Nämndemän i gungning

Den senaste tidens upptäckter av jäviga nämndemän har åter väckt debatten om nämndemännens vara eller inte vara. Men om nu dessa drygt 8 600 personer ska bort, vad ska vi ha istället? 

Tanken med nämndemännen, en gång för mycket länge sedan, var en folklig förankring i domstolarna och en demokratisk insyn. Att nämndemännen skulle utses av de politiska partierna sågs som en självklar del av demokratin. Därtill talades det om fördelen med den lokala förankringen.

Det här var under en tid då jurister i huvudsak rekryterades från överklassen, och nämndemännens medverkan skulle innebära en mer folklig förankring i domstolarna.

Så här beskriver justitiedepartementet nämndemannasystements funktion 2012:

Nämndemannasystemet ska bidra till att upprätthålla allmänhetens förtroende för domstolarna genom att nämndemän – i egenskap av allmänhetens representanter – får insyn i, och inflytande över, domstolarnas avgöranden.

Överspelat

Men mycket av det där är idag överspelat. Därtill har synen förändrats på en del av de tidigare skälen till att ha nämndemän. Det är inte längre så att domare i största allmänhet kommer från överklassen. Allt tyder på att sammansättningen av nämndemän har en större slagsida än vad domarkåren har. Låt mig återkomma till det.

Den lokala förankringen måste rimligen idag ses som en nackdel snarare än en fördel. För vad står den för, att nämndemannen tror sig veta (via skvaller?) att den åtalade är en skitstövel, oavsett vad som framkommer i förhandlingarna?

Den folkliga förankringen och att nämndemännen skulle vara allmänhetens representanter, stämmer inte alls. Dels är det en åldersmässig slagsida bland nämndemännen, då cirka 60 procent är över 60 år, och dels är det en ytterst liten del av Sveriges befolkning som är partimedlemmar. Hela 95 procent är inte medlemmar i något parti. Nu invänder någon kanske att numer behöver man inte vara partimedlem för att bli nämndeman. Nej, men likafullt är 99,9 procent av nämndemännen partimedlemmar som utses på partimöten. Och de representerar därmed i första hand de fem procenten av befolkningen som är partianslutna.

Tänker politiskt

I debatten framträder nu nämndemän på löpande band och försäkrar att de inte dömer politiskt. Men naturligtvis gör de det. En hårdför principfast marxist ser staten som en förtryckarapparat och domstolen utgör en del av denna statsapparat. Sitter kanske vänsterpartisten där och funderar på om det egentligen är så fel att råna en kapitalistisk bank?

Och på den andra sidan: Kan en rättstrogen moderat på dess högerflank se några som helst förmildrande omständigheter för den som begått ett brott? Allt handlar ju om den enskilda individen fria val, om denna högerpolitiker är trogen sin ideologi.

Om vi går ännu ett snäpp högerut, hur ser sverigedemokraten på den där invandraren som är åtalad för ett brott? Är han trovärdig i den nämndemannens ögon? Och vittnet med invandrarbakgrund, är den personen trovärdig? Borde kanske nämndemannen från Sverigedemokraterna, i trohet mot sitt parti och sin övertygelse, försöka se till att den åtalade utvisas på livstid?

Möjligen dömer nämndemännen inte strikt partipolitiskt men att försöka övertyga oss andra om att de lämnar hela sin ideologi och människosyn utanför dörren när de träder in i rättssalen – är mer än naivt. Det är rent tramsigt. Bara att de hävdar något i den vägen borde diskvalificera dem som lekmannadomare.

Dessa politiskt tillsatta outbildade lekmannadomare utgör idag tre fjärdedelar av de som ska döma i en tingsrätt. Var och en av dessa har samma rösträtt som juristdomaren. Sug på den…

Folkligt rättsmedvetande

Men de representerar ändå någon form av folkligt rättsmedvetande vilket är viktigt att få med i dömandet, brukar en del hävda.

Den uppfattningen är så fel som den kan bli. Redan ordvalet är fel. Det som brukar benämnas ”rättsmedvetande” hos bredare folklager handlar inte om något medvetande i meningen medveten kunskap. Utan snarare om en högst subjektiv uppfattning. Och denna känslomässiga rättsuppfattning bör inte få något genomslag i dömandet.

Domstolen ska uttolka landets lagar avseende det konkreta fallet. Vår rättsuppfattning får vi ge uttryck för i politiska partier och genom att rösta i allmänna val. Och därefter får det parti vi röstat på försöka driva igenom de lagändringar de utlovat i valet – som i sin tur domstolarna har att rätta sig efter.

