Pelle Svensson borde vara glad att slippa åtal

Av Gubb Jan Stigson

Gubb Jan Stigson bemöter här Pelle Svenssons debattartikel som vi publicerade för några dagar sedan. Stigson hävdar bland annat att fel i Svenssons "rättsutredning" sedan återkommer i såväl andra medier som i den pågående resningsprocessen.

Pelle Svenssons bristande tillförlitlighet präglar hela hans så kallade ”rättsutredning”. En sannolik förklaring till att dåvarande JK Göran Lambertz så snart kunde avfärda påståendena i den, är dess brist på seriösa argument. 

Nedanstående citat är ur domen i det så kallade Johan-målet av den 9 april 1986. Det utgör en god illustration till förre advokaten Pelle Svenssons brist på tillförlitlighet och trovärdighet.

Hovrätten finner med hänsyn härtill att utredningen i målet inte anses innefatta tillräcklig bevisning att A, på det sätt målsägarna påstått, bemäktigat sig Johan och bortfört honom eller på annat sätt berövat honom friheten. Än mindre har utredningen visat att A uppsåtligen berövat honom livet eller av oaktsamhet orsakat hans död. Det är anmärkningsvärt att målsägandens i de sistnämnda båda hänseenden framställt sina påståenden utan att ens försöka prestera något som helst objektivt stöd för dem.

Pelle Svensson har ”inte ens försökt” prestera något stöd för sin mordanklagelse.

Det bör kanske påpekas att Svensson i åtalet yrkade ansvar för i första hand mord, i andra hand människorov men alternativt också för olaga frihetsberövande och vållande till annans död. Allt ogillades.

En myt

Att allt ogillades är av vikt att påpeka därför att det i åratal spridits oriktiga påståenden om att domen blev friande, därför att Svensson utökat åtalet till att gälla mord. Påståendet har nära nog blivit en myt.

Det framfördes senast 6 september i Expressen av kriminologen Leif GW Persson. Det har nyligen också framförts i Norrländska Socialdemokraten (NSD).

Rättsutredningen

Svenssons bristande tillförlitlighet präglar också hans så kallade ”rättsutredning” liksom boken ”Quick – den stora rättsskandalen” (Blue Publishing) 2009.

Några exempel:

Svensson skriver:

Åklagaren har för rätten undanhållit att sperma med DNA från annan person är Quick påträffats i mördade Gry Storviks kropp.

Svensson hävdar vidare att sperman kommer från mördaren och fyndet utesluter Quick som gärningsman.

Fakta: Spermafyndet avhandlade två dagar i rätten. Om fyndet sa rättsläkaren Kari Ormstad ”att det bara visade att hon (Gry) haft vaginalt samlag några av sina sista dagar i livet”. Alla tre påståendena från Svensson är alltså oriktiga.

Det bör kanske i sammanhanget påpekas att Gry Storvik var prostituerad missbrukare som försvann under en arbetsnatt i Oslo. Hon skildes från några kolleger med att berätta att hon fått en kund som lovat skjutsa henne mot ”ett nummer”.

Svensson skriver:

Åklagaren har från rätten undanhållit också det faktum att det på Storviks kropp hittats blod från annan än henne själv.

Svensson drar följande slutsats:

Den som mördade Gry Storvik fick skador under hennes dödskamp och avsatte blod på hennes nakna, våldtagna kropp.

Fakta: Blodfyndet avhandlades under två dagar i rätten. Det ledde till dramatik då Kari Ormstad i sakkunnigförhöret sa att blodet inte var Quicks. Det fick åklagaren att till nästa dag kalla in Bente Mevaag som gjort analyserna. Mevaag sa ordagrant så här:
– Vi har kunnat fastställa att blodet är av blodgrupp A, men det har inte varit möjligt att analysera mer. Därmed kan vi inte utesluta Thomas Quick. Han har blodgrupp A.

Även fel i resningsbeslutet

De här omständigheterna har fullständigt missuppfattats av hovrätten i resningsbeslutet. Utan att kontrollera med vare sig Ormstad eller Mevaag dras felaktiga slutsatser. Vidare konstateras att det ”av tillgängligt underlag inte framgår om eller i vilken utsträckning ovan nämnda frågor frågor rörande blod och sperma” avhandlats i rätten. Inte heller den som borde försett hovrätten med ”tillgängligt underlag”, åklagaren Bo Lindgren, har gjort sig besväret att göra så.

Förhörsledaren

Svensson skriver:

Förhörsledaren har vilselett rätten i samband med att han vittnat i målen.

Fakta: Varken JK, riksåklagaren eller i resningarna agerande åklagare har riktat någon kritik mot förhörsledarens vittnesmål eller förhör. Så här skriver chefsåklagare Björn Ericson i förklaring i Levy-målet:

Först vill jag säga att jag delar uppfattningen att de många förhören skötts på ett bra sätt. — Det finns som jag ser det inte något som tyder på att utredningsförfarandet varit illojalt eller oskickligt utfört. — Anledningen till att jag tar upp detta är att enligt min mening innehåller resningsansökan överord och helt onödiga angrepp på de tjänstemän som på olika sätt deltagit i utredningen.

