefredaktör

 

En mindre del av vad jag kommer att framföra här har jag tidigare framfört i olika sammanhang. Men större delen av artikeln, min kritiska granskning av den nu pågående resningsprocessen, är nytt.

Hunden markerade där Quick hade pekat

1999 pekade Thomas Quick ut en plats i Åvike norr om Sundsvall där han sa sig ha mördat och till delar grävt ner försvunne Johan Asplund. Några månader senare söktes platsen av en hund som specialtränats för att leta efter döda människor. Den markerade för död människa på platsen där Quick påstått sig ha gömt kvarlevorna. 

Senare undersöktes den av geolog som konstaterade höjd fosfathalt i marken, motsvarande Quicks påstående. Finns till detta någon annan förklaring än att Quick hanterat en död människa på platsen? Hittills har ingen kommit med någon alternativ förklaring. Kan Quick nu göra det?

Samma sak i Norge

Liknande sökningar har gjorts i Västansjö, Ryggen, Främby udde och olika platser i skogarna utanför norska Örje. På några av de här platserna har markeringarna varit så distinkta att de senare använts som referens när nya hundars tillförlitlighet kontrollerats.

Finns någon annan förklaring än att det på de här platserna har legat mänsklig kvarleva? Kan någon med anspråk på att vara seriös förneka eller nonchalera det? Är inte detta bevis?

Hur visste Thomas Quick att hundarna skulle markera just där han pekade? Måste han inte förklara det om han nu säger sig vara oskyldig?

Skulle skära huvudet av honom

Gällivare tingsrätt 1996. Thomas Quick har just berättat hur han mördat Marinus och Jannie Stegehuis. Vilka knivhugg som träffat ben och vilka som ohindrat glidit in i kroppen. Precis som obducenten noterat. Så gör han ett tillägg: Berättar att ett knivstick under mannens vänstra käkvinkel egentligen var början till att skära av mannens huvud från kroppen.

Rättsläkaren Anders Eriksson reagerar. Jaha, det förklarar varför just det såret hade en annan karaktär än övriga. Hur visste Thomas Quick att det var så? Att mördaren rört runt med kniven inne i just det såret? Måste han inte kunna förklara det om han nu är oskyldig?

Hur kunde Quick veta?

I varje mål mot Thomas Quick finns liknande detaljer. I varierande grad. Han har lett polis på vindlande vägar i norsk skog. Där hundar markerat död människa. Där det hittats skåror i träd gjorda samma år mordoffer försvunnit. Skåror som han beskrivit.

Hur visste han? Hur kunde Quick hitta till platsen där Trine Jensen hittades mördad? Hur visste han att hon var strypt med sin väskrem? Hur visste han att Gry Storvik dödats liggande på rygg när hon hittades liggande framstupa? Med stelnat blod rinnande uppåt?

Hur kan Quick ha lurat ur Seppo Penttinen den för alla okända uppgiften att Therese Johannesen hade behandlats för böjveckseksem i armvecken?

Hur kunde han veta att balkongerna i Fjell, där hon bodde, hade målats om sommaren efter försvinnandet? Att vändplanen asfalterats? Att banken försvunnit?

Är resningsprocessen den verkliga rättsskandalen?

Quick-skandalen sänker tilltron till rättsväsendet, konstateras i opinionsundersökningar. Samtidigt påstår justitierådet Göran Lambertz att vad av opinionen uppfattas som Quick-skandal inte är någon sådan. Han sträcker sig så långt att han hävdar att den osakliga kritik som framförts i sig är av skada.

Motståndarna hänvisar till kvalificerade åklagare och domare i resningsprocesserna, som ska ha granskat och underkänt de tidigare domarna. Ingen tycks dock ha funderat över att granska kvalitén i de processerna. Vilket självklart borde göras. Jag har gjort det:

Norge söker ingen annan gärningsman

Det förtjänar att påpekas att Norges motsvarighet till RÅ inte är nöjd. Strax före jul kom från norsk sida, kritik för bristande samarbetsvilja mot resningsenhetens chef Björn Ericson och Anders Perklev. Therese-fallet hade granskats på norska sidan och det hade fattats beslut om att inte söka någon annan gärningsman.

