Är prestige viktigare än människors liv?

Jag är sambo med den man som har dömts för att ha varit piloten vid det så kallade helikopterrånet. Jag är också mor till hans barn. Som nära anhörig till en person som dömts för ett grovt brott har jag fått uppleva saker som jag inte trodde var möjligt i rättsstaten Sverige.

För de som aldrig har kommit i klammeri med rättvisan eller på annat sätt varit inne i rättssystemet verkar nog allt vara i sin ordning. Som svensk medborgare litar vi på rättsväsendet, bestående av polisen, Åklagarmyndigheten, Rättsmedicinalverket, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvården och Sveriges Domstolar. Vi är trygga med att de kan och utför sitt jobb på ett korrekt sätt. Och än viktigare, följer svensk lag.

    Jag har alltid trott att åklagaren är i motsatsställning till den tilltalade, vilket inte är fallet. Enligt den svenska rättegångsbalken står det klart och tydligt att åklagaren har skyldighet att presentera och även söka efter uppgifter som talar för den tilltalade, den så kallade objektivitetsprincipen. Och i och med detta tror vi självklart att rättsväsendet står för den enskildes trygghet och säkerhet, att de finns till för att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Att vi lever i ett rättssäkert samhälle helt enkelt.

   Det trodde jag också, fram till att en anhörig till mig dömdes till fängelse, i två instanser, tingsrätt och hovrätt. Han dömdes till åtta år för delaktighet i helikopterrånet.

   Det som skrämmer mig mest är hur lätt det är för en åklagare att bestämma över hur någon annans liv ska tillvaratas. Och att det allt för ofta handlar om prestige. De har förekommit i flera fall, vilket jag kommer tillbaka till.

   Jag kan vittna om att i detta mål, helikoptermålet, där det blev fällande domar i båda fallen, klättrade denne kammaråklagare till att bli chefsåklagare. Det som också är skrämmande, eller snudd på korrupt är att åklagarmyndigheten är som en enda stor familj och de håller varandra om ryggen när något är på väg att inkräkta på deras karriär. Med det menar jag att åklagare på samma kammare ”kommunicerar” med varandra. I detta fall har det skett två gånger, med samma utgång. En åklagare kan ta till vilka metoder som helst, de kan ljuga, de kan gå över lik, förstöra för familjer, allt för att få en fjäder till i hatten eller för att klättra uppåt på karriärstegen. Allt detta har vi fått uppleva och stå ut med.

   Vidare har jag med egna ögon och öron fått uppleva hur åklagare i rättssalen ljuger, sitter och skrattar åt och hånar de åtalade. De viskar elaka ord till de åtalade och till och med sitter och sover under pågående rättegång. Det kallar jag dagis. Att en sådan person på så hög position, som ska vara kompetent och inge respekt, beter sig på detta sätt i en rättssal är horribelt och skrämmande. 

   En åklagare ska enlig Rättegångsbalken (RB) kap 23:4 vara objektiv. Åklagaren är skyldig att vara objektiv. Det innebär att åklagaren måste förhålla sig helt neutral vid bedömningen av vad som har inträffat och om det kan bevisas i domstol. Kravet på objektivitet medför att åklagaren har ansvar för att utreda och undersöka även sådant som talar till den misstänktes fördel. Tyvärr har jag fått erfara att det inte fungerar så i Sverige. Det jag har varit med om gör mig likblek.

   I det här fallet har åklagare undanhållit stora delar av förundersökningen, viktigt och avgörande material hamnade i den så kallade slasken.

   I RB klargörs tydligt att parter har rätt till så kallad aktinsyn, det vill säga en rätt att få insyn i domstolens skriftliga handläggning. Under vissa snäva förutsättningar kan insynsrätten begränsas på grund av sekretess när det gäller sådant som inte har betydelse för processen i sak.

