Är de rädda för att det ska avslöjas?

Kan omöjligt förstå varför justitieminister Beatrice Ask inte tillsatt en utredning om ett resningsinstitut. Alltså en slags resningsnämnd eller kommission. Kan det vara så att hon och regeringen vill dölja bristerna i vårt nuvarande rättegångssystem?

Jag har varit politiskt intresserad från 15 års ålder. Kan oftast analysera varför olika partier gör diverse utspel och varför deras program ser ut som de gör, oavsett om jag instämmer med vad de kommit fram till eller inte.

Obegripligt

Men ibland blir det helt obegripligt. Framförallt när det kan innebära ett politiskt utspel som skulle ge röster.

Det är nu sex år sedan den av dåvarande jk, Göran Lambertz, initierade utredningen Felaktigt dömd, lades fram. Den följdes upp med en skrivelse till justitieministern den 21 december 2006, där man bland annat kan läsa:

Justitiekanslern föreslår att regeringen låter utreda frågan om inrättandet av en särskild ”resningsnämnd”.

Sedan dess har ingenting hänt. Varför?

Man skulle kunna tänka sig att Högsta domstolen har motsatt sig en utredning om ett särskilt resningsinstitut, eftersom resningsförfarandet därmed skulle fråntas HD. Men så är det inte alls. Från Högsta domstolens sida har man ställt sig positivt till en utredning i enlighet med Lambertz förslag. Det kanske bör klargöras att man gjorde sitt ställningstagande innan Göran Lambertz blev justitieråd och därmed en av HD:s domare.

Den tidigare högsta chefen för HD, Johan Munck, tror att ett oberoende system framförallt skulle öka rättssäkerheten i resningsfrågan:


– Med det systemet vi har nu kan det lätt bli låsningar framförallt på åklagarsidan, säger han. Man kopplar in den åklagaren som haft fallet förut som rimligen är ganska så övertygad om att det är en rättvis dom.
 Jag har sett exempel på sådana låsningar flera gånger. Det har funnits fall där jag har varit lite förvånad över att det inte har blivit resning.

Internationella erfarenheter

Det vore ingen underlig egenkonstruerad svensk variant att införa någon form av separat resningsinstitut. Det finns flera exempel internationellt på det här – som är framgångsrikt och därmed förstärker rättssäkerheten i dessa länder.

I till exempel Danmark, Norge och England finns det oberoende resningsinstanser som möjliggör självständiga, grundliga, och därmed rättssäkrare utredningar innan man beslutar om resning. Där får det ta den tid och kosta vad det kostar att gå till botten med resningsärenden. 

Det norska resningsinstitutet är fristående från ordinarie domstolar och åklagare och har befogenheter att göra egna undersökningar och begära polisundersökningar. Vem som helst kan vända sig till institutet och staten bekostar undersökning och ny prövning om institutet anser att ett fall bör tas upp på nytt.

Norska tydliga resultat

Låt oss titta närmare på vad det har inneburit för vårt närmaste grannland Norge: Under sexårsperioden 2004-2010 fick den norska resningskommissionen in 1 184 ansökningar. Av dessa har nu 1 045 slutgiltigt behandlats. 120 har resulterat i beslut om resning, vilket är 11,5 procent. Det handlar om våldsbrott, narkotikabrott, ekonomisk brottslighet och sexbrott.

I de påföljande rättegångarna har hela 80 procent resulterat i frikännande!

14 procent har lett till lägre straff. Och 6 procent har inte resulterat i någon förändring.

Om man jämför de här siffrorna med de svenska, i nuvarande svenska resningsförfarandet, så innebär det åtta till nio gånger större möjlighet att få resning i Norge.

I riksdagen

Det här har varit uppe i riksdagen. Miljöpartiet har tagit upp frågan och Kristdemokraterna har motionerat om det när Peter Althin var riksdagsman för kd. I deras motion står bland annat:

Vår rättstrygghet måste stärkas. Ingen skyldig ska gå fri, men ännu viktigare är att en oskyldig till ett brott inte fälls. När det sker måste det finnas möjlighet till upprättelse. För personens egen skull, men även för offrets. Om fel person döms går den verklige förövaren fri. Därför måste det bli möjligt att rätta till en felaktig dom.

Så återigen – varför har det här arkiverats, gömts undan och grävts ner, hos justitiedepartementet?

Som politiskt utspel måste man rimligen kunna få sympatier hos en stor majoritet av svenska folket. Så här kanske:

Det handlar om människors möjlighet att få upprättelse när de dömts för något som de inte är skyldiga till. Det är en av de viktigaste frågorna i en rättsstat.

Så varför vill inte regeringen tillsätta en utredning i frågan?

Jag kan bara se ett rationellt skäl: Man är rädd för att det därmed ska komma fram att alltför många i Sverige är felaktigt dömda. Och att det i sin tur ska skada tilltron till det svenska rättsväsendet.

Men – svenska folket vet att oskyldiga medborgare till och med döms för mord till livstids fängelse eller rättspsykiatrisk vård. Skadan på tilltron har redan skett – upprepade gånger.

Nu är det dags att reparera, justera, göra om och komma rätt i den här frågan. Vi kommer under de närmaste veckorna att intervjua representanter för de politiska riksdagspartierna och andra berörda, för att höra var de idag står i den här frågan. 

Nedan som separat fil, den skrivelse från justitiekanslern om ett separat resningsinstitut som finns arkiverad hos Justitiedepartementet.
Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.