Seppo Penttinen kritiserar Hannes Råstams bok

Thomas Quicks hårt kritiserade förhörsledare Seppo Penttinen gör här en kritisk genomgång av Hannes Råstams bok: Fallet Thomas Quick. Han menar att Råstam utelämnat väsentlig information och därtill framfört uppenbart felaktiga påståenden.

Redaktionsledningen för Para§raf vill understryka att Hannes Råstam efterlämnade ett råmaterial efter sin död, som Mattias Göransson redigerade. Därtill har en redaktör och en förläggare arbetat med boken.
Normalt har författaren slutordet för all redigering och allt innehåll, så länge inget i boken är direkt åtalbart. Men den möjligheten hade alltså inte författaren den här gången.
Därmed vet vi inte om eventuellt befogad kritik mot boken ska riktas mot Hannes Råstam.
Dick Sundevall
Chefredaktör 

 

Av Seppo Penttinen

Anledningen till att jag förmedlar mina synpunkter på detta sätt, är att Hannes Råstams bok, ”Fallet Thomas Quick”, innehåller en rad rena felaktigheter och vilseledande påståenden som även rör min yrkesutövning. I stora delar har Hannes Råstam med påtaglig noggrannhet utelämnat den stödbevisning som tingsrätterna tagit hänsyn till i de fällande domarna.

Boken används idag som ett slags sanningsdokument i den hätska debatt som råder. Sammanställningen kunde ha gjorts längre, men belyser ändå bristerna i Hannes Råstams researcharbete. Eftersom jag genomfört ca 100 förhör, samtliga rekonstruktioner och vallningar med Sture Bergwall anser jag mig ha en grundmurad kunskap om vad som varit verklighet i utredningsförfarandet.

Jag vill ge läsaren en möjlighet att själv bedöma hur fakta kan förvanskas, ibland till och med, med rena lögner. Det synes som att Hannes Råstams ambition att bli övertygande, med marginal passerat gränsen för saklighet när det gäller att få förundersökningarna att framstå som manipulerade och att domstolar vilseletts. Läsaren kan själv avgöra trovärdigheten genom att ta del av det axplock som redovisas nedan i 30 punkter. Boken innehåller betydligt fler felaktigheter.

1. Sid 33 

Angående morden på makarna Stegehuis i Appojaure. Hannes Råstam skriver: ”Bägge två visade avvärjningsskador på armarna.”

Fakta: Uppgiften är felaktig och står i strid mot obduktionsprotokollet F95-0662/7. Enligt utlåtande hade bara mannen avvärjningsskador på armarna.

2. Sid 35

Hannes Råstam skriver: ”Efter samråd mellan Seppo Penttinen och S-Å Christianson hade det beslutats att Quick skulle byta till kändisadvokaten Claes Borgström.”

Fakta: Uppgiften är felaktig. Varken jag eller Christianson har haft någon aktiv del eller inflytande på advokatbytet.

3. Sid 37

 Hannes Råstam: ”På en stulen damcykel cyklade han (Sture Bergwall) till Domus där han träffade Johnny Farebrink.”

Fakta: Uppgiften är felaktig. Den stämmer inte med vad Sture Bergwalls utsaga. SB har däremot sagt att han observerade en gammal klasskamrat från Jokkmokk, Lundmark, på Domus den dagen. Lundmark vittnade i tingsrätten att han sannolikt varit in på Domus just den dagen. Han kunde uppvisa en biljett med rätt datum efter en transport med Fiskeflyg. Johnny Farebrink träffade SB enligt egen utsago på ett kafé i Jokkmokk. Det aktuella kaféet hade öppnat för säsongen ett par dagar innan.

4. Sid 40

Hannes Råstam skriver: ”van der Kwast fick finna sig i att läsa i Expressen att Quick begått ett av sina ”nya” mord i Dalarna, vilket genast ledde tankarna till det uppmärksammade mordet på den israeliske medborgaren Yenon Levi i utkanten av Rörshyttan den 11 juni 1988.”

Fakta: Uppgiften är felaktig. SB började sitt erkännande redan i samband med rekonstruktionen i Piteå, när han började prata om ”Shalomhändelsen”.

