De två kulturerna

Publicerad 2021-09-15

"I brottmål behöver det inte var något oöverstigligt problem om två eller flera expertutlåtanden står emot varandra med kanske helt olika konklusioner. Redan det förhållandet att en expert, kanske bland flera, uttalar sig om något som kan leda till frikännande räcker i allmänhet för att ett åtal ska ogillas."

Den framstående brittiske fysikern och författaren C P Snow (1905 – 1980) lanse­rade 1959 under en föreläsning i Cambridge begreppet ”de två kulturerna”.

Kort därefter gav han ut  en bok i vilken han med några exempel illustrerade sina tankar (The Two Cultures and the Scientific Evolution, utgiven på svenska 1961). Boken ini­tierade en omfattande och långvarig idédebatt – inte minst i Sverige. Hans tankar lever i viss mån alltjämt kvar.

C P Snow, som själv var framstående naturvetenskaplig forskare och under ett par år även vetenskapsminister i Storbritannien, menade att utvecklingen gick mot att de som skolats i ”science” och de som utbildats i ”humanities” inte alls förstod varandra, inte ville förstå varandra och inte heller hade förutsättningar att ta till sig de andras kunskaper.

Begreppet ”science” har i engelskan en annan konnotation än ”naturvetenskap” på svenska. Men i den svenska idédebatten har begreppen (något felaktigt) kommit att bli naturvetenskap och humaniora. Utanför denna uppdelning av de olika utbild­ningarna på universiteten tycks då de juridiska och samhällsvetenskapliga ämnen ha hamnat.

C P Snow menade att naturvetare och humanister historiskt sett stått varandra när­mare och kunnat förstå det andra vetenskapliga fältet, men att det numera uppkommit en oöverstiglig klyfta.

Dessutom menade han att akademiker från de två huvudom­rådena inte ens hade intresse av att försöka förstå grunderna och landvinningarna på det andra området.

C P Snow var utbildad vid Cambridge och hade blivit Ph.D. på en avhandling i spektroskopi.  Snow skrev även ett antal skönlitterära böcker och fanns, vilket han gärna nämnde, med på den lista på 2 300 personer som Gestapo upprättat som förberedelse för vilka som skulle gripas och avrättas vid en planerad tysk ockupation av de brittiska öarna.

Detta förhållande tyckte han visade på den betydelse han hade i det brittiska kulturlivet. Som tur var fick aldrig tyskarna tillfälle att gripa honom.

C P Snows bok, vilken vann stor spridning och översattes till ett stort antal språk, skrevs i en tid då de politiska och ekonomiska eliterna i det engelska klassamhället företrädesvis rekryterades bland humanister.

En utbildning från Oxford i exempelvis historia, filosofi, litteraturvetenskap och franska språket öppnade på den tiden dörrarna till höga befattningar i både statsförvaltningen och näringslivet.

I det brittiska samhället sattes klassisk bildning, perfekt överklassuttal och stort ordförråd (engelskan har många synonymer) framför utbildning i exempelvis matematik, fysik och moleky­lärbiologi.

C P Snows bok kom ut när kärnfysiken (atombomben), rymdteknologin och elementarpartiklar var nya stora forskningsfält inom naturvetenskapen.

Det framstår inte som någon tillfällighet att premiärminister Boris Johnson under fyra år i Oxford studerade antikens litteratur och antikens filosofi, vilket han under sin tid som journalist gärna försökte dra nytta av. Boris Johnson anser sig själv vara en synnerligen bildad man, trots att han inte läst juridik eller nationalekonomi.

I vårt land återgavs Snows tankar utförligt i samhällsdebatten och det noterades att krav på humanistisk bildning för ledande befattningar sällan ställdes, vilket förklarades med att Sverige inte var ett så utpräglat klassamhälle som Storbritannien var.

Den som i vårt land siktade mot en framtid i den högre statsförvaltningen eller rättsväsendet förväntades skaffa sig en jur.kand-examen och den som ville komma fram i näringslivet borde ha en civileko­nomexamen från Handels eller civilingenjörsexamen från KTH eller Chalmers.

De som läst litteraturvetenskap, språkvetenskap och historia fick bli lärare, liksom de som läst matematik, fysik, biologi och kemi. För naturvetarna fanns det plats hos en del storföretag och i universitetsvärldens forskningslaboratorier.

I den svenska idédebatten knöts begreppet ”de två kulturerna” an till en bred diskussion om bildning, kultur och vetenskap. Snows metafor fungerade som retorisk utgångs­punkt i debatter om bildningsideal och även om sambandet och motsättningen mellan allmänbildning och specialisering, framför allt i samband med reformeringen av gymnasieskolan i början av 1960-talet.

