Därför besöker vi pedofiler och mördare

Av Caroline Akguc

I ett dystert litet vitmålat rum i en ort någonstans i landet träffar jag människor med totalt skilda livshistorier som i slutändan fört dem samman till denna plats. Häktet.

Jag har fått höra mycket om känslan av att hamna i kriminalitet, att falla handlöst. Ibland spelar det ingen roll att du sträcker ut handen och vill be om hjälp, många gånger är det försent. Det finns nog många som står skakande mellan valet av livets väg, den kriminella eller den hederliga med arbete och utbildning.

   Jag är med i Röda Korsets häktesgrupp, en verksamhet som stöttar häktade och besöker de intagna för ett samtal på häktet. Syftet är att ge dem lite andrum från häktestillvaron där de själva får lägga tonen för samtalet. Vi är inte där för att bryta en kriminell bana utan för att för en kort stund bryta isoleringen. Vi erbjuder ett möte i vardagen och hoppas att kontakten till världen utanför ökar viljan att komma tillbaka till en trygg och stadig vardag.

   Många gånger möter jag unga killar vars gängproblem resulterat i att de hamnat där de är. Här är blickarna ofta tungsinta och de ser sällan någon framtid. De har ingen aning om hur det ska hantera situationen eller vilka rättigheter de har bakom lås. Många kommer från trasiga förhållanden och vägen tillbaka till samhället ses som omöjlig. Och att ständigt behöva slåss underifrån gör vägen ännu krokigare. Vissa sitter med restriktioner och har därmed ingen kontakt med någon utanför häktets låsta dörrar. De får varken träffa psykologer eller kuratorer, deras advokat är den enda kontakt de har. Ett samtal hem är inte tillåtet. Det är precis här som vi från häktesgruppen kommer in. Jag tror på vårt arbete och har många gånger fått höra hur skönt det är att vi kommer på besök.

   Vårt syfte är inte att förebygga brott, för brott har redan skett. Vi är heller inte där för att agera psykologer. Jag är där för att vara medmänniska och för att ge dem möjlighet till att tala fritt. Ofta vill de berätta om sin situation och känner sig orättvist behandlade. Om skräcken över vad som väntar på utsidan och hur man ska lyckas bygga upp ett nytt liv när man står på noll.

   Varför väljer man att besöka pedofiler och mördare? Den frågan har jag fått, och besvarat, många gånger om. Men jag förvånas varje gång frågan ställs – mest för att den sägs med så nedlåtande ton att den skär sig genom mig likt naglar mot en svart tavla.

   Förtjänar inte häktade, ännu icke-dömda eller dömda att prata med en utomstående, fri från fördomar och fri från förutfattade meningar?

   Ingen annan gång än gångerna efter mina samtal på häktet har jag haft fötterna så nära jorden. Jag slukas djupt in i någon annans bubbla och för en kort stund är jag den enda de kan ta tag i. Under ett samtal på 40 minuter får jag komma på besök hos någon som går igenom den kanske tuffaste utmaningen livet har att erbjuda.

   Vi sitter mittemot varandra i ett rum prytt med endast två soffor och ett litet runt bord. Kriminalvården bjuder på kaffe och bullar. Här inne möts vi och vårt samtal kan börja.

   När jag sitter med Isak, 23 år, tittar han på mig och säger:

– Det är skönt att veta att man pratar med någon som inte dömer en och att ni lyssnar på oss är värt allt. Här inne ser vi bara plitar som på ett psykiskt plan trampar på oss. När ni kommer kan man för någon minut glömma att man sitter här. Jag sitter med restriktioner och får ju inte göra ett skit, det finns en rökruta på gården där jag får stå annars får man bara lämna rummet för att hämta maten i korridoren. Inte ens där kan jag träffa andra, jag har alltid vakter som går med mig överallt.

   Han släpper blicken, böjer ner huvudet och fortsätter:

– Miljön här är inte till för svaga psyken och jag känner mig vilsen.

   Det är samtal som det här som får mig att fortsätta mina besök. Våra liv må krocka på alla plan men när vi ses under ett samtal finner vi en gemenskap. Vi diskuterar utsidan inifrån och ur två olika perspektiv, ofta är mötet nyttigt för både mig och den intagna. Jag tror inte på teorin om att total isolation. Ungdomskriminaliteten är ett resultat av ett tidigt utanförskap och just därför bör vi inte praktisera isolering på häktet. Det är lätt att sätta sig in i någon annans situation men det är inte lika lätt att gå i deras skor.

   Bara tio meter från de rum vi sitter i åker jag ner för en hiss som leder mig till den dörr som avskiljer deras fångeskap från friheten. Att så lätt få komma in i andra människors misär för att lika enkelt ta sig ut känns inte helt lätt.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.