Mordet på Yenon Levy

Det går också att konstatera uppenbara brister i enhetens handläggning av de mål som hittills rests. Inte minst en häpnadsväckande passivitet:

I första målet som restes, det rörande mordet på israeliske turisten Yenon Levy, finns ett exklusivt bevis. Det handlar om mikroskopiska fläckar av utstruket blod på insidan av offrets undertröja, som hittade först sedan Quick berättat att han efter mordet smekt kroppen innanför kläderna.

Så inga missuppfattningar ska uppstå kommer uppgiften i ett förhör den 26 januari 1996 där Quick/Bergwall på sidan 26 ordagrant säger följande:

Det är i det avseendet att, ja jag känner på hans… känner också på fotankeln, jag känner på hans smalben och han, jag upplever som om men det kan vara en detalj som kanske ska nämnas jag upplever som hans bröst inte har just något hår men att upp till naveln och kring naveln finns hår då.

Målets starkaste bevis

Det här påståendet ledde till ny undersökning av tröjan som resulterade fynd av tidigare oupptäckta fläckar av blod som avsatts vid smetande kontakt med tröjan. När målet avslutades i tingsrätten framhöll åklagaren fyndet som målets bästa bevis och undrade retoriskt vad som mer kan begäras.

Detta exklusiva bevis lyckades Riksenheten för polismål missa trots att det i utredningen redovisas två undersökningar av tröjan. Tröjan och fläckarna kom därför överhuvudtaget inte att existera i resningsprocessen.

Dagen efter resningsbeslutet medgav också hovrättspresidenten Fredrik Wersäll (Newsmill) att han inte kände till något utlåtande om några blodfläckar. Och sa att det kunde vara skäl att överklaga.

Bevisvärdet i tröjan framgår även av att det var precis vad chefsåklagare Fredrik Skoglund i Falun försökte göra när han fick ansvar för målet. Han for till Stockholm för att få resningen överklagad – men skickades hem av vice RÅ Kerstin Skarp.

Det här nämns också i Hannes Råstams bok, på sidan 269 beskrivs hur Jan Olsson vid en vallning noterar att Quick nämner att han varit innanför tröjan med händerna. Är uppgiften i boken korrekt är vad som beskrivs där inte hämtat från förhörstillfället jag tidigare citerat. Möjligen relaterar Quick till förhöret när han vallas.

Däremot nämns i boken inte med ett ord att famlandet innanför kläderna lett till någon teknisk undersökning av tröjan, än mindre att det lett till fynd av tidigare oupptäckta blodfläckar på den.

Mordet på Therese

Resningsbeslutet i Therese-målet är bara fem sidor långt och motiveras i huvudsak med att bokföringen i den kiosk Quick drev med en kompanjon ger bild av att han jobbat helgen när Therese försvann. Som skäl för resning framhålls att förhör med kompanjonen om detta inte synes ha hållits.

Förhöret i fråga hölls den 15 november 1996, påbörjades 10.10 och avslutades 15.30 med ett par pauser under dagen. Där avhandlas precis vad riksenheten och hovrätten säger sig sakna.

Centralt i alibi-frågan är att Quick bokfört kassorna för 1-4 juli 1988. Therese försvann kvällen den 3 juli. Vilket förvisso ser ut som ett alibi.

Nu noterar Quick det här på juni månads blad varför kompanjonen strukit över hans noteringar och fört över dem på juli månad. En kritisk betraktare kan notera att bokföringen av juni månads affärshändelser fortsätter med poster från 30 juni EFTER strykningen av Quicks juli-noteringar.

Vore bokföringen korrekt måste det innebär att Quick gjort sina noteringar senast 30 juni, att de i så fall är falska och som alibi inget värda.

Åklagaren borde ha insett

Bara det här borde få en meriterad åklagare som Björn Ericson att inse att bokföringen överhuvudtaget inte går att lita på. Och hur kan hovrätten missa detta?