Begreppet användes ofta i diskussioner om naturvetenskapens och teknikens plats i kultur och kulturdebatt, liksom i vetenskaps­teoretiska och historiska beskrivningar samt analyser av relationen mellan natur­vetenskaper och humanvetenskaper.

Ibland hävdades det att naturvetarna hade bättre förståelse för humaniora än det omvända. Men detta förnekades bestämt av andra. I debatten påstods att det i framtiden skulle finnas ett behov av ”generalister”, som kunde både det ena och det andra.

Herbert Tingsten framförde i boken ”Notiser om liv och död” att Snows tankar om två från varandra diametralt stående kulturföreteelser i grunden var förfelade, eftersom all verk­lig vetenskap förutsätter en sådan specialisering att det inte blir utrymme för några djupare kunskaper i andra discipliner.

Blivande jurister hade nästan alltid tidigare gått samhällsvetenskaplig eller humanis­tiskt linje (program) på gymnasiet, sällan den naturvetenskapliga. Under juristutbildningen gavs bara strimmor av idéhistoria (allmän rättslära och rätts­historia), men på den tiden förhållandevis mycket undervisning i företags­ekonomi och nationalekonomi.

Juristutbildningen var och är endast en bred grundutbildning med sikte på de traditionella juristyrkena.

I det vardagliga juridiska arbetet tycks mig alltjämt skiljelinjen framträda mellan de två kulturerna som C P Snow pekade på. Jurister har sällan något större intresse att tillägna sig akademisk eller annan kunskap från det naturvetenskapliga fältet eller den ekonomiska vetenskapen. Det finns även en viss tendens att se ned på andra akademiska områden.

Domaren tvingas ju alltid att ta slutlig ställning till expertutlåtanden från läkare, forensiker, ekonomer och andra. Till slut är det alltid juristen (domaren) som måste ta ställning till vad som ska anses var bevisat genom olika expertutlåtanden, som inte sällan skiljer sig från varandra.

Det kan vara yttranden från en psykiater eller en lantmätare. Allt tvingas juristen att bilda sig en egen uppfattning om.

Annorlunda är det förstås i tvistemål där expertutlåtanden med olika innehåll och olika tydlighet och styrka kan stå emot varandra. Där tvingas domaren att till slut själv bestämma sig för vilket expertutlåtande som ska tillmätas avgörande betydelse.

Nu är inte domaren någon expert på att värdera experters utlåtanden. Därför är det en ren chimär att domaren skulle ha en förmågan att skilja ut vilket expertutlåtande som ska anses väga tyngre än ett annat.

Nu förekommer inte expertutlåtanden i så många mål utan ofta handlar det om att domaren får falla tillbaka på sådant som är ”allmänt veterligt” och sina egna eventuella kunskaper i områden utanför juridiken.

Om man ska ta utgångspunkt i Snows uppfattning om existensen av två kulturer infinner sig frågan om vilken allmänkunskap som domare och andra jurister har inom naturvetenskapen i vid bemärkelse.

För en del år sedan undervisade jag i miljörätt vid KTH i Stockholm. Då fick jag tydligt uppleva skillnaden mellan den juridiska världen och den mätbara verklighet, som studenterna trodde sig leva i. De två kulturerna stod långt från varandra, även om juridiken inte räknas till de humanistiska ämnena.

Studenterna hade uppenbarligen svårt att ta till sig juristens tal om ”övervägande skäl” och annat som teknologen bara fann vara lösa ord. Det icke mätbara tycktes inte existera.

Av egen erfarenhet kan jag också visa på några exempel där juristen saknar naturveten­skaplig allmänbildning och är helt ignorant beträffande de egna kunskapsluckorna. Ibland är det ju en fördel att förstå att man inte förstår.

En gång var jag ombud i hovrätten för en kvinna som förde talan om faderskap mot dödsboet efter en man, som ett par år tidigare avlidit i Finland. Hon menade att mannen var hennes biologiske far och att hon hade rätt till arv efter honom. Det rörde sig om några miljoner.

Hon menade att hon var resultatet av en längre kärleks­förbindelse som hennes ogifta mor som ung haft med en gift man närmare 50 år tidigare. Eftersom mannen varit sjökapten kunde jag med hjälp av s.k. hamnböcker (som utvisar när ett visst fartyg ankommit och avlöpt från en hamn) visa vid vilka tider han varit i en viss hamn och där förmodligen umgåtts med kvinnan som födde barnet.

