Knutby del 8: Blev även Heléne mördad?

Det var med Knutby Filadelfia församling som med Helge Fossmo – vid hans första hustru, Helénes död, gick församlingen sönder. Men den hade spårat ur redan innan dess.

Av Rigmor Robèrt

– Från det att Heléne dog har jag fattat en rad felaktiga beslut och handlat felaktigt. När hon dog hände något. Jag gick sönder där. Punkt, sa Helge Fossmo i en intervju i Göteborgsposten 2005.
Det var med Knutby Filadelfia församling som med Helge Fossmo – vid Helénes död gick församlingen sönder. Men den hade spårat ur redan innan dess. 

files/content/knutbybilagan/Brolopp_2.jpgHeléne, här till vänster på sin bröllopsdag, dog i julveckan 1999, samma år som församlingens ledare, Åsa Waldau, fick för sig att hon var omtalad i Gamla testamentet, förutsagd i Nya testamentet och utsedd att gifta sig med Jesus.

Den 29 mars satte Åsa Waldau på sig en ring med sju diamanter och ville bli kallad ”drottning Tirsa”.

På läkarspråk hade hon drabbats av vanföreställningssyndrom med storhetsidéer.

Men de närstående hjälpte henne inte med verklighetskontakt. Istället höll de med och anpassade sig.

Familjen Fossmo hade då bott i Knutby i två år och Helge Fossmo var betagen av Åsa Waldau.

De två körde runt med bil på Roslagens småvägar, pratade nätterna igenom och uppträdde som ett förälskat par.

Jesu brud och himlens drottning

Åsa Waldau utnämnde Helge Fossmo till pastor, till sin högra hand och kallade honom sin kärleksslav.

 

files/content/knutbybilagan/Asa_helgekram.jpg

Åsa Waldau och Helge Fossmo

 

Under sommaren talade hon om att bege sig till Söul i Sydkorea. Där finns världens största pingstkyrka och Livets Ords ledare, pastor Ulf Ekman, arrangerade en charterresa dit. Åsa Waldau profeterade att tiden var inne för henne att bli känd som Tirsa, Jesu brud och himmelens drottning. Hon sa att hon, liksom Yongi Sho, pastorn i Söul, snart skulle färdas i eget jetplan och tas emot av kungar och presidenter. Församlingen betalade Söulbiljetten och förväntan var på topp.

Guds ögonsten

Men Åsa Waldau kom hem igen utan att ha blivit mer uppmärksammad än övriga resenärer. Den falska profetian fick man inte låtsas om. Hon satte sig i respekt med hårdare grepp över församlingen. Sista files/content/knutbybilagan/Asa_vanster_arg_staende.pngstriden var inne, predikade Åsa Waldau, här till vänster på bilden.

Om ”Tirsa” hade problem så berodde det på att djävulen siktat in attacker mot Guds ögonsten, himmelens drottning.

Kraven på Helge Fossmo ökade och på att ”Tirsas folk” skulle böja sig inför henne.

Heléne Fossmo tvivlade i det längsta på att Åsa Waldau var Jesu brud och universums härskarinna. Heléne hade våren 1999 fött sitt tredje barn och hade kvarstående smärtor av foglossning.

Hon var trebarnsmamma och det yngsta barnet skrek ofta. Ändå fick hon i praktiken sköta ett gratisdagis i hemmet åt medlemmar.

Inte heller kände sig Heléne väl till mods med den kramkultur som Åsa Waldau infört i församlingen.

Medlemmar kramades länge och kroppsnära. Tog på varandra, såg varandra i ögonen och sa: ”Jag älskar dig, du är ljuvlig”. Heléne ville enbart krama sin man så intimt.

Hinder ska röjas ur vägen

Samuel Frankner, som känt Heléne i hemstaden Kristinehamn, fick i uppgift att vänja henne. Han smekte hennes hud under jumpern.