I förhöret som alltså vare sig Ericson eller hovrätt lyckats hitta medger nu kompanjonen att det är hon som fört in juni-siffror i efterhand. Hon berättar att båda ibland efterinfört bokföring, att Quick gjorde en hel del märkliga transaktioner i bokföringen. Att helgkassor kunde lämnas in så sent som måndag förmiddag och att Quicks bror ibland under helger jobbade i kiosken för lön om 2-300 kr per dag, fick betalt direkt ur kassan och aldrig bokförde något. Vilket brodern sedan bekräftar i förhör.

Behövs ens förhör för att se att en bokföring som den här inte går att lita på?

Behandlades ingående i rätten

En nitisk granskare kan dessutom notera att brodern den 9 juli, alltså lördagen efter, får 600 kronor i lön. Rimligen för just den dagen, men uppenbarligen också för ytterligare en eller två dagar, rimligen då helgen innan. Att han får lön i efterskott tyder dessutom på att ingen av ägarna var hemma för att betala honom under Therese-helgen.

För att använda ett hos riksenheten populärt uttryck ligger väl närmast till hands att av detta ”få intrycket” att Quick inte var i Grycksbo den 3 juli när Therese försvann. Och att Quick därmed alltså inte har något alibi för den tid då Therese försvann.

Vi som fanns på plats skulle dessutom ha kunnat berättar för Ericson och hovrättens referent att allt detta ingående avhandlades i rätten.

Mordet på Johan

Även i sin förklaring rörande det berömda Johan-målet, redovisar åklagare Björn Ericson egna, anmärkningsvärda ”intryck” till stöd för resning.

I bevisningen i målet ingår en Tidens kalender där Bergwall/Quick 1980 regelbundet noterat dels morgontemperatur, dels en kort sammanfattning av dagen, oftast sju, åtta ord lång. Han är nitiskt vilket visas av att morgontemperaturen bara saknas under två dagar.

Den 7:e, när pojken försvann, noterar Bergwall:

M hem från 53an, trött med glad över att vara hemma.

Modern hade då legat på lasarettet några dagar.

Om detta skriver överåklagare Ericson att anteckningarna framstår närmast som oförenliga med Bergwalls berättelse och att han ”får intrycket” att denne var hemma i Falun vid pojkens försvinnande. Även i Hannes Råstams bok framställs detta som alibi för mordet.

Ger stöd åt Quicks erkännande

Nu framgår inte NÄR på dagen noteringar gjorts, men rimligen bör det ha skett relativt sent då annars något nytt kunde hinna hända. Dagen bör rimligen inte kunna summeras förrän närmare dess slut. Noteringen om morgontemperaturen bör vara än mer tidsmässigt stabil. Temperaturnotering saknas bara 5:e och 7:e november. Summering saknas 6:e, 10:e och 22:a. Enda gången det här sammanfaller är kvällen den 6:e och morgonen den 7:e, alltså när Johan försvann.

Tvärt emot vad Björn Ericson påstår ger noteringarna alltså gott stöd åt Bergwalls berättelse om att han lämnade Falun på eftermiddagen den 6:e och anlände till Sundvall morgonen den 7:e.

Noteringen att mamma kommit hem kan han ha gjort när som helst. Och är rimligen av mindre betydelse och utesluter honom inte som Johans mördare. I princip är det inget som hindrar att vad som helst kunnat skrivas in i efterhand. Däremot han knappast något ha kunnat avlägsnas utan att ge spår.

Gry/Trine-målet

Liknande personlig oförmåga att undersöka hur det i verkligheten förhöll sig återkommer även i Bo Lindgrens förklaring i Gry/Trine-målet, som heller ännu inte är slutgiltigt avgjort. Ett exempel är värderingen av sakkunnigförhöret med rättsläkaren Kari Ormstad.

På mördade Gry Storviks rygg hittades mikroskopiska rester av utsmetat blod som inte var hennes eget. Om detta skriver Thomas Olsson i resningsansökan att det sannolikt kommer från gärningsmannen och konstaterar att det inte synes ha behandlats i domstolen. Blodet nämns inte i domen.