5. Sid 41

 Hannes Råstam tar upp en dialog från pågående rekonstruktion i Yenon Levi-mordet. ”Ser du någonting som längdmässigt överensstämmer, frågade Penttinen, samtidigt som han måttade ungefär en meter med sina händer. Quick gick då omedelbart och plockade upp en påk av ungefär samma längd, och som lägligt nog låg i närheten.”

Fakta: Uppgiften är felaktig. Det som visas i videoavsnittet är att jag spontant måttade ett kortare avstånd än en meter mellan mina utsträckta händer. Att SB därpå plockade upp en smal gren från marken. Det är insinuant att skriva att det han tog upp låg ”lägligt” i närheten. Råstam använder samma sekvens som man gör i resningsansökan. Det man från åda håll nogsamt undviker, är att SB ca 10 minuter längre fram i rekonstruktionen helt på egen hand utan att fråga ställs om brottsverktyget, går in i terrängen och kommer ut med en påk som mycket väl motsvarade den aktuella påken enligt den kriminaltekniska undersökningen.

6. Sid 50 

Hannes Råstam skriver angående spermafynd i Gry Storvik-mordet: ”Genom DNA-analys kunde man utesluta att det var Thomas Quicks, men inte heller det väckte någon uppmärksamhet.”

Fakta: Uppgiften är felaktig. SB har sagt att han haft samlag med Gry, men förnekat att han fått utlösning. Gry Storvik var prostituerad och verksam i den aktiviteten enligt polisens spanare under kvällen då hon försvann. DNA-problematiken redovisades i detalj bland annat genom muntligt förhör med laboratorieansvarig vid Rettsmedicinskt Institutt i Oslo.

7. Sid 61

Hannes Råstam tar upp sina samtal med f.d kriminalkommissarie Jan Olsson. Råstam skriver att Jan Olsson har uppfattningen att saker som talat emot SB:s skuld inte utretts. Och att försvararen inte ifrågasatt bevisningen. Jan Olssons engagemang har rört morden på makarna Stegehuis och Yenon Levi.

Fakta: Jan Olssons uppgifter är felaktiga. Han har vittnat i sin roll som kriminaltekniker i Gällivare tingsrätt. Han var även närvarande vid förhandlingen kring Yenon Levi. Vid båda dessa huvudförhandlingar hölls ingående vittnesförhör med mig där försvararen ställde frågor om hur förhören utvecklats och förändrats. Det var ingående utfrågningar och ifrågasättanden under avsevärd tid.

Jan Olssons vittnesmål kring samstämmigheten mellan SB:s agerande mot paret och tältet i Appojaure var helt övertygande. Jan Olsson har dock i ett senare skede ändrat uppfattning och bland annat i förhör antytt att jag påverkat SB till att hamna rätt i sin berättelse. Det är en uppgift som även okritiskt redovisas i resningsansökan kring morden på makarna Stegehuis.

I resningsansökan skriver chefsåklagare Kristian Augustsson att SB först gjorde allt fel i rekonstruktionen, och att han ”efter en paus med enskild överläggning med Penttinen, gjorde allt rätt enligt förhör med Jan Olsson.”

På sid 14 sägs: ”Enligt J0 (Jan Olsson) samtalade därefter Penttinen och Bergwall för sig själva rätt länge.”

Uppgifterna i resningsansökan säger inte i klartext att SB skulle ha fått instruktioner av mig inför del 2 av rekonstruktionen. Däremot ger sättet att formulera sig en mycket stark antydan om så kunde ha varit fallet. Annars skulle uppgiften inte förekomma i resningsärendet. För mig är det anmärkningsvärt att resningsansökan utan vidare tar Jan Olssons uppgifter om att det förekommit en längre överläggning mellan mig och SB som intäkt för att det skett någon form av otillbörlig anvisning från min sida till SB, och att han efteråt kunde göra ”allt rätt.”