Heléne ville att maken skulle vara hemma med familjen. Men Åsa Waldau sa att mellan henne själv och Helge Fossmo var det ”himmelsk kärlek”. Om Heléne var upprorisk mot denna himmelska ordning så var hon ett hinder för Guds plan. Och i ”tidens ände” tar Gud bort hinder. I apokalyptiska församlingar signalerar ordet ”hinder” dödsfara, enligt docent Sigbert Axelsson. De eller det som utgör hinder – måste röjas ur vägen.

Andligt rena

Vid rättegången 2004 framkom att Helge Fossmo berättat om upprepade drömmar som handlade om att Heléne dog. Han hade bett Sara Svensson, som ansågs höra Jesus särskilt tydligt, fråga Herren om Heléne skulle bättra sig, ”gå hem” (dö) eller om det skulle bli skilsmässa. I Knutby är pastorerna apostoliska, de anses utsedda av Gud och andligt renare än vanliga medlemmar. Därför kom varken Helge Fossmo eller Åsa Waldau på tanken att själva bättra sig.

Efter Helénes död blev medlemmarna rädda för sina pastorers profetior. De hade anmärkt på Heléne – och sedan dog hon. Man kände därefter oro för att bli tillrättavisad. Går det att vara trygg hos ledare som man samtidigt är rädd för?

En paradox – men det är vad som kan hända om ett gisslandrama pågår längre än 3-4 dagar. Vid det tillstånd som kallas Stockholmssyndrom, efter den relation som utvecklades mellan gisslan och bankrånare vid Norrmalmstorg för många år sedan, kan gisslan ty sig till våldsverkare och blir misstänksam mot hjälp utifrån. Något liknande händer i extrema lydnadsmiljöer. Sedan Helénes död har knutbymedlemmar visat upp glada leenden även när de känt rädsla.

Hur dog Heléne?

När ambulansen rullade in till akutmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala lördagseftermiddagen den 18 december var patienten redan död.  Heléne Fossmo hade inte visat livstecken under försöken till återupplivning. Doktor Staffan Welin konstaterade dödsfallet klockan 15.50. Enligt hans journalanteckning och senare polisförhör hade följande hänt:

files/content/knutbybilagan/helgenara.jpegHeléne och Helge Fossmo hade varit magsjuka. De vilade på övervåningen medan Evelina, en ung inneboende kvinna, pysslade nere i köket, såg till barnen, bar upp frukost och lite Coca cola till sovrummet. Evelina sa att Heléne kommit ned i köket och verkat omtöcknad.

Vid 13-tiden bad Helge Fossmo Evelina ta med barnen till en granne. Han lade sig, somnade och vaknade när Samuel Frankner kom. I bilen utanför väntade dennes svåger. Då hördes rinnande vatten från badrummet. Helge Fossmo fick upp den låsta dörren med en mejsel och fann Heléne flytande på vattnet med ansiktet nedåt. Han drog upp henne och Samuel började med hjärt-lungräddning. Svågern kom in och hjälpte till. Evelina såg de tre männen runt Helénes kropp i badrummet. Helge Fossmo satt på golvet och skrek:

– Hon är död, hon vaknar inte!

Förgiftad?

När rättsläkare Lars Eriksson efter helgen skulle obducera kroppen märkte han att under en svullnad var vänster tinningben eftergivligt. Heléne hade en stor, rund skallfraktur. Utvidgad obduktion gjordes. Besked från Rättskemiska avdelningen visade att Heléne hade toxisk koncentration av läkemedlet dextropropoxifen i blodet.

files/content/knutbybilagan/Leif_ GW2.jpgLeif GW Persson tog den 22 november 2011 upp Helénes död i Veckans Brott.

Genom sin advokat hälsade Helge Fossmo då att han önskade en grundligare utredning av Helénes död.

För mig kom programmet som ett meningsfullt sammanträffande. Sedan månader hade jag gjort egna efterforskningar om Helénes trefaldiga död: förgiftad, skallskadad och liggande framstupa i vatten. Mina efterforskningar hade börjat med närläsning av obduktionsprotokollet.

