Högsta domstolens och justitieministerns olika uppfattningar

Mellan 300 och 400 personer dör varje år direkt eller indirekt av narkotikarelaterade orsaker. Sverige står sig heller inte bra i jämförelse med andra europeiska länder. Vad gäller narkotikarelaterade dödsfall ligger Sverige över EU-genomsnittet. Den svenska regeringens föreställning om att Sverige kanske har världens bästa narkotikapolitik stämmer helt enkelt inte.

Henrik Tham är professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet. Hans forskning har främst rört kriminalpolitikens utveckling och särskilt narkotikapolitiken.

Han är för närvarande engagerad i ett skandinaviskt forskningsprojekt om medborgarnas syn på straff.

Justitieminister Beatrice Ask vill skärpa straffen för narkotikabrott. Detta uttrycks i direktiv till en utredning som tillsattes den 30 maj i år. Utredningen ska bl.a. se över straffskalorna för grovt narkotikabrott och undersöka om ett nytt brott, ”synnerligen grovt narkotikabrott”, bör införas. Uppdraget ska redovisa senast den 27 juni nästa år.

HD har ändrat praxis

Bakgrunden till utredningen är att Högsta domstolen (HD) genom ett par utslag sedan 2011 ändrat praxis i narkotikamål. Tingsrätterna har i allt större utsträckning baserat domar i narkotikamål på tabeller. Det har inneburit att typ och mängd har blivit så gott som helt avgörande för straffvärdesbestämningen. Nya preparat på marknaden har sedan utan närmare överväganden relaterats till existerande tabeller och ofta lett till att de betraktats som allvarligare än de är. Denna domspraxis har bidragit till att straffen för narkotikabrott hamnat mycket högt i förhållande till straffen för andra brott.

Dessa ”lathundar” har förstås varit arbetsbesparande för domstolarna. Domarna har dock inneburit en förenkling som inte är förenlig med lagen, enligt HD. I lagen står att hänsyn också ska tas till hur hänsynslöst brottet varit, t.ex. om narkotikan systematiskt spridits till unga personer och om det skett i vinstsyfte. Att personen själv är beroende av narkotika kan vara en förmildrande omständighet. HD har alltså slagit fast att tingsrätterna måste ta hänsyn till andra omständigheter än bara typ och mängd narkotika.

Var går gränsen?

Frågan är då varför Ask inte vill acceptera de skäl som HD ger för förändrad praxis. Några möjliga svar ges i direktiven. Ett skäl är att HD:s förändring inte har något samband med någon förändring av lagstiftningen. Detta är förstås en viktig fråga: Var går gränsen mellan den lagstiftande och den dömande makten? Ytterst är det regering och riksdag som bestämmer. Ask har också fått med sig andra politiker i kritiken att domstolarna tar sig friheter i förhållande till lagstiftaren. Narkotikadomarna var dock knappast ett bra exempel för att pröva gränsen mellan politiker och domare. HD har ju valt att följa riksdagen genom att återföra rättsskipningen till de straffmätningsprinciper som angavs i propositionen som riksdagen en gång antagit.

Oavsett var gränsen mellan lagstiftaren och lagtillämparen anses gå, kan det konstateras att Ask påfallande ofta under sin tid som justitieminister tagit domarna i örat. När HD ville förbehålla livstidsstraffet de allvarligaste fallen av mord, gav Ask omedelbart en sittande utredning uppdraget att se över straffskalan. När straffskärpningen för allvarliga våldsbrott inte ledde till längre straff, gick Ask ut i pressen och kritiserade domarna för att inte göra som hon sagt. Och när domarna lägger sig i nedre delen av straffskalan, vilket är en ofrånkomlig konsekvens av brottslighetens fördelning, får domarna veta att de ska lägga sig mitt i.

Rätta signaler måste skickas

Ett annat skäl för att vilja skärpa straffen tycks enligt direktiven vara att den svenska narkotikapolitiken hotas av HD:s utslag. Den stränga svenska strafflagstiftningen ska även uttryckas i de straff som döms ut. Straffen ska vara uttryck för att samhället inte tolererar narkotika. Att sänka straffen ger fel signaler. HD:s avgöranden äventyrar alltså den svenska synen på narkotika.

Att ”samhället måste markera” och att ”rätta signaler måste skickas” har blivit allt viktigare argument för kriminalisering och straffskärpning. Problemen är här flera. Det går i princip aldrig att avkriminalisera eller sänka straffen då det alltid sänder fel signaler. Det är också mycket svårt att konstatera att straffskärpningar genom att ”ge rätta signaler” får någon effekt på brottsligheten.  Slutligen är det oklart vem som är mottagare av markeringarna eller signalerna. Är det de som begår narkotikabrott, är det allmänheten eller är det utlandet som ska förstå att svensk narkotikapolitik är orubbligt hård? Klart är dock att HD:s domar, enligt Ask, tydligen minskar narkotikalagstiftningens signalvärde.