Chefsåklagare Kristian Augustsson använder Jan Olssons förhörsuppgift som sakargument i resningsansökan. På sid 14 skriver Augustsson: ”Enligt O (Olsson) samtalade därefter Penttinen och Bergwall för sig själva rätt länge. När rekonstruktionen sedan gjordes om, visade Bergwall helt rätt tillvägagångssätt enligt vad man kommit fram till om troligt händelseförlopp baserat på gjorda undersökningar.”

Till skillnad från Jan Olssons hypotes, hände följande i pausen. SB brottades ner av mig när den första sekvensen fick avbrytas på grund av hans ångest och våldsamma beteende. SB förklarade strax efteråt, att han önskade göra om rekonstruktionen. Han beskrev att han drabbats av svår ångest när han sett en exakt kopia av tältet. SB togs omhand av vårdpersonal och fördes till den vallningsbuss som användes. Där förde han samtal med vårdpersonal, sin terapeut Birgitta Ståhle och Sven-Åke Christianson. Jan Olsson och övriga i utredningsteamet gick ner till Appojauresjöns strand där man tände en brasa för att skydda sig mot myggplågan. Som brukligt när det gäller rekonstruktioner eller vallningsresor med SB, tog jag ingen kontakt med honom under den tid han vårdades eller förde samtal med Birgitta Ståhle och Sven-Åke Christianson. Det har alltid varit en oskriven regel att jag inte avlyssnar vad som pågår i terapisammanhang. Efter en stund kom Sven-Åke Christianson och gav mig en del råd inför fortsättningen ur minnesmässigt perspektiv. Det var hans roll i sammanhanget. Detta ledde så småningom till ett samtal med SB strax innan del 2 av rekonstruktionen kom till stånd. Det samtalet omfattade inga instruktioner för fortsättningen. Att det skulle ha förekommit någon form av vägledning beträffande brottet är helt uteslutet. Att hedersmannen Jan Olsson antyder detta är beklagligt. Han har gjort det även i andra offentliga sammanhang utan att någon som helst täckning för påståendet. Det Jan Olsson kanske inte har förstått, är att SB redan i tidigare förhör beskrivit det scenario som han uppvisade i del 2 av rekonstruktionen. Han behövde ingen ledsagning i den delen. Jan Olsson vittnade i det närmaste lyriskt över SB:s träffsäkerhet när det gäller ett tänkt scenario kring gärningen.

8. Sid 76

Hannes Råstam skriver att det i den ursprungliga polisutredningen kring Therese Johannesen finns ett sista fotografi som visar att Therese ”lyckligt leende blottar en glugg efter två saknade framtänder.” Han noterar att SB berättat om Thereses stora framtänder. Sen skriver han: ”Kanske hade hon hunnit få framtänder sedan fotografiet togs?” Hannes fortsätter: ”Jag ringde upp Inger-Lise Johannesen, Thereses mamma, som berättade att de inte ens börjat växa ut.”

Fakta: Råstams uppgift är mer än bara fel. Efter att ha läst domen där det står att Inger-Lise Johannesen i förhör sagt att Thereses framtänder inte vuxit ut helt, tog jag den 25 september 2012 kontakt med henne via telefon. Jag ställde frågan om hon haft samtal med någon svensk journalist angående Thereses tänder. Hon svarade nej. Jag nämnde namnet Hannes Råstam. Inger-Lise visste inte vem Hannes Råstam var. Hon hade inte heller pratat med någon annan journalist om Thereses tänder. Hon tillade att det hon sagt i förhör stämmer till 100 %. Thereses framtänder hade vuxit, men var ännu inte helt utvuxna. Någon glugg fanns inte längre.

Vid samtal med norske utredaren Ole-Thomas Bjerknes i Norge förklarade han för mig att det är en tradition i Norge att fotografera barnen när de börjar i klass 1 som 7-åringar. Det är det fotot som figurerat i media. Där saknas framtänderna. Det hade således gått i det närmaste två år när Therese försvann.

9. Sid 80

Råstam skriver att han träffat Ole-Thomas Bjerknes, norsk utredare, och lärare vid Polishögskolan i Oslo. Bjerknes och Råstam hade besökt Haerlands kyrka och Örjeskogen. Bjerknes hade enligt Råstam undervisat samma dag på Polishögskolan och ”råkade ha med sig tre videoband med råmaterialet från vallningarna med Quick.” Råstam hade frågat om han fick låna banden. ”Till min förvåning räckte han fram dem till mig. Jag tog emot de eftertraktade VHS-banden och lovade att han skulle få tillbaka dem innan jag lämnade Norge.”