Jag hajade till vid punkt 42:

Magsäcken innehåller cirka 100 ml blodfärgad vätska, inga slemhinneskador eller blödningskällor påvisade i magsäckens slemhinna. Inga tablettrester, ingen doft av alkohol.

I hastigheten övertolkade jag detta som 100 ml rent blod. Det fanns också blod i lungorna som med andetagen dragits in i luftvägarnas tunna grenverk.

Varifrån kom detta blod?

Rådfrågade läkarkollegor och specialister

Jag började rådfråga läkarkollegor i vänkretsen, en rättsläkare, en kirurg, en specialist på blodsjukdomar. Gick igenom polisens förundersökningsprotokoll, utskrifter från rättegångarna, domarna, tidningsintervjuer. Fördjupade mig i professor Peter Löwenhielms sammanfattande yttrande om Helénes död för Socialstyrelsens rättsliga råd och talade med honom. Talade med Lars Eriksson, rättsläkaren i Uppsala, som utförde obduktionen. Och med Anders Eriksson, professor i rättsmedicin i Umeå, vetenskapligt råd och ledamot av Socialstyrelsens rättsliga råd som granskade de rättmedicinska specialisternas yttranden om Knutbyfallet.

Jag talade med Bertil Olsson, före detta chef på tekniska roteln vid Uppsalapolisen och med Jan Olsson, före detta kriminalkommissarie, som för myndigheterna granskat Knutbyutredningens kriminaltekniska arbete. Har också talat med ett trettiotal personer som kände Heléne i livet.

”Heléne levde efter skallskadan”

Min vän rättsläkaren tog sig tid att gå igenom obduktionsprotokollet. Han förklarade att blodet kan ha kommit från sprickor i skallbenet och krosskadan i tinningen. Blod kan då sippra nedåt genom vävnaderna och bryta igenom slemhinnor i näshålans övre del.

– Heléne har nog spottat och hostat blod, sedan inte orkat mer utan svalt ned och andats in blod.

– Svalt och andats? frågade jag. Men hon dog väl direkt av skallfrakturen?

– Nej, det gjorde hon inte. Hon hade en svullnad över krosskadan, det framgår av både protokoll och foto. Det betyder att hjärtat har pumpat, det har varit tryck i artärerna så att vätska tränger ut och bildar svullnad runt en skada. Nej, slaget mot huvudet var inte omedelbart dödande. Heléne har haft en dödskamp.

För mig var detta nyheter. Hur länge hade Heléne levt efter slaget mot tinningen? Vad hade hon gjort under den tiden?

Skurade bort blodfläckar i badrummet

Pastor Peter Gembäck satte igång med att skura badrummet medan pastorerna Helge Fossmo, Åsa Waldau och Kim Wincent följde efter ambulansen. Gembäck talade i förhöret om att han sett blodstänk och sa att hans första tanke var: ”här måste ha hänt något”. På badkarskanten fanns ”något som liknade blodfläckar” och det fanns ”smärre blodfläcksliknande förekomster på diverse olika ställen runt badkaret”.

Där fanns också, enligt förundersökningen, en fläck som var större med hårstrån invid. Gembäcks vittnesmål verkar ge stöd åt min vän rättsläkarens hypotes om att Heléne haft en dödskamp där hon hostat och spottat blod.

Badkarsvredet där Heléne dött hade samma runda form som frakturen i hennes tinning. En pligg på vredet tycktes stämma med ett en spets i frakturen. Polisen misstänkte inte att någon dödat Heléne. Hennes död ansågs vara en fallolycka i badkaret där hon slagit huvudet mot vredet.

Inte från badkarsvredet

– Professor Peter Löwenhielm i Lund, säger de rättsläkare jag talar med, han är den som vet mest i landet om skallfrakturer.

files/content/knutbybilagan/PeterLovenhielm.jpgDet var också Löwenhielm, på bilden här till vänster, som var föredragande i Socialstyrelsens rättsliga råd och lämnade ett övergripande yttrande om Helénes död. Åklagarna hade begärt utlåtande av specialister inom rättsmedicin, ortopedi och trafikolycksfall. De flesta specialister utgick från att Heléne dog av en fraktur, orsakat av badkarsvredet. Ändå blev inte de sakkunnigas utlåtanden samstämmiga.