   En sak som är uppenbar i detta mål är hur åklagare tidigt bestämde sig för att den åtalade Alexander Eriksson var skyldig. Åklagarna hade skygglapparna på, och kom det fram något bevis som talade för den tilltalade, beslöts det att detta material skulle förpassas till slasken. Hur ska då tingsrätten kunna pröva någon form av alternativt yrkande. Åklagarna kunde genom sitt sätt att utforma talan, åberopa bevisning etc, bidra till att tingsrätten inte hade något annat val än att fälla. Åklagarna undanhöll alla de fördelar som förelåg. De hamnade i slasken.

   Det här är inte den enda rättsrötan, Hannes Råstam har avslöjat flera rättsrötor, bland annat det som kallats ”Fallet Ulf”. Ulf hann avtjäna tre år och två månader av det åttaåriga fängelsestraff han dömdes till. Hannes Råstam kunde också visa hur åklagare Christer van der Kwast undanhöll information som talade för att Quick var oskyldig. Domstolarna fick därmed ingen rättvisande utredning. Thomas Quick har suttit oskyldig i flera år. Joy Rahman frikändes, efter åtta år i fängelse. Yasser Askar, som dömdes till livstids fängelse för mord, beviljades resning och frikändes. Även under Södertäljerättegången som pågår nu och den mot Jonas Oredsson i det stora kokainmålet har förundersökningsmaterial gömts undan, bevis har förvanskats och fakta mörkats.

   I helikoptermålet beslutade vice riksåklagare Kerstin Skarp att förundersökningen i helikoptermålet skulle återupptas, efter en skrivelse från vår försvarsadvokat om att ta upp målet i HD. Det material advokat Von Beetzen lämnat in tillhörde delar av förundersökningen, alltså Rikskriminalpolisens eget material, men presenterades aldrig för honom utan hittades ett och ett halvt år senare i slasken. Hur kan detta vara möjligt?

   Flera tusentals sidor som den åtalade och hans försvarare aldrig ens fått se, underättelseuppslag, vittnesförhör, tips från vittnen med mera. Det är bevis som i såväl tingsrätt som hovrätt skulle haft avgörande betydelse i ansvarsfrågan för den åtalade.

   När programmet Efterlyst sändes i TV3 den 1 oktober 2009, åtta dagar efter rånet, bad Rikskriminalpolisen om hjälp från allmänheten. 52 tips inkom. Majoriteten av tipsen kom från vittnen som sett och hört helikoptern under morgonen, men även under natten.

   Många av de uppgifter som inkom handlade om att helikoptern fortfarande iakttagits i luften efter klockan 07:00. Vid det klockslaget har den åtalade alibi. Klockan 06:52 filmas han på Mc Donalds för att sedan ta en taxi in till Stockholm. Inget av alla dessa tips bearbetades, utan de avskrevs.

   Åklagarna har hela tiden hävdat att helikoptern landade klockan 06:15, trots att det inte fanns några vittnen som kan vederlägga att det stämmer. När advokaten i sin skrivelse för prövningstillstånd till Högsta Domstolen påpekar att helikoptern fortfarande var i rörelse, säger åklagarna i sin svarsskrivelse att det måste vara en annan helikopter, eller att vittnen tagit fel på tiden. Till saken hör att polisen ej har hört någon utav de 52 stycken som ringt in tips. Alla dessa tips, viktiga för försvaret, hamnade strategiskt i slasken.

   Enligt Europakonventionen har den misstänkte rätt till insyn i materialet. Det är en grundläggande rättighet, likväl som att få en rättvis rättegång enligt artikel 6.

   Parterna ska vara likställda i processen, förfarandet ska inte gynna åklagare framför försvaret. Även ”principen om kontradiktoriskt förfarande” alltså båda parter skall ha kännedom om allt material i en process. De ska få tillfälle att framföra synpunkter och goda möjligheter att åberopa bevisning. Att underlåta att lämna sådana uppgifter strider mot 23 kap §18 i den svenska Rättegångsbalken och Europakonventionens artikel 6.