Fakta: Råstams uppgift är felaktig. Jag har nyligen pratat med Ole-Thomas Bjerknes. Han säger att han aldrig lämnat några videoband till Råstam. Han bekräftar att han åkt runt med Råstam vid Haerlands kyrka och Örjeskogen. För att vara helt säker på hur den tekniska utredningen dokumenterats hade han tagit med sig en pärm med kriminaltekniska undersökningsresultat och kartmaterial, men inga videoband. Pärmen glömde han kvar i Råstams bil. Vid telefonkontakt med Råstam lovade han återlämna den till länsmanskontoret i Örje när han skulle åka tillbaka till Sverige. Pärmen är fortfarande borta.

10. Sid 79

Råstam skriver att Therese Johannesens mor sagt att ”hon stått på balkongen och spanat efter flickan hela tiden.”

Fakta: Råstams uppgift är fel. I förhör den 4 juli 1988 (dagen efter försvinnandet) har Inger-Lise Johannesen sagt att hon höll på med tvätt i källaren fram till ca klockan 20.00. Strax efter 20.00 var hon ut på balkongen och såg tre barn som var på väg till en närliggande butik. Therese var inte med. Thereses mor tog sedan hissen ner för att leta efter Therese, men fann henne inte.

11. Sid 102

Råstam skriver att SB berättat att han var orolig för att polisen skulle upptäcka att det var konfirmation för honom den helgen då Thomas Blomgren mördades.

Fakta: Det stämmer inte med hur SB bevisligen sa i det första förhöret den 1 mars 1993, sid 46. Förhöret hölls av Borlängepolisen och var inledningen till utredningarna kring SB. När han tillfrågades om tidpunkten för mordet på Thomas Blomgren svarade han tveklöst: ” I samband med min egen konfirmation.” Uppenbarligen visade han ingen oro.

12. Sid 179

Avseende mordet på Charles Zelmanovits. Råstam skrivet att SB använt en bågsåg av det slag som man använder för att kapa ved när han styckat kroppen.

Fakta: Råstams undviker att nämna att polisen vid sök med metalldetektor anträffade en motsvarande såg i skogen under mossan längs den sträckning där SB berättat att han kastat sågen. Sågen anträffades först efter det att SB fört den på tal.

13. Sid 183: Råstam skriver att SB sagt att det var snö i Piteå i sina förhör i samband med mordet på Charles Zelmanovits. Råstam gör gällande att det i verkligheten regnat i flera dagar och det var barmark.

Fakta: Råstams uppgift är fel. Enligt tidningsfoton från skallgången i anslutning till försvinnandet kan man se att det finns snö kvar i lägre terräng. Av SMHI:s klimattabell som ingår i utredningsmaterialet i avsnitt D, framgår att det dagarna före försvinnandet varit mellan 2-7 grader kallt och ett snödjup upp till 11 cm. Fredagen den 12 november då Zelmanovits försvann, var det minus 6,2 grader och ”lågt snödrev”.

14. Sid 184

Råstam redovisar SB:s uppgift om hur S-Å Christianson skulle ha räknat stegen i samband med en rekonstruktion i Säter beträffande Zelmanovits när han skulle visa hur långt han burit kroppen i skogsterräng. Christianson skulle enligt SB ha sagt ”nu är vi framme” när Bergwall gått 300 steg.

Fakta: Uppgiften är fel. Jag var med vid det tillfället. Det gick inte till på dt sätt som SB nu ger uttryck för och som Råstam anför i sin bok. Det var SB som själv bestämde avståndet. Sen konstaterades det vara ett visst antal steg. Stegantalet visade sig vara i det närmaste korrekt i förhållande till sträckan som SB gick från bilen till fyndplatsen i Piteå. Jag har nyligen farit i kontakt med Christianson. Han är starkt kritisk till SB:s påstående.