Åklagarna vände sig då till Socialstyrelsens rättsliga råd för en sammanfattande bedömning.

När professor Peter Löwenhielm satte sig in i fallet fann han att åklagarnas grundantagande sannolikt varit felaktigt. Han hade granskat bilderna från obduktionen och funnit att spetsen i frakturen faktiskt inte hade samma form som pliggen på vredet.

Han ringde till rättsläkaren Lars Eriksson, som utfört obduktionen och fick veta att benbitarna som sprängts loss inom den runda frakturen låg i konform, som vid en så kallad ”böjfraktur”. Benbitarna hade inte varit platt intryckta som vid ett ”stansbrott” (det vill säga, att ben tryckts in som vid en stansning).

Två frågor

Av Peter Löwenhielms 15 sidor långa Yttrande angående Heléne Fossmos skador och dextropropoxifenpåverkan, framgår att Uppsala tingsrätts skrivelse till Socialstyrelsen var formulerad som två snävt avgränsade frågeställningar:

För det första: Kunde Heléne Fossmos skador ha uppkommit genom olycksfall, vara självförvållade eller vara orsakade av en annan person?

För det andra vilken medvetandegrad kan hon ha haft omedelbart innan dödsfallet med 2 mikrogram dextropropoxifen per gram i sitt blod?

Löwenhielm konstaterar att de båda frågorna hör samman. För hade Heléne varit medvetslös kunde skallskadan varken vara självförvållad eller ha uppstått genom olyckshändelse. Underförstått, då hade någon krossat hennes huvud.

Peter Löwenhielm gick igenom dokumentationen av hela ärendet. Vilket innebar:

  • Doktor Göran Pettersons journalanteckning när han primärt konstaterade dödsfallet.
  • Rättsläkaren Lars Erikssons och professor Tom Saldéens rättsmedicinska obduktionsrapport.
  • Kriminalinspektör Staffan Kjellströms platsundersökning i Knutby, med tillfogade protokoll och fotobilaga från badrummet i Knutby och obduktionen.
  • Förgiftningen med dextropropoxifen hade bedömts av professor Johan Ahlner och kemist Per Holmgren vid Rättsmedicinalverkets rättskemiska avdelning i Linköping.
  • Professor Rune Dahlqvist, vetenskapligt råd i klinisk farmakologi, hade därtill lämnat ett yttrande.

Som sakkunniga vad gäller Helénes skallskada hade åklagarna begärt två utlåtanden, dels från professor Olle Nilsson, ortopedisk kirurg, och teknologie doktor Svein Kleiven, och dels från rättsläkaren docent Robert Grundin med kriminalinspektör Lennart Kjellander.

Peter Löwenhielm har även rådgjort med professor Johan Danielsson, vid Chalmers tekniska högskola.

Trubbigt våld mot huvudet

Löwenhielm inleder sitt yttrande med en orientering om ”skador vid trubbigt våld mot huvudet”. Heléne hade oskadad hud trots benbrottet därunder. Så kan det bli hos personer med ovanligt tunt skallben. Det finns två typer av benbrott som kan vara aktuella i det här fallet: Det kan vara en stansfraktur, (som också kallas skjuvbrott, stämpelfraktur, hålbrott) eller ett böjbrott.

files/content/knutbybilagan/Kranen1.jpegFör stansfraktur krävs stor ”anslagshastighet” på liten anslagsyta, som vid skott eller ett hårt slag med hammare. Det är därför sällsynt med stansfrakturer vid olycksfall. Vid böjbrott kan frakturen ha ”en annan form och storlek än det föremål som orsakat brottet”, genom att våldet då orsakar drag- och tryckspänningar i skallbenet.