   Vittnet ”Ulla” observerade morgonen den 23 september 2009 tydligt piloten i den aktuella helikoptern (SE-HON) då den långsamt passerade precis framför henne vid bostaden. Hon ringer samma dag, efter samråd med sin mor, till polisen och berättar om att hon sett piloten och lämnar en mycket detaljrik beskrivning av denne samt att hon är villig att svara på mer frågor om fler detaljer. Hon klargör också att hon kan peka ut denne vid en konfrontation. Informationen var naturligtvis av mycket stor betydelse men detta undanhölls såväl häktningsdomare som den åtalade och hans försvarare under elva månader. Under hela vägen in i tingsrättens huvudförhandling, då det av en tillfällighet av försvaret uppdagas att det finns ett vittne som sett piloten och att detta ”försvunnit” tillsammans med de vittnen, runt 15 stycken som observerat helikoptern då den tillgreps i Norrtälje.

   Att detta så som åklagaren beskriver det, ”fallit mellan stolarna”, att det enda vittnet som observerat helikopterpiloten trots ett 50-tal polismän arbetat med målet i nästan ett års tid är så osannolikt att det i sig föranleder en egen prövning. Och att det i ett sådant stort mål kan få hända är för mig en gåta.

   Enligt 23 kap 21§ första stycket föreskrivs det att det vid en förundersökning skall föras protokoll över vad därvid framkommit som har betydelse för utredningen. Det som är betydelselöst skall ej tas med i protokollet. När den åtalade och hans försvarare ett och ett halvt år senare begär att ta del av protokollet är i stort sett hela protokollets innehåll sekretessbelagt.

   Natten då helikoptern stals, tältade ett gäng ungdomar bara en bit ifrån helikopterhangaren. De hörs dagen efter rånet, och berättar att de både sett och hört helikoptern under natten. De kunde också ange klockslag och åt vilken riktning helikoptern flugit. Norrtälje Tidning var också där och intervjuade pojkarna. Dagen efter publicerades artikeln i tidningen. Märk väl att även här har den åtalade alibi. Vid tidpunkten för stölden befinner han sig inne i Stockholm, där hans mobiltelefon kopplar upp. Och även här ljuger åklagaren, när han ifrågasätts om detta. Han drar då en nödlögn om att han nödvändigtvis inte behövt vara med fysiskt och stjäla helikoptern.

   Då åklagarna insåg att alla dessa bevis skulle bli avgörande i bevisfrågan och leda till ett fiasko, och frikännande beslutade de om sekretess på allt material för att sanningen inte skulle komma fram. Till vilket pris som helst får det inte komma fram att de gripit fel pilot, och att de misslyckats så fatalt i detta stora mål som kostat skattebetalarna mer pengar än vad rånarna kom över, närmare bestämt 39 miljoner.

   Alexander Eriksson har nu avtjänat fyra av sina åtta år. Han kommer att sitta av en lång tid för ett brott han inte begått. De riktiga rånarna går fria där ute. Alexanders framtid är oviss, vad har han när han kommer ut i friheten? Hans hus är sålt, han har blivit av med sitt arbete, han är stämplad för livet. Hans barn och sambo har fått lida något oerhört. Detta sker idag, i Sverige.

   Hur många oskyldiga människor ska offras innan justitieministern får upp ögonen för vad som pågår? Ska åklagare och polis, som ska stå för rättssäkerheten, få agera värre än de värsta brottslingarna? Sverige är inte rättssäkert, ska vi behöva vara rädda för att de riktiga brottslingarna går fria? Och ska det sitta oskyldiga människor i våra häkten och fängelser? Ska det vara så att polisens eget insamlade material, alltså förundersökning, ska anses av åklagare att inte vara tillförlitlig, när försvaret åberopar det i en resningsansökan?

   Nu får det vara nog med alla skandaler och inkompetenta åklagare, domare, justitieråd och poliser. Vi måste agera!

 

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev

Där får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill ibland extramaterial som inte publiceras på sajten. Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.

Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.

OBS: Vi efterfrågar inte ditt namn eller adress och än mindre ditt personnummer. Utan bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till. Du prenumererar här.

 

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.