Häpnadsväckande resultat

Påståendet att samhället måste markera reser också frågan vem som är samhället? I en demokrati är det rimligen medborgarna. Vad då Ask säger är att folket kräver hårdare straff mot narkotikabrott. Nu är det inte så. I en stor undersökning om svenskarnas syn på straff visar det sig att folket vill ha betydligt lägre straff än domstolarna dömer ut. Även om undersökningen genomfördes innan straffsänkningen framstår resultaten som närmast häpnadsväckande. De svarande fick ta ställning till en filmad rättegång där den åtalade misstänktes för att ha smugglat in ett kvarts kilo heroin. Domarna ville ge omkring fem års fängelse. Färre än hälften av dem som deltog i undersökningen ville ge fängelse och då betydligt kortare straff än domarna. Övriga deltagare ville ge icke frihetsberövande påföljder och behandling av lagöverträdaren. Undersökningen i sin helhet bifogas nedan som separat pdf-fil.

Med mer information och möjligheten att sätta sig in i ett fall visar sig allmänheten inte vara så straffbenägen som Ask antar. Det verkar alltså svårt att legitimera skärpningar av praxis i narkotikamål med hänvisning till att ”samhället måste markera”. Om justitieministern och regeringen vill markera så må man göra det, men det ska då tydligt sägas vem det är som markerar.

Ask skulle nu kunna tänkas försvara sitt motstånd mot HD genom att hävda att de höga straffen behövs för att begränsa skadorna av narkotika. En mening i direktiven pekar möjligen på detta: ”Det får inte råda någon tvekan om att den straffrättsliga regleringen både bidrar till bekämpandet av illegal narkotikahantering och tydligt markerar samhällets avståndstagande”. Det är dock oklart om detta är ett empiriskt uttalande om att straffrätten har denna effekt. Kanske är det bara något som Ask tror eller önskar. Hon inleder nämligen direktiven med att säga: ”Den svenska restriktiva narkotikapolitiken – som innebär nolltolerans mot droger – ligger fast”. Ingenting sägs i övrigt i direktiven om den svenska narkotikapolitikens effektivitet. Den tycks bara tas för given.

Nu är inte den svenska narkotikapolitiken särskilt effektiv. Antalet personer med tungt eller problematiskt bruk bedöms av expertorgan vara högre än någonsin. Mellan 300 och 400 personer dör varje år direkt eller indirekt av narkotikarelaterade orsaker. Sverige står sig heller inte bra i jämförelse med andra europeiska länder. Jämförs problematiskt bruk ligger Sverige ungefär i mitten. Vad gäller narkotikarelaterade dödsfall ligger Sverige över EU-genomsnittet. Den svenska regeringens föreställning om att Sverige kanske har världens bästa narkotikapolitik stämmer helt enkelt inte.

HD gav justitieministern en möjlighet

Det är alltså svårt att finna någon sakligt grundad förklaring till Asks önskan att höja straffen för narkotikabrott. Dessutom går hennes ambition stick i stäv mot utvecklingen i världen. Alltfler inser att kriget mot narkotikan inte kan vinnas med mer repression. Under senare år har ett antal rapporter kommit om att the war on drugs måste ta slut till förmån för en effektivare och mer human politik. Dessa rapporter har skrivits av f.d. generalsekreterare i FN, presidenter, statsministrar, utrikesministrar och av andra. De säger nu detsamma som experter och organisationer sagt i flera decennier. Deras argument bygger bl.a. på att lyfta fram de enorma kostnaderna av den förda politiken i form av polis, fängelse och dödlighet.

HD:s utslag gav justitieministern en möjlighet att komma ur ett politiskt låst läge. De politiska partierna lurpassar på varandra och ingen vill riskera att bli utpekad om narkotikaliberal. Samtidigt måste flera politiker vara medvetna om den svenska politikens kostnader; över 1 700 årsarbetsplatser inom polisen, över 20 000 lagföringar per år och nära en tredjedel av beläggningen på landets fängelser – och dessutom lidande och död för personer med problematiskt narkotikabruk. Genom att bara låta HD:s utslag vara, hade möjligheterna öppnats för en rimligare narkotikapolitik utan att detta omedelbart skulle ha lett till politisk strid. En justitieminister från Moderaterna, som är det parti som särskilt hårt drivit narkotikapolitiken, hade haft särskilt goda möjligheter att påbörja en försiktig förändring. HD gav justitieministern en möjlighet som hon dock valde att inte ta.

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 


Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.