Heléne hade ett cirkulärt benbrott i vänster tinning, ingen hudskada över det och benbitarna innanför frakturcirkel var inte intryckta i sin helhet. Om hon skadats av badkarsvredet, förklarar Peter Löwenhielm, hade man förväntat sig hudskador på grund av ”klämeffekter” och ”översträckning av huden”. De ”centrala benfragmentens perifera kanter” borde i så fall ha förskjutits inåt tillsammans med vredet ”men så har inte skett”. Lars Eriksson hade berättat hur benbitarna bildat ”en koniskt formad intryckning”, 1,5 cm djup.

Peter Löwenhielms slutsats blir att obduktionsfynden inte är förenliga med antagande som åklagarna bibringat de flesta sakkunniga, nämligen att badkarsvredet eller något snarlikt föremål stansat ut ett motsvarande stycke av tinningbenet och tryckt in detta 1.5 cm in i hjärnan. Peter Löwenhielm var därmed klar med sin egen utredning. Hans bedömning var att de sakkunniga grundat sina utlåtanden på ett felaktigt antagande!

Var felaktigt

Robert Grundin och Lennart Kjellander resonerar om att fallolyckshändelser rent generellt ”är ett i hög grad dynamiskt förlopp”. Enligt deras rekonstruktion passar skallskadan med vredet och blåmärkena på halsen med vattenutkastaren nedanför vredet. Peter Löwenhielm instämmer med Kjellanders och Grundins deras resonemang om fallolyckor. Men de har utgått från att Helénes skallskada var en stansfraktur orsakad av vredet, vilket var felaktigt.

Även professor Olle Nilssons rekonstruktion och utlåtande bygger på att Heléne hade en stansfraktur orsakad av vredet. Det gör, skriver Peter Löwenhielm att Olle Nilssons slutsats ”tappar i styrka”. Olle Nilsson, Lars Eriksson och polismannen Bertil Olsson genomförde ambitiösa fallförsök i Västerås tillsammans med en figurant. De försökte hålla förutsättningarna konstanta men fallmönstren blev ändå olika. Deras studie bekräftar Grundins och Kjellanders resonemang om att fallolyckor är ”dynamiska” förlopp. Rekonstruktioner blir osäkra och det är svårt att förutsäga skadorna.

Dråp eller mord

Stein Kleiven har utfört en så kallad Finita Element-modell för simulering av Heléne skallskada. Hans analys ska endast ses som vägledande och bygger på Olle Nilssons antagande om en stansfraktur. Stein Kleiven kom fram till att Heléne Fossmo kan ha ådragit sig frakturen på skallbenet som följd av ett fall från en meter. Peter Löwenhielm begärde då att Kleiven utför simuleringar med vekare material, som motsvarande Helléns tunna skallben. Då blev intryckningen 50 procent djupare än den var i det verkliga fallet.

Peter Löwenhielm konsulterade även professor Johan Danielsson, Institutionen for maskin- och fordonssystem, Chalmers tekniska högskola, där man forskat om pisksnärtsskador. I den ”klassiska biomekaniska litteraturen” fanns dock inte försök som är jämförbara med hur Heléne kunde tänkas ha fallit.

Peter Löwenhielms sammanfattande slutsatser blev att Heléne kan ha varit vid medvetandet och uppegående med läkemedelsförgiftningen och att hon i så fall hade ”en uttalad påverkan”. Vidare kan hennes skallskada ha uppkommit genom att hon fallit men lika väl ”genom annans handaverkan”, alltså genom dråp eller mord.

Den 7 juli var Peter Löwenhielm domstolssakkunnig vid tingsrätten i Uppsala. Han redovisade då att det i Rättsmedicinalverkets databas fanns 1.064 dödsfall med samma eller högre koncentration av dextropropoxifen än den som påvisats hos Heléne Fossmo. De flesta av dessa hade avlidit till följd av förgiftning, men i 3% av dödsfallen var dödsorsaken en annan. Heléne kunde således ha varit vid medvetande men omtöcknad av den höga koncentrationen läkemedel.

