Förebygga och förhindra brott

Stefan Holgersson

Svensk polis är Sveriges bästa polis

2018-06-27

Polisen tilldelas årligen drygt 20 miljarder kronor för att bedriva sin verksamhet. När polisen inte lyckas leva upp till den stora mängd förväntningar som finns är ett alternativ att öka anslagen till polisen. Under stundande valrörelse har lösningen i stor utsträckning handlat om detta, men även till viss del om nödvändigheten att renodla polisens arbetsuppgifter, vilket också är en viktig fråga. Det finns dessutom ett stort behov att få makthavare att lyfta blicken och att de också agerar för att få Polismyndigheten att använda tilldelade resurser på ett mer genomtänkt sätt. Här finns en mycket stor utvecklingspotential som fått alltför litet utrymme i den politiska debatten.

I en forskningsrapport om polisens ledningscentraler konstaterades att den centraliseringsvåg som genomsyrat organiseringen av ledningsverksamheten kan ses gå stick i stäv med ett återkommande tema att polisen måste komma närmare medborgarna. Med tanke på den vitala roll som ledningscentralerna har bl.a. vad gäller att förebygga och förhindra brott är det tämligen tyst om denna fråga.

   Polisens lösning har accepterats trots att de utlovade resursbesparingarna med anledning av centraliseringen av polisens ledningscentraler inte har uppfyllts. Tvärtom finns det flera faktorer som pekar på att tillskapandet av de stora centralerna har fått en motsatt effekt. Den problematik och de lösningsförslag som presenteras i forskningsrapport har till största delen bemötts med ett ointresse. Varför?

   I en annan forskningsrapport om polisens sätt att hantera demokrati- och hatbrott på nätet framgick att det finns stora skillnader mellan olika regioners förmåga att hantera och utreda dessa typer av brott. Brister identifierades vad gäller den juridiska och utredningsmässiga kunskapen kring hatbrott som begås på nätet, men också problem kring grundläggande rutiner, som att ett stort antal av de inskickade anmälningarna försvann i hanteringen.

   Studien pekade också på att det verkar vara svårt att sprida fungerande arbetssätt inom Polismyndigheten, trots att ett av syftena med polisens omorganisation var att skapa en enhetlighet och underlätta att sprida just goda exempel. Hur kan det komma sig?

   I just nämnda rapport framgick dessutom bland annat att Polismyndigheten i återrapporteringen till regeringen hävdade att det fram till nu inte förelegat något behov att ta fram lägesbilder för hatbrott. Polismyndigheten hänvisade till Brottsförebyggande rådet när det gäller uppföljning av hatbrott.

  • Varför möts inte dessa påståenden av reaktioner från politiskt håll när Polismyndigheten tidigare upprepade gånger påtalat behovet av att upprätta lägesbilder kring hatbrott och också framfört att brottsförebyggande rådets statistik är bristfällig som underlag?
  • Varför uteblir reaktionerna när biträdande rikspolischefen avfärdar kritik mot Polismyndighetens sätt att hantera hatbrott genom att komma med ett antal påståenden som det senare visar sig att Polismyndigheten inte kan belägga?
  • Varför ifrågasätts inte Polismyndighetens sätt att presentera sin verksamhet när det gång efter annan har visat sig att förhållanden och utfallet av verksamheten inte presenterats av Polismyndigheten på ett rättvisande sätt?

   Debatten har heller inte handlat om hur kan det komma sig att stora geografiska områden bemannas med bara en polispatrull, där Polismyndigheten anger att det beror på bristande resurser, när Polismyndigheten samtidigt anser sig ha råd att ha 190 anställda på polisens kommunikationsavdelning?

   Vad är det som gör att antal polispatruller som åker ut från en polisstation är så få i förhållande till tidigare (se t.ex. Yrke: Polis, sid 108-) och att mindre polisstationer har stängts trots att det fanns färre poliser tidigare?