Varför inte i Högsta domstolen?

Om det nu vore så viktigt med nämndemän, för att som justitiedepartementet beskriver det, upprätthålla allmänhetens förtroende för domstolarna genom att nämndemän – i egenskap av allmänhetens representanter – får insyn i, och inflytande över, domstolarnas avgöranden, varför har vi då inte nämndemän i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen (tidigare Regeringsrätten)? Där om någonstans borde väl nämndemännen finnas med om de är så viktiga för allmänhetens förtroende? Och varför ska de vara i minoritet i hovrätterna om de är så viktiga?

Insynen

Jag har tidigare ansett och framfört att nämndemannasystemet nog ändå är det minst dåliga:

– Visst, det har sina klara och tydliga brister men insynen är viktig, har jag hävdat. Vi kan inte helt lämna över de enskilda överläggningarna åt juristerna, utan någon insyn.

Men med åren har jag bit för bit kommit till insikt om att nämndemannasystemet inte är ett möjligt systemet – utan tvärtom, ett riktigt dåligt system.

Att juridiskt helt outbildade personer ska kunna rösta ner rättens ordförande, juristdomaren, är absurt. Det händer inte ofta – men det händer. Och insynen går att klara av ändå, med någon form av medborgarvittnen.

Vad istället?

Det är ingen konst att klaga och ifrågasätta det som finns, för att det blivit föråldrat och fel. Men vad ska vi då ha istället för nämndemannasystemet?

Ett system med tre juristdomare, säger en del med stor övertygelse. Men tillägger andra, de måste fatta beslut i konsensus, alltså vara eniga, för att få döma någon. Låter klokt, tycker jag, om man kompletterar det med två medborgarvittnen, utan rösträtt, som sitter med under rättegången och i domarnas enskilda överläggningar.

Men, men…

Men redan idag saknas det domare här och där, så att man får ta in pensionerade domare för att klara av alla mål. Så hur skulle vi klara av det här med tre domare i varje mål inom rimlig tid?

Kanske kan vi få ihop matematiken genom att i mindre mål, där man kanske inte kan döma till fängelse eller bara kortare fängelsestraff, får nöja oss med en domare?

Men hur ska de politiska partierna övertyga de dryga 8 600 medlemmarna som ser det här som en förtroendepost, om att nu ska de bort? Det blir nog minst sagt svårt.

Dock finns i alla riksdagspartier personer som driver linjen att nämndemannasystemet ska bort. En del av dem finns i riksdagen. Om inte annat har många vaknat i och med att cirka 300 sverigedemokrater nu blivit nämndemän. Några av dem ska avgöra asylärenden i de nya migrationsdomstolarna.

Den senaste tidens avslöjanden om nämndemän som varit jäviga, vilket fått oerhörda konsekvenser,har rimligen också fått en och annan att inse att så här kan vi inte ha det.

Nu kommer en del bekanta och vänner som är nämndemän, som författaren och krönikören på Para§raf, Börge Hellström, att gå på mig och säga något i stil med:

– Så du vill alltså ta ifrån mig det här Dick. Du vill tydligen inte ha med mig i någon domstol.

Så låt mig redan här svara klart och tydligt – utan undanflykter:

– Jodå, mer än gärna ser jag dig med full rösträtt i en domstol. Men bara om du börjar plugga juridik och med tiden blir en riktig domare.

 

Nämndemännens historia

En nämnd bestående av lekmän har kunnat delta i dömandet sedan landskapslagarna på 1200-talet. Genom Kristoffers allmänna landslag 1442 blir nämndmål den vanligaste processformen.

Med 1734 års lag blir det möjligt för en enig nämnd av tolv man att gå emot häradshövdingen. Lagen utgör en kodifiering av rättspraxis sedan 1600-talet.

Med rättegångsbalken 1948 minskar antalet nämndemän. Nämnden har fortfarande kollektiv rösträtt.

I och med 1971 års tingsrättsreform klargörs att brottmål ska handläggas av domare och nämnd. Nämnden ska bestå av fem personer, men är domför med fyra. Enskilda nämndemän får nu möjlighet att skriva en skiljaktig mening.

1977 införs nämndemän också i hovrätt och kammarrätt, med individuell rösträtt.

Den kollektiva rösträtten består i första instans till 1983. Den 1 juli 1983 ersätts den med individuell rösträtt, och själva nämndeidén faller på det viset. Nämndemännen blir i och med det rena lekmannadomare. 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.