Debatt

Anna Dahlbom Langley

Anne Ramberg missar delvis målet

Vad utsatta kvinnor minst av allt behöver är ytterligare skuld och skambeläggande genom påpekanden om att de, som resursstarka kvinnor, inte anmält ett övergrepp i närtid. Den tystnadskultur som har varit rådande avseende sexuella övergrepp och ofredanden, som inte minst de svenska skådespelerskorna gett uttryck för, är i sig en ypperlig förklaring till varför i övrigt resursstarka kvinnor inte alltid anmält övergrepp i närtid.

   I en kommentar till #metoo-kampanjen skriver Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg bland annat om riskerna med att icke dömda personer hängs ut på sociala medier och andra medier som skyldiga till sexuella övergrepp och manar till besinning, Om #metoo och familjen Flinta.

   I huvudsak håller jag med Anne Ramberg om hennes slutsatser gällande namnpubliceringar och vikten av att anklagelser om övergrepp prövas inom rättsväsendet. Men kommentaren lämnar också en obehaglig eftersmak gällande Anne Rambergs syn på frågan om anmälningsbenägenheten hos utsatta kvinnor.

   Som brottmålsadvokat med gedigen erfarenhet både av försvararuppdrag och uppdrag som målsägandebiträde i sexualbrottsmål kan jag inte nog understryka vikten av att polisanmäla sexuella övergrepp, och även andra brott, så snart de inträffar.

   Vid ett sexuellt övergrepp av det allvarligare slaget, är det mycket viktigt med en tidig anmälan för polisens möjligheter att framgångsrikt kunna utreda brottet. Vid till exempel en våldtäkt, är det viktigt att kunna säkra spår av gärningsmannen i form av DNA och andra kroppsvätskor både på brottsoffrets kropp och kläder och i den närmaste omgivningen där övergreppet ska ha skett.

   Det är också viktigt, som i alla brottmål, att höra inblandade personer och vittnen kring händelsen innan deras utsagor färgas av samtal med andra och innan detaljer glöms bort med tiden. Det säger sig självt att ett brott lättare kommer till en lösning om det kan utredas i närtid.

   Det är också oftast lättare att försvara sig mot en misstanke om brott som ligger närmare i tiden när det handlar om att föra fram till exempel alibivittnen och annan bevisning som kan styrka personens oskuld. En tidig polisanmälan är därför absolut att rekommendera och förespråka både från brottsoffrets och den misstänktes perspektiv.

   Anne Ramberg missar dock målet när hon i sin kommentar anför att ”Utan att ifrågasätta riktigheten av anklagelserna och utan att skuldbelägga offren finns skäl att i några fall ställa sig frågande till den mycket långfristiga passivitet som i övrigt resursstarka kvinnor enligt egna utsagor uppvisat”.

   Många brottsoffer i sexualbrottsmål som jag mött i min verksamhet bär just på skuld och skam. Skuld, bland annat över att de inte kunnat förutse att ett övergrepp skulle inträffa på det sätt som skedde, skam bland annat för vad det innebär att på nytt inför andra behöva påtala händelsen genom att berätta om den i polisförhör och vid en rättegång.

   Dessa känslor är ytterst svåra att komma åt och komma ifrån, även om jag och andra runt dem gör vårt yttersta för att försöka få bort dem.

   Till skillnad från vad vissa målsägandebiträden ibland verkar vilja ge sken av, är det också min bestämda uppfattning att rättsprocesser i sexualbrottsmål i dagens Sverige i den absoluta merparten av fallen, sker med stor respekt för målsäganden utan att kränkande eller irrelevanta frågor ställs.

   Vad utsatta kvinnor minst av allt behöver är ytterligare skuld och skambeläggande genom påpekanden om att de, som resursstarka kvinnor, inte anmält ett övergrepp i närtid. Den tystnadskultur som har varit rådande avseende sexuella övergrepp och ofredanden, som inte minst de svenska skådespelerskorna och nu senast de kvinnliga juristerna gett uttryck för, är i sig en ypperlig förklaring till varför i övrigt resursstarka kvinnor inte alltid anmält övergrepp i närtid.

   Rädsla för att förlora arbete, uppdrag, vänner, kontaktnät, att behöva genomgå en svår och ansträngande rättsprocess, att inte bli trodd, att behöva ses som besvärlig eller få en offerstämpel, utsättas för ytterligare skuld och skam – listan kan göras lång med exempel på varför anmälningar inte sker i närtid. Detta borde även Advokatsamfundets generalsekreterare kunna se och förstå.

   #metoo-kampanjen är i sig ett ypperligt tillfälle att diskutera och förhoppningsvis förändra attityder och värderingar som råder kring sexuella övergrepp och ofredanden. För den sakens skull behöver inga misstänkta förövare som inte är dömda och därför har rätt att bli betraktade som oskyldiga, namnges och hängas ut offentligt vid skampålen. I detta avseende är jag och Anne Ramberg helt överens.

   Jag och med mig flera andra jurister och advokater har också publicerat texter på olika sociala medier och i andra medier angående försvaret för oskuldspresumtionen och riskerna med att namnge personer som skyldiga till brott, då agerandet i sig kan vara brottsligt som förtal.

   Anne Ramberg manar i sin text till besinning i debatten. Jag håller helt med även om detta. Viss besinning måste dock också råda även vid försvar för oskuldspresumtionen och rättsstaten. Att skuldbelägga kvinnor för att de inte anmält övergrepp i närtid, var enligt Anne Ramberg inte hennes avsikt. Dessvärre blev det resultatet av ett annars i många delar sakligt inlägg i den viktiga debatten.

   Förhoppningsvis kan #metoo och även #tystnadtagning och #medvilkenrätt leda till en ökad medvetenhet och synliggörande kring problemet som sådant med sexuella övergrepp och ofredanden, en ändring av strukturer, attityder och beteenden och en ökad förståelse för de som har utsatts och utsätts. Skuld och skam ska placeras där det hör hemma och det är inte hos offren som inte har anmält i närtid, oaktat hur resursstarka de i övrigt än må vara.

 

Av Advokat Anna Dahlbom Langley
Delägare och VD vid Lewis & Partners Advokatbyrå

 

   Advokat Anna Dahlbom Langley arbetar huvudsakligen med brottmål som försvarsadvokat men åtar sig även uppdrag inom socialrätt och vissa uppdrag som målsägandebiträde. Hon har tidigare blivit framröstad som en av de försvarsadvokater som advokaterna själva skulle välja.

Anna Dahlbom Langley har under de senaste åren försvarat flera oskyldigt dömda som senare blivit frikända i massmedialt uppmärksammade mål. Hon är anlitad som brottsexpert för Brottscentralen och föreläser regelbundet för Domstolsverket och Domstolsakademin.

Advokat Anna Dahlbom Langley är delägare och VD vid Lewis & Partners Advokatbyrå. Mer information om henne finner ni på www.lewislaw.se. På sina sidor på Facebook  och Instagram tar hon bland annat upp rättssäkerhetsfrågor ur ett försvararperspektiv och delar med sig av sin vardag som försvarsadvokat.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje onsdag och lördag förmiddag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.