Debatt

Sven Åke Christianson

Alla brottsfall som minnesprofessorn har varit inblandad i måste granskas

Jag har arbetat med grova brott, som utredare, sedan 1979. Höll på med den verksamheten fram till 2006. Jag anser att polisens förmåga att hålla ordentliga förhör, generellt sett, förbättrades under de sista 10-15 åren. Kurser och olika tjänstenära utbildningar utvecklade kriminalpoliserna men byggde framförallt personliga nätverk som var användbara vid större utredningar.

   När kursen KKV (Kvalificerad Kriminalpolis Verksamhet) kom blev den ett lyft för de deltagare som fick förmånen att vara med. Jag hade glädjen att bli uttagen till den första omgången som jag vill minnas skedde på tidigt 90-tal. Tyvärr så upphörde denna utbildning efter några få år. KKV innebar för mig den första kurs som utvecklade deltagarna kriminalpolisiärt.

   Bara något/några år efter denna kurs började Tomas Quick erkänna mord på löpande band. Hans förhörsledare Seppo P var en polis som inte avsatt några märken tidigare i kriminalpolishistorien. Som förhörsledare och stöttad av minnesprofessorn Sven Åke Christianson lyckades han få Quick att erkänna en stor mängd brott.

   Här hade minnesprofessorn en stor del i förhörsmetodik och att göra Quick trovärdig trots avsaknad av alla former av bevisning. Förhören med Quick följde alltid samma mönster genom att Quick i de första förhören inte hade just mer än några rudimentära uppgifter och kunskaper om morden för att under förhören utveckla sina kunskaper tills han kunde ge en nästan heltäckande bild av morden.

   Jag var under denna tid chef på spaningsroteln i Eskilstuna och insåg att Seppos förhör och minnesprofessorns inblandning äventyrade rättssäkerheten å det grövsta.

   När Seppos förhörsmetoder skulle implementeras på polishögskolan som en framkomlig förhörsväg protesterade jag högljutt och påstridigt. Så påstridigt att polisledningen inbjöd Seppo P till en konferens där jag var en av deltagarna. Trots denna konferens och en diskussion med Seppo P var jag övertygad om att Quick fabulerade, hittade på och utvecklade sina erkännanden med förhörsledarens och minnesprofessorns hjälp.

   I slutet på 90-talet inträffade mordet på fyraårige Kevin i Arvika. Här hade jag just inga detaljkunskaper om vad som inträffat utöver vad som stod i tidningarna. Dock förvånades jag lite när det kom fram att det skulle vara två barn, 5 och 7 år gamla som var förövarna. I synnerhet som det antyddes att Kevin varit utsatt för övergrepp.

   Min uppfattning var dock att poliserna i allmänhet och Rolf Sandberg i synnerhet gjort ett bra arbete. De hade dessutom lyckats hålla locket på så inget av utredningen läckte ut.

   När Dokument Inifrån presenterade sin utredning av Kevinmorden blev jag inte bara förbannad utan djupt upprörd, för här dök återigen humbugen i form av minnesprofessorn upp igen. När programmet visades blir det uppenbart att Sandberg med stöd av minnesprofessorn gjort tolkningar av förhören som var fullständigt vansinniga. Minnesprofessorn kunde bara genom att se videouppspelningarna och lyssna till förhören klart uttala sig om att det fanns detaljer som barnen undanhöll.

   I ett förhör som hålls av Sandberg, i full uniform, med femåringen kan man klart och tydligt se hur stressad den lille blev och hur han verkligen ansträngde sig för att ge Sandberg de svar som denne ville ha. Sandberg höll den lilles händer som fladdrade av nervositet. Han krävde att femåringen skulle se honom i ögonen och lägga skulden på sin storebror, 7 år.

   Sandbergs agerande kan knappast vara styrt av någon annan än minnesprofessorn för inte ens en stendum polis skulle agera som Sandberg utan stöttning.

   När sedan Sandbergs slutgiltiga förhör hålls och där barnen ”erkänner” är av någon outgrundlig orsak inte inspelningsapparaturen igång. Var det i detta förhör som Sandberg gjorde som minnesprofessorn föreslagit? Minnesprofessorn hade föreslagit att 5-åringen skulle konfronteras med en lögn om att storebror, 7 år gammal, hade erkänt och berättat om mordet på Kevin.

   De här två gentlemännen borde kunna åtalas för någon form av ett pågående rättsövergrepp eller grov psykisk misshandel eftersom övergreppen mot de två ”misstänkta” fortgår.

   Jag blir sällan riktigt upprörd men varje gång den inbilske minnesprofessorn uttalar sig blir jag upprörd och förbannad i mitt innersta.

   Efter att ha sett det tredje programmet med tårar i ögonvrån blir jag än mer upprörd över hur denna uppblåsta minnesprofessor tillsammans med Sandberg förmått flera poliser, som borde begripit bättre, att agera på ett fullständigt horribelt sätt. Jag kräver att dessa två orakel, Sandberg och Christianson, vingklipps ordentligt eftersom deras självgodhet förstör mer än vad de tillför.

   De två förhörsledarna, Forsman och Harrysson, gör idag avbön men skadan är ju redan skedd och de två framstår som nyttiga idioter. Hur återställer man polisens förtroende för de inblandade och hos medborgarna?

   Det värsta är dock att ingen av de inblandade, Sandberg och Christianson, kommer att få en smäll på fingrarna för att de förstört två småpojkars liv, två familjers liv och sist men inte minst förmodligen låtit en mördare gå fri.

   Denna självgoda minnesprofessor som gång på gång skjuter sig själv i foten utan att detta uppmärksammas eller på något sätt åtgärdas.

   Denna uppblåsta minnesprofessor borde nu få ta konsekvenserna av sitt handlande gärna tillsammans med Rolf Sandberg. De andra inblandade poliserna får nog anses vara offer i samma utsträckning, om än inte i samma grad, som femåringen och sjuåringen.

   Nu har det dykt upp ytterligare fall där minnesprofessorn haft ett avgörande inflytande och snart måtte han ha fyllt sin bägare tills det rinner över och då är det banne mig dags att granska alla ärenden där hans ”sakkunskap” gjort skillnad. Fy f-n vad jag mår dåligt efter att ha sett detta.

 

   Börje Carlsson har under nästan hela sin tid inom kriminalpolisen arbetat med företrädesvis de grövsta brotten. Under ett par år var han rotelchef för en rotel med ett 40-tal medarbetare. Från 1993-1997 rotelchef på spaningsroteln. Vid omorganisationen 1997, till länsmyndighet, bad han att få återgå som utredare på länskriminalen. Under kriminalpolistiden har han varit handläggare och spaningschef för flera mord, grova våldtäkter och grova rån.
Börje har skrivit en mängd böcker om brott. Senast En gång snut – alltid snut. Hans böcker finns bland annat att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.