15. Sid 184, 186

Råstam relaterar till vad SB uppgett för honom. SB skall ha sagt att det fanns ett mycket brett dike vid en ”för-vallning” i Säter, och att jag gett honom en vink om att ett sådant dike var det rätta att påvisa i Piteå vid den kommande vallningen.

Fakta: Uppgiften är fel. SB talar inte sanning när han säger att han vid vallningen i Säter hittade ett dike som motsvarade det som senare återfanns i Piteå. Han menar att jag gav honom instruktioner om vad som kunde vara rätt. Det är nonsens. I verkligheten hittade SB inget passande dike under den vallningen. Däremot beskrev han muntligen att diket skulle vara så pass brett att det inte gick att stiga över den direkt. Det framgår av en promemoria upprättad i samband med ”för-vallningen” i Säter. SB:s detaljerade uppgift om diket överensstämde med diket i Piteå när han väl kom dit. Råstam kunde ha nämnt att SB i Säter även påvisade vilken sorts mossa som skulle finnas i anslutning till kroppen. Han valde mellan olika arter. Den typen av mossa han påvisade fanns det facto vid kroppen.

16. Sid 186

Råstam konstaterar att han nu fått facit på att SB fått hjälp vid ”för-vallningen” i Säter. Han baserar det på att SB vid Piteå-vallningen i en dialogutskrift sagt: ”Såna här diken letade vi efter i samband med att vi var ute och gjorde en vallning i Säter.”

Fakta: Uppgiften är fel. Råstam drar en felaktig slutsats och inser inte att motsvarande dike inte fanns att uppbringa i Säter, men att SB nu när han kom till diket i Piteå, konstaterade att hans muntliga uppgift i Säter stämde.

Sid 186: Råstam relaterar till en uppgift som han förmodligen fått av SB beträffande vallningen i Piteå. Råstam skriver: ”När de kommit till diket närmast fyndplatsen ser Quick att det bildats en stig efter alla poliser och kriminaltekniker som undersökt platsen de senaste veckorna.”

Fakta: Uppgiften är fel. Den väg som användes för att ta sig till fyndplatsen av kriminaltekniker och mig själv var definitivt inte samma väg som SB använde sig av. Jag själv och kriminalteknikerna gick en helt annan väg. Jag har stämt av min minnesbild med en av kriminalteknikerna, Björn Jonasson, som deltog i undersökningen.

17. Sid 187

Råstam skriver att SB i förhör berättat att han suttit på en sten eller stubbe när han hanterat kroppen i samband med mordet. Och att han när han valls i Piteå hittar en ”stor sten nära fyndplatsen”.

Fakta: Det korrekta är att kvarlevorna efter CZ låg helt intill den sten som SB hittade. Han placerade även den figurantdocka som användes på en dm när rätt och med huvudet åt rätt håll. Råstam kunde lagt till att SB i samband med ”för-vallningen” i Säter, kunde beskriva storlek och omfång på stenen, ”ungefär som en s.k sugga”, som används för att hindra infart. Stenen i Piteå stämde väl med den uppgivna storleken.

18. Sid 188

SB har enligt Råstam sagt att det blev ett firande efter den lyckade vallningen i Piteå på en Paltzeria.

Fakta: Det är inte korrekt. Det är rent påhitt från SB:s sida. Vi besökte Paltzerian dagen efter vallningen och åt lunch. Och något firande var det definitivt inte tal om. Tanken är absurd.

19. Sid 199, 258

Avseende morden i Appojaure på makarna Stegehuis. Råstam gör gällande att jag ansåg att den bredbladiga kniv som SB ritade i första förhöret stämde dåligt med skadebilden på offren enligt rättsläkarutlåtandet.

Fakta: Råstam spekulerar i hur jag skulle ha tänkt om SB:s förhörsuppgift och hur han ritat. Man skall komma ihåg att det använts minst 2 knivar på offren. En smalbladig och en bredbladig enligt rättsläkarutlåtandet.

På sid 258 skriver Råstam: ”Det enda mordvapnet som med säkerhet användes mot paret Stegehuis var deras egen filékniv.”