   Hur många miljoner kronor har Polismyndigheten bokfört som ”budgettekniska förändringar”, som inneburit att resurser förts tillbaka från regionernas kärnverksamhet till de nationella avdelningarna?

   Hur många procent av de extra 700 miljoner som tilldelades Polismyndigheten hamnade i polisens kärnverksamhet längst ut i linjeverksamheten?

   Några av dessa frågor berörs i en  forskningsrapport som publiceras inom kort, där det också framgår att det inom polisen finns en utbredd inställning att Polismyndigheten inte behöver rätta sig efter lagar och regler. Varför får kritiska frågor kring Polismyndighetens sätt att använda sina resurser andra frågor som rör strukturella problem inom polisen så litet utrymme i debatten?

   Exempel på andra frågor som hamnat i skymundan är hur myndigheten tar hand om de befattningshavare som inte fungerar i sin position och hur man ska undvika att engagerade medarbetare och chefer som brinner för verksamheten inte ska tappa glöden?

   Även om det rör sig om enstaka personer finns också anledning att ställa frågan hur det kan komma sig att chefer som är kända för att använda härskartekniker ges möjlighet att fortsätta med detta år efter år utan att något händer? När de återfinns i centrala positioner får det mycket negativ inverkan på verksamheten och många medarbetare.

   Det finns skäl att ställa flera frågor kring hur polisen ska utveckla sin rekryteringsprocess? Det har exempelvis upprepade gånger ställts krav på att polisen måste öka sin förmåga att förebygga och förhindra brott, men det finns skäl att gå vidare och kräva att det på nyckelpositioner på nationell nivå i högre grad anställs personer med en kunskap och intresse för dessa frågor.

   Att starka nätverk inom Polismyndigheten själva skulle värna om att få in andra med ett helt annat förhållningssätt är en utopi. Vidare finns anledning att ställa frågan varför reaktioner på förslaget att de fysiska kraven skulle sänkas till Polisutbildning blev starka (som gjorde att detta förslag drogs tillbaka), men att det accepterades att kravet på begåvning sänktes vid rekrytering av nya poliser? Vad säger det om synen på polisyrket?

   Polispersonal uttrycker sin oro för att det blivit så viktigt att öka antalet poliser att aspiranter släpps igenom av HR-avdelningen oavsett om polispersonal reagerat på att de är olämpliga som poliser. Hur kan det komma sig att det är så tyst kring dessa frågor?

   Polismyndigheten har på ett framgångsrikt sätt genom sitt informationsövertag lyckats få politiker att i liten del grad ställa besvärande men välbehövliga frågor kring ett flertal strukturella problem som polisen brottats med. Polisen har nästan helt fått slippa frågor kring sin roll som medaktör till att vissa svåra förhållanden uppstått.

   Polismyndigheten ses i stor utsträckning som ett offer för en viss utveckling och inte att polisen i olika omfattningen har en del i att något ser ut som det gör. Det verkar helt ha fallit i glömska att polispersonal och andra med insikt tidigare varnat för att om polisen inte agerade på ett visst sätt och prioriterade viss verksamhet skulle utvecklingen gå åt ett visst håll och vissa problem skulle uppstå.

   De varningssignaler som nu skickas ut avfärdas på liknade sätt som tidigare. Det gäller exempelvis konsekvensen av den bristande förmågan att förebygga och förhindra brott. Varför får detta faktum så litet utrymme i den politiska debatten?

   Det är viktigt att makthavare börjar lyfta blicken och agerar för att Polismyndigheten ska använda tilldelade resurser på ett mer genomtänkt sätt. Det utgör en viktig förutsättning för att en ökad resurstilldelning till polisen ska få en önskvärd effekt och att resurserna ska hämna på rätt ställen.

 

Av Stefan Holgersson, polis och forskare

 

Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Stefan Holgersson är professor i polisvetenskap vid polishögskolan i Oslo och docent i informatik vid Linköpings universitet. Han har forskat på polisverksamheten i 20 år och varit polis i 26 år.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.