Debatt

Mats Löfving

Va sa han egentligen?

NOA – Nationella operativa avdelningens klart lysande chef och stjärna, och därtill Sveriges biträdande rikspolischef Mats Löfving (obs ironi om ingen förstod det), intervjuades i Aktuellt om sexbrott mot barn. Några journalister har, på kort tid, spårat upp 72 svenska män som laddat ner grov barnporr på nätet. Dessa 72 män har indirekt gjort sig skyldiga till de grövsta övergrepp som kan förekomma mot barn. Här verkar dock polisens intresse av att utreda dessa ärenden vidare ganska ljumt.

   I programmet påtalades vikten av att denna typ av brott utreds och att de misstänkta, som beräknas till tusental, lagförs.

   Mats Löfving inledde med att uttrycka, hur vidriga dessa brott är och den svåra och betungande arbetsuppgift hans utredare har som måste titta på dessa filmer på olika övergrepp.

   På frågan varför journalister har lyckats spåra upp 72 misstänkta män och inte polisen svarar han:

– När vi tittar på vad som laddats ner i Sverige får vi över tusen träffar per månad. Så det är en brist på information hos polisen.

   Sa han fel eller vad menar han? Brist på information?

– All den här informationen måste analyseras och bearbetas för att barnets identitet ska kunna klarläggas innan det kan leda till en anmälan, fortsatte Mats Löfving.

   Jag begriper ärligt talat inte vad han menar. Barnets identitet, i varje fall när det rör sig om mindre barn, är väl inte nödvändig i detta skede. Ett barns identitet är väl inget grundläggande om dess utsatthet framgår av materialet. Det är väl nedladdaren eller förövaren som skall sättas åt och barnets identitet är av intresse för att kunna sätta in hjälp och stöd.

   På en annan fråga svarar Löfving:

– Det här är en speciell kriminalitet och om han tvingades välja så skulle han prioritera att hitta barnet och ge detta stöd och hjälp hellre än att hitta förövaren och sätta denne bakom lås och bom.

   Vilket snömos! Att göra båda delarna vore väl mer meningsfullt. Hitta en förövare och en plågoande som sätts ur spel och få detta att leda polisen till det utsatta barnet och förmodligen till många fler barn. Man måste väl kunna vara så praktisk att man letar förövare utan att offrets id är känt. Offrets utsatthet och litenhet framgår ju av de nedladdade filmerna. Det vore väl betydligt effektivare att låsa in brottslingarna och via dessa hitta de utsatta barnen än tvärtom.

   Därefter lägger Löfving till att:

– Den här förövaren utgör ju en risk för att fler barn skall bli utsatta för övergrepp så det här är en komplicerad situation.

   Detta borgar väl för att, om man värnar om barnets väl och ve, ska se till att först låsa in förövaren för att därefter börja nysta och identifiera offren.

   På reporterns fråga om inte polisen borde göra båda sakerna, både identifiera barn/offer och gärningsmän svarar Löfving:

– Vi gör både och men nu tvingar du mig att säga vad vi prioriterar och då blir det barnen.

   Löfving får frågan varför så få förövare spåras när polisen får in cirka 15 000 träffar om året?

– Alla verifierade träffar är ju inte ett brott utan kräver ett noggrant analysarbete och bearbetning innan vi kan gå till åklagare med det.

   Jag börjar här förstå Löfvings/polisens tillkortakommande och börjar inse att allt Löfving säger bara är ett försvarstal för varför inget händer.

   Löfving förklarar också att de 15 000 nedladdningar som upptäcks årligen resulterar i att ungefär 100 personer om året fälls för denna typ av brott.

   Detta motsvarar 0,66 % och jag undrar hur stor del av dessa brott som klarats upp av NOA i jakten på barnets identitet.

   Det här är alltså vad NOA:s chef och Sveriges näst högsta polischef har att komma med, och för detta har han en årslön på 1,8 miljoner kronor. Snacka om att kasta pärlor för…

 

   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Framöver är det bara prenumeranterna som kommer åt att läsa samtliga artiklar.

I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.
  • kulturkrieg

    Om man faktiskt menade allvar med att försöka få bukt med problemet (oavsett om ”prioriteringen” är att rädda barnen snarare än att sätta dit förövare) så hade man ju t.ex kunnat faktiskt använda den information som ”Erik” (TV4 Kalla Fakta, avsnitet ”Sheriffen”) försökt få NOA att agera på i nästan två års tid. Men pga… inkompetens? revirpinkning? prestige? så har man fullkomligt struntat i den informationen hittills, trots att det borde vara ofantligt bra spaningsmaterial att sy in de som delar ut eller laddar ner materialet och sedan förhöra dem och genomföra ordentliga forensiska på deras internetkontakter och datorer. Säkerligen kan man den vägen faktiskt identifiera och spåra upp inte bara några producenter av materialet, utan några faktiska offer också. Och rädda dem.

    Dessutom försöker man medvetet blanda bort korten här. Ja, det stämmer att det är ett vidrigt och fruktansvärt arbete för de utredare som behöver titta igenom bild/film-material – men mycket av materialet är redan identifierat och det finns digitala fingeravtryck för dessa filer, inte bara från svensk utredningsverksamhet utan från internationella källor. En hel del av materialet behöver alltså bara kollas av mot fingeravtryckslistan och inte ens besiktas okulärt för att fastslå exakt vad det är för fil och innehåll.