Fakta: Uppgiften är som ovan nämnts felaktig i förhållande till rättsläkarutlåtande/obduktionsprotokoll.

20. Sid 209

Råstam tar även här upp knivanvändningen mot makarna Stegehuis. Han gör en egen analys och skriver att det är uteslutet att breda knivklingor ”kan ha gett upphov till de sårkanaler som huggits i offrens kroppar. De har förorsakats av en kniv med betydligt smalare blad, högst 20 mm. Just ett sådant mordvapen, parets filékniv, har återfunnits på mordplatsen. Obduktionsprotokollet slår fast att den kan ha orsakat samtliga skador.”

Råstam vill med detta visa att SB:s uppgift om att han även använt en bredbladig kniv är fel.

Fakta: Uppgiften är fel i förhållande till obduktionsprotokoll och rättsläkarutlåtande. I utlåtande F 95-0662/6 framgår att rättsläkaren beskriver skadorna som uppkomna med olika knivar, med bladbredder under och över 20 mm.

21. Sid 249

Råstam skriver att Johnny Farebrink har vattentätt alibi för Appojauremorden eftersom han var på Södersjukhuset tillsammans med sin flickvän Ingela som fått en psykos kvällen efter mordet. Och att uppgiften stämmer med en journalanteckning vid Södersjukhuset.

Fakta: Uppgiften är fel, men används även i resningsansökan. Att Johnny Farebrink skulle ha ett vattentätt alibi, genom att besöka Södersjukhuset ett helt dygn efter morden i Appojaure är inte vattentätt. Journalanteckningen för gällande att Ingela kom dit med flera personer. Varav en benämns som pojkvän. Något namn finns inte antecknat i journalanteckningen.

22. Sid 268

Råstam påstår att SB inte sagt att Yenon Levi hostat blod under rekonstruktionen innan jag ställer en fråga om detta.

Fakta: Uppgiften är fel. Det Råstam beskriver finns att läsa på sid 14 i vallningspromemorian. Men redan på sid 13 säger SB, när han redogör för blodflödet: ”Från skallen, sen kräks han också blod, eller hostar, kräks.”

23. Sid 275

Råstam relaterar till kriminalkommissarie Jan Olssons uppgifter i Yenon Levi-ärendet: ”Christer van der Kwast begärde att Anders Eriksson, som var chef och professor i Umeå skulle ändra på intyget, berättar Olsson.” Och att Jan Olsson förvånades över att ”Eriksson böjde sig för van der Kwasts önskemål.”

Fakta: Uppgiften är fel. Det är en ren och skär lögn riktad mot van der Kwast och rättsläkaren Anders Eriksson. Jag har pratat med Anders Eriksson om detta och jag var med på mötet då det första utlåtandet avhandlades. Anders Eriksson är minst sagt mycket bekymrad över Jan Olssons beskyllning. I det ursprungliga obduktionsprotokollet fanns en uppgift om en uppfläkt huvudskada baktill på höger sida i hjässan. Den skadan överensstämde helt med SB:s beskrivning. I det första rättsläkarutlåtandet saknades noteringen om skadan. Anders Eriksson säger att det var en självklarhet att ändra utlåtandet eftersom SB även kommit med kompletterande uppgifter.

24. Sid 291

Råstam tar upp temat att norsk polis hittat ett träd med en markering på stammen. Och att detta var ett tungt vägande bevis mot SB. Råstam påstår att SB var osäker på var trädet fanns i Örjeskogen.

Fakta: Råstams påstående är fel. SB hade nämligen innan han vallades i området, på en skiss ritat och även i detalj beskrivit omständigheter kring ett vägavsnitt med en speciell klippformation, som han kallade ”kal sten”. På den skissen hade han med en rund ring markerat trädet. Det var exakt där trädet anträffades. SB:s beskrivning av vägavsnittet och den markanta klippformationen överensstämde till 100 %. Unik kunskap som beaktades av tingsrätten.

25. Sid 296

Råstam skriver att man fann ett träd som hade ”någon form av skada eller markering”, och, ”den uppenbar inte några som helst likheter med den symbol Quick beskrivit.”