Lindgren tar detta till sig och skriver:

Dock är det även här svårare att få en uppfattning om hur tingsrätten uppfattat värdet av det angivna eller fullt ut vad som egentligen avhandlats i sakkunnigförhöret.

Varför inte fråga de som vet?

Varför frågar han inte Ormstad? Eller någon annan som satt med vid förhandlingen? Hade Lindgren besvärat sig med att läsa vad som skrevs om rättegången hade han fått en utförlig beskrivning av hur blodet avhandlades.

Blodet orsakade nämligen dramatik i rätten. Ormstad påstod att det inte var Quicks, vilket fick målsägarbiträdet Benedikt De Vibe att gå i taket och tvingade åklagaren att kalla in Bente Mevaag som gjort analyserna.

Hon förklarade att det inte kunnat DNA-bestämmas men att blodgruppen konstaterats vara samma som Quicks. Fyndet stöder alltså åtalet.

Det här har såväl Lindgren som hovrättens referent Therese Gudmundsson upplysts om och båda har erbjudits såväl artiklar som anteckningar från rättegången. Båda väljer i stället aktivt att inte veta.

På grund av bristande utredning dras i resningsbeslutet helt felaktiga slutsatser. Där hävdas, tvärt emot vad som sas i rätten, att det är orimligt att det nämnda blodfyndet ger stöd åt erkännandet. En liknande slutsats dras om ett fynd av sperma i offrets kropp, utan att det i domen finns något som helst underlag för vad som påstås.

Det är kontrollerbart

Det ovan nämnda är obestridliga uppgifter som enkelt låter sig kontrolleras. De visar ändå bara ett fåtal många liknande brister, fel och osanningar i den pågående hanteringen. Felaktiga uppgifter och bristande utredningsvilja tillåts därmed bli faktorer i resningsförfaranden. Bara läsning av rättegångsreferaten skulle undanröja huvuddelen av vad som påstås vara skäl för resning.

Oförmågan hos åklagarna att utreda faktiska förhållanden kan illustreras med ett närmast övertydligt exempel:

Som bevisuppgift y) i Johan-ansökan åberopar advokat Thomas Olsson tidningsbilder från Bergwall/Quicks konfirmation till styrkande av att han inte varit i Växjö pingsthelgen 1964. Klienten har erkänt att han där och då mördade Thomas Blomgren. Olsson gör tidigare i ansökan gällande att Bergwall då deltog i en två dagars konfirmation.

Det är helt korrekt. En lite mer noggrann person skulle emellertid kunna konstatera att konfirmationen inleddes vid tiotiden på lördagen med så kallat förhör vilket varade cirka en timme. Konfirmanderna var sedan lediga till söndagens högmässa, i Bergwalls fall klockan 12. Under mellantiden var konfirmanderna fria att göra vad helst de önskade.

Quick hade tidsmässig möjlighet

Alldeles oavsett hans skuld i mordet på Thomas Blomgren hade alltså Sture Bergwall cirka 25 timmar på sig att resa till Växjö trots pågående konfirmation.

Påståendet om konfirmationen som alibi är en av många osanningar i Quick-komplexet som fått upprepas så många gånger att den närmast rutinmässigt framförs som sann. Hannes Råstam presenterade i sina dokumentärer detta som skäl att lägga ner all utredning om Quick. Råstam liksom senare Leif GW Persson i Veckans brott hävdade även att Bergwall befunnit sig på läger vid konfirmationen.

Även lägerdeltagandet är riktigt, men det avslutades redan fredagen före konfirmationen och var inte minsta hinder för någon Växjö-resa.

De här rutinerna vid Bergwalls konfirmation har varit tradition i årtionden och är så än. Vilket bör vara såväl elementärt som banalt enkelt att konstatera.

Det är inte ointressant att Thomas Olsson i Johan-ansökan inte längre nämner konfirmationslägret. I de tidigare tre målen har nämligen även han framfört lägerdeltagandet som alibi.

Någonstans mellan inlämnande av ansökningarna i Gry/Trine- och Johan-målen har Olsson alltså rimligen kommit till insikt om att det påstådda läger-alibit inte håller.