Försvunna flyktingpojkar

Under utredningen av ett erkännande från Quick av mord på två flyktingpojkar, publicerades i tidningen Dagbladet en bild på 27 pojkar där två ringats in som eventuella Quick-offer, då de försvunnit vid aktuell tid. Båda påträffades våren 1995 vid liv. I maj genomfördes en fotokonfrontation med bådas bilder inlagda.

Svensson skriver:

Quick pekade utan tveka ut båda två som sina offer.

Fakta: Quick pekade bara ut en av dem. För den andra visades inget intresse. Tre av pojkarna på bilden är än idag försvunna, bland dem en som var till förväxling lik den utpekade.

Charles Zelmanovits

Svensson skriver: Mannen som utpekades som ”medhjälpare” vid mordet i Piteå ”tog som trolig konsekvens av det osanna utpekandet livet av sig”.

Fakta: Charles Zelmanovits försvann den 11 november 1976. Hans kvarlevor hittades i september 1993. Quick nämnde att han haft en ”medhjälpare” första gången i förhör i april 1994. Den aktuella personen begick självmord i augusti 1977 och hade alltså varit död i drygt 16 år när han blev ”beskylld” för att vara ”medhjälpare”.

Parentetiskt kan nämnas att Jan Guillou i som bok ”Häxornas försvarare” påstår att mannen tog livet av sig ett år innan Zelmanovits kvarlevor hittades. Guillou missar alltså med 15 år.

Levy-mordet

I boken ”Quick – den stora rättsskandalen” ger Svensson på liknande sätt den man som en tid var misstänkt för Levy-mordet, den så kallade ”Glasögon-mannen”, en helt ny identitet.

Svensson kriver:

Mannen var libanesisk pizzeriaägare som förlorat anhörig i kriget med Israel vilket gav motiv att mörda israelen Levy.

Svensson berättar vidare att mannen sedan han släppts ur häkte sålt sin pizzeria och flyttat hem till Libanon.

Fakta: Mannen var tunisier som kommit till Sverige gift med en svensk kvinna. Vid tiden för mordet försörjde han sig som mattförsäljare utan legal verksamhet. Han var när han anhölls i Levy-utredningen redan häktad för bland annat anstiftan till grov misshandel, sedan han skickat en bekant att knivskära hans före detta fästmö. Mannen dömdes till fem års fängelse och förvisades efter avtjänat straff ur landet på livstid.

Geografiskt är alltså felet i klass med att påstå att Pelle Svensson kommer från Grekland.

Samma fel i resningsansökan

De senaste beskrivningarna är nära nog skrattretande exempel på Svenssons bristande tillförlitlighet. Så mycket allvarligare är att han utan underlag anklagar enskilda för brott som grovt tjänstefel och mened.

Han skulle rimligen kunna lagföras för såväl falsk tillvitelse som grovt förtal. Lika allvarligt är att han utsätter sina klienter för samma risk.

Allvarligt är också att han i häpnadsväckande stor omfattning tycks bli trodd.

Påståendet om den från rätten undanhållna sperman i Gry-fallet dyker upp i resningsansökan i Levy-målet. Där nämns det som en brist i JKs hantering att inte utredarna kritiserats för att just ha undanhållit fyndet. Vilket alltså inte skett.

Dessutom upplät flera tidningar stort utrymme åt Svensson att kritisera JK när denne avvisat hans rättsutredning.

Utelämnat i Råstams bok

Som framgår i inledningen har Pelle Svensson fel intill åtalbarhet i fråga om hur blodet på och sperman i Gry hanterats av åklagare och domstol. Det kan vara intressant att jämföra med hur samma fenomen beskrivs i ”Fallet Thomas Quick” (Ordfront).

På sidan 50 nämns spermafyndet och att det uteslutits komma från Quick/Bergwall samt att ”detta inte väckte någon större uppmärksamhet”. Vilket är korrekt.

Fel är däremot påståendet på sidan 311 där det påstås att dna-analysen inte åberopats i rätten. Inte heller nämns blodet på Gry, dramatiken det gav upphov till i rätten eller att det konstaterats vara av samma blodgrupp som Quick/Bergwalls.

Samtidigt kan i boken läsas att Hannes Råstam av mig fått 300 artiklar om Quickfallen. Ett par av dem handlade om dramatiken kring blodet på Gry vid rättegången och att sperman DNA-bestämts och avfärdats som Quicks. Mer exakt sa rättsläkaren Kari Ormstad att fyndet visade att offret haft ”vaginalt samlag någon av sina sista dagar i livet”.

Varför utelämnas de här omständigheterna i boken?

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.