Fakta: Råstam har fel. I tingsrättens dom står att läsa att inristningen i trädet ”var lik” den som SB ritat. Råstam kunde även ha skrivit att inristningen daterades till att ha uppkommit sommaren 1988 då Therese försvann. Dateringen gjordes av en professor i botanik.

26. Sid 297

Råstam skriver att SB berättat att han sett ett upplag av brädor i bostadsområdet Fjell där Therese försvann, men att brädorna hade levererats ”först dagarna efter Thereses försvinnande.”

Fakta: Uppgiften är fel, men unik i Bergwalls erkännande. Norsk polis har utrett leveranserna. Det är klarlagt att brädor levererats före försvinnandet till ett pågående lekplatsbygge. Det finns vittnesmål som styrker detta. Råstam kunde ha tillagt att SB berättat att han sett ett antal brädor i den slänt dit han drog ner Therese. Och att längden var ca 150 cm. Råstam kunde även ha sagt att de levererade brädorna hade motsvarande längd, och att vaktmästaren i området var irriterad eftersom barnen drog ner brädor i slänten. Och att det vid den kriminaltekniska undersökningen anträffades en mossbelupen bräda i slänten just där SB beskrivit, dessutom korrekt längdmässig. Dessutom att den åldersmässigt hade legat på plats inom rätt tidsmarginal.

27. Sid 297

Råstam tar upp att Therese hade böjveckseksem i armvecket och att det var en central uppgift som inte tidigare var känd för utredarna enligt tingsrättens dom. Råstam skriver att modern, när hon hördes i rätten, berättade om Thereses atopiska eksem, men att hon inte visste om Therese hade eksem eller något ärr i armvecket då hon försvann.

Fakta: Uppgiften är fel. I domen står att Thereses mor i förhör berättat att Therese ”besvärades av böjveckseksem, något som behandlades med salva och som förbättrades sommartid även om ärren syntes.”

28. Sid 302

Råstam skriver att professorn i osteologi, Per Holk, grävt i Örjeskogen för att försäkra sig om likhunden Zampos förträfflighet. Att han grävde sex gropar och lade ner material från människa, en med bränt djurben, en med träkol och en tom grop. Råstam påstår att Zampo markerade för lik vid samtliga gropar utom den med bränt djurben. Den höga felfrekvensen borde ha stämt till eftertanke enligt Råstam.

Fakta: Råstams uppgifter är fel. Hunden markerade helt perfekt enligt hundföraren och åsyna vittnen. Det var inte heller professorn som grävde hålen, det gjordes av en kriminaltekniker. Jag har nyligen kontrollerat min egen minnesbild med ansvarig utredare (Ole-Thomas Bjerknes) på norsk sida. Vi har samma uppfattning.

29. Sid 311

Råstam skriver att man hittat sperma i Gry Storvik och att den DNA-analysen inte åberopades i rätten. Samt att SB inför rätten påstod att han inte fick utlösning under våldtäkten, trots att han i förhör hävdat motsatsen.

Fakta: Uppgiften är fel. Råstams påstående att SB i förhör skulle ha medgivit att han fått utlösning under våldtäkten är fel i den bemärkelsen att SB i förhör den 20 oktober 1999, sid 37 beskriver att han fick utlösning utanför kroppen och att han fångat upp sädestömningen i egna klädesplagg. Någon förhörsuppgift kring sädesavgång i Gry Storviks slida finns inte i utredningsmaterialet. Att DNA-analysen inte åberopades i rätten är även det fel. I förundersökningsmaterialet under punkten 4.4.2 finns DNA-analysen av spermaförekomsten analyserad vid Rettsmedisinskt Institutt i Oslo. Overingenjör Bente Mevåg hördes muntligen i rätten om detta.

30. Sid 312

Råstam skriver att man hittat mordvapnet, en väskrem intill Trine Jensens kropp.

Fakta: Remmen var inte omnämnd i media innan SB berättade att han använt handtagsremmen från Trine Jensens väska och strypt Trine med den genom att aptera en strypsnara. Remmen hittades dessutom som en strypsnara runt hennes hals där håret fortfarande satt fast, inte som Råstam påstår intill kroppen.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.