Det gällde alltså att göra troligt att hans hamnbesök sammanföll med konceptions­tidpunkten. För att underlätta för hovrätten att ta till sig det slående beviset att ett hamnbesök och ett umgänge helt sammanföll i tiden hade jag själv ritat en prydlig Gauss-kurva (normalfördelning) som visade sambandet, vilken jag ingav till rätten. Som bekant (?) kan en sådan kurva se olika ut beroende på valet av skalor på de två axlarna.

Kurvan var en mycket god illustration till det som jag försökte framföra både sakframställningsvis och i slutpläderingen. Hovrättslagmannen, som var ordförande i målet, frågade något högdraget vem som hade ritat kurvan (grafen). Jag svarade att det hade jag gjort själv.

Ordförande sade då: ”Det är alltså advokaten som ritat kurvan”. Utan att säga eller fråga något ytterligare lade han demonstrativt grafen åt sidan med en handrörelse som inte kunde uppfattas på annat sätt än att han, och rätten, inte hade för avsikt att närmare studera något som en simpel advokat suttit på kammaren och ritat på egen hand.

Ordförande tyckes mig inte veta vad en Gauss-kurva är och hade förmodligen inte heller kännedom om av kurvan är asymptotisk. Ändå hade jag ritat med tusch på millimeterpapper. Jag tror inte att någon professor i statistik hade kunnat rita en vackrare kurva. Min klient vann ändå målet och fick några miljoner.

En annan  gång var jag ombud för en person som ville ha ekonomisk ersättning (nedsättning av köpeskillingen) därför att det visat sig att det hus han köpt hade omfattande fuktskador på vinden. Under den muntliga förberedelsen i tingsrätten ville ordföranden bestämt veta hur det kommit in vatten och fukt, som skadat trä­konstruktionen.

Ordföranden menade att käranden tydligt skulle ange hur skadan kunnat uppkomma. Helt enkelt hur vatten hade kunnat tränga in på vinden. Jag förklarade att det måste ha varit frågan om kondensbildning under lång tid på grund av temperaturväxling och dålig ventilation.

Men ordföranden nöjde sig inte med det utan ville bestämt veta hur själva fukten alls kunnat komma in i huset. Jag försökte mig på en enkel förklaring att varm luft som nedkyls avger kondens (vid daggpunkten) i form av vattendroppar på ytor.

Men genom domarens tydliga minspel förstod jag att detta med kondens var något helt nytt för henne. Jag gav upp och förlorade målet. Min klient förlorade några hundra tusen kr.

Även inom det ekonomiska området tycks jurister ha svårigheter att ta till sig annan fackkunskap än den rent juridiska. De gånger som jag i ekonomiska mål försökt förklara att det ekonomiska begreppet ”vinst” är både mångtydigt och oklart har jag inte mött någon förståelse.

Grundläggande ekonomiska begrepp som täckningsbidrag I och täckningsbidrag II (TB I och TB II) är för svåra att använda även då talan förs av Ekobrottsmyndigheten (EBM).

Att ekonomer har uppfattningen att begreppet ”vinst” i praktiken inte är ett användbart sammanhållet begrepp tycks inte alls bekymra jurister.

Hur åklagarna i brottmålet rörande HQ Bank räknat på metoden att värdera bankens tradingportfölj har varken jag eller andra förstått. De tilltalade friades dock helt och kostnaderna för försvararna uppgick till 32 milj. kr. Tydligen förstod inte domstolen heller.

Överhuvudtaget är det viktigt att uppmärksamma de kunskapsmässiga hinder som kan föreligga mellan de ”två kulturerna” och hela tiden vara öppen inför möjligheten att inhämta grundläggande kunskaper inom de discipliner som juridiska författare ibland något förmätet kallar för juridikens ”hjälpvetenskaper” (vittnespsykologi, forensisk teknik, psykologi, psykiatri, medicin, ekonomi m.m.).

Öppenhet inför andra vetenskapliga discipliner måste vara utgångspunkten för alla akademiker, inte minst jurister.

I vårt land har exempelvis vittnespsykologin inte varit något stort ämne i utbildningen och inte heller i den dömande verksamheten. Det borde den rimligtvis ha haft. De flesta mål i våra domstolar är ju rena bevismål.

 

Av advokat Thorulf Arwidson


   Thorulf Arwidson är advokat och civilekonom, har varit advokat i 34 år. Han har varit försvarare i lika många år. Thorulf Arwidson har givit ut böckerna ”Att vinna eller förlora i tvistemål” och ”Arbetstagares rätt till ersättning för uppfinningar”.
Den senare är en vitbok över en tvist mot televerket och Justitiekanslern som pågick i 27 år och resulterade i den högsta ersättning som någonsin betalats.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.