Inte sökt något alibi

Jag vill i sammanhanget påpeka att jag inte i och med det ovan förda resonemanget hävdar att Bergwall är skyldig till något mord. Vad jag vill påvisa är de uppenbara bristerna i olika nivåer i den nu pågående hanteringen. Kanske finns ett alibi i Blomgren-fallen. Finns det så består det i så fall inte i deltagande i läger eller konfirmation. Genom att låsa sig vid konfirmationen har Råstam, Olsson och deras meningsfränder i åratal blockerat sig från att söka ett verkligt alibi.

Insikten om att lägerdeltagandet inte ger något alibi har tvingat bokmakarna att söka nytt alibi. I boken presenteras det i form av samtal dels med syskon, dels med en konfirmationskamrat som säger sig veta att Bergwall inte kunnat vara i Växjö.

Ingen presterar dock något handfast belägg för detta. Inte heller i broder Sten-Owes bok Min bror Thomas Quick från 1995, finns spår av något faktiskt alibi trots att brodern till och med söker sig genom faderns dagböcker i sökande efter det.

Intressant är att konfirmationskamraten i boken säger att själva konfirmationen inträffade på lördag eftermiddag. Det strider mot mina egna efterforskningar men jag lämnar det öppet för nya granskare att kontrollera om det är jag eller bokmakarna som har rätt. Inte ens konfirmation på eftermiddagen utesluter att Bergwall haft möjlighet att ta sig till Växjö.

Våldsamt förtalad och felciterad

I den boken är jag våldsamt förtalad. Om detta ämnar jag återkomma. Jag vill dock ge ett exempel här. Överst på sidan 368 citeras jag så här syftande på Bergwall:

Det ÄR som han säger att jag har gett honom den här boken…

Jag har aldrig medgett att jag gett Bergwall någon bok, men inte heller kategoriskt förnekat det. Har det skett är de långt efter domen och dessutom finns i domen inget han kunnat hämta ur boken. Det enda som påstås vara hämtat där, pojkens klädsel, nämner Bergwall redan i det flera gånger nämnda första förhöret. Just detaljen om hur han nämner pojkens klädsel finns dessutom ironiskt nog citerat i boken.

En kollega till mig läste den här meningen och reagerade över två saker. Dels förstås att jag rimligen aldrig torde ha sagt som det står i boken. Dessutom över att fortsättningen är så ologiskt i förhållande till uttalandet.

Han gick till Youtube och lyssnade själv. Vad jag säger är följande:

Det HÄR som han säger, att jag gett honom den här boken…

Genom att plocka bort ett H har bokmakarna förvandlat ett ifrågasättande till en bekräftelse.

Stryptes medvetslös under våldtäkten

Vad som helt hamnat i bakgrunden idag är att bara slumpen gör att inte Quick redan 1974 var mördare. Att han 1970 dömdes för en serie om fyra våldtäktsöverfall under sex månader av vilka två idag skulle bedömas som grov våldtäkt mot barn. I ett av fallen var han även åtalad för försök till dråp sedan offret, en nioårig pojke, i samband med våldtäkten strypts medvetslös.

Under försöksutskrivning 1974 knivskar han svårt en tillfällig bekant. Denne överlevde med knapp nöd ett tiotal knivhugg. Då Quick redan var intagen för sluten psykvård meddelades åtalsunderlåtelse för försök till dråp.

Enligt den rättspsykiatriska undersökningen led Quick av pedofil sadism och bedömdes vara utomordentligt farlig för annans säkerhet till liv och lem.

När han 1991 dömdes till den slutna vård han idag har, fick han en liknande diagnos: Sexuellt perverterat beteende med sadomasochistiska drag som under vissa omständigheter innebär betydande farlighet.


I en dom kom Länsrätten i Dalarna den 2 oktober 2008, konstateras:

Risken för återfall i våld utanför institution bedöms som hög. Med avseende på hur allvarligt våld som avses skulle även en tämligen låg återfallsrisk vara att betrakta som mycket allvarlig. I detta fall är dock även återfallsrisken hög, vilket medför att även de minsta möjligheterna att iscensätta något innebär en risk.


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.