Peter Löwenhielms bilder åskådliggjorde hur en stansfraktur skiljer sig från ett böjbrott. Polis och åklagare hade fixerat sig vid intrycket av att badkarsvredet och skallskadan var lika till formen. Men låsningen vid den teorin hade blivit missledande, sa professor Löwenhielm.

– Skadan har ett koniskt utseende, den ser ut som en krater. Att inte huden skadats av slaget mot tinningen talar också för att Heléne fått en böjfraktur och inte ett stansbrott, förklarade Peter Löwenhielm.

Kriminalkommissarie Jan Olsson

2006 genomförde Rikpolisstyrelsen och Åklagarämbetet en ”inspektion” av Knutbyutredningen och rättegångarna. Jan Olsson granskade på myndigheternas uppdrag den tekniska delen av Knutbyutredningen.

Jan Olsson och hans fru tar emot mig i sitt hem. Jag tackar för lånet av granskningsrapporten Gemensam inspektion av det s.k. Knutbyärendet, RPS/ÅM 2/05, som också finns utlagd på nätet, och börjar fråga om omständigheterna vid Helénes död.

– Vid rättegången fastnade frågeställningen vid om hon fallit mot badkarsvredet eller om hon knuffats in mot vredet, säger han. Hade åklagarna istället gått vidare på tanken att skadan kunde ha orsakats av något annat föremål, en hammare kanske, då hade utredningen och rättsärendet kunnat komma vidare. De sakkunniga hade då fått fler frågor. Det är ju inte ens säkert att det var i badrummet Heléne fick slaget mot tinningen.

files/content/knutbybilagan/Jan Olsson 2012 071.JPG

Jan Olsson  Foto Åsa Mogren

 

Jan Olsson har hållit föredrag på Polismuseet under rubriken: ”Bilden av en skada”. Då jämförde han Helénes skallskada med ett rättsfall från utländsk facklitteratur. En man hade fått en tegelsten mot tinningen och dött. Fotot av frakturen liknar nästan exakt Helénes skelettskada. Bilden är väldigt övertygande, säger Jan Olsson och printar ut den från datorn åt mig. Professor Anders Eriksson hade letat fram bilden i en gammal tysk lärobok. Jag tror mig känna igen samma bild från Peter Löwenhielms yttrande.

– Bilderna av Helénes blodiga, runda obduktionssår med en spets som pekar framåt är starka för sinnet, säger Jan Olsson. Man blir emotionellt ”överväldigad” och då tänker man inte kallt, klart, logiskt. Bilden av Helénes uppskurna hud, blodiga skallben och badkarsvredet med pligg biter sig fast. Man bortser sedan från att vredet och frakturen i själva verket inte hade samma form.

Ambitiös rekonstruktion

Jan Olsson förklarar att vid fallolyckor kan kroppen pendla till ”dynamiskt” med pisksnärteffekt, som kan resultera i nästan vilken slags skada som helst. Det framkom också när rättsläkaren Lars Eriksson, polismannen Bertil Olsson, professor Olle Nilsson och en figurant utförde rekonstruktioner av möjligheter att falla som Heléne, i en gymnastikhall i Västerås.

– De var riktigt ambitiösa, säger Jan Olsson. Men åklagarna var inte särskilt intresserade av deras arbete. Lars Eriksson som utförde obduktionen har varit idrottsläkare för hockeylag och vet mycket om fall– och skallskador. Hans röst borde ha fått tyngre värde i rättegången om Helénes död.

Jan Olsson lär mig också att när offret dödas med trubbigt våld används sällan bara ett dödligt våld. Man kan överleva ett hårt slag mot huvudet och även enstaka skott i kroppen. Därför tar gärningsmannen till ytterligare en teknik för att vara säker på att offret dör. I Helénes fall var hon också drogad. I det tillståndet hade det varit enkelt att hålla för hennes näsa och mun med handen. Hon kan ha blivit kvävd och senare flyttad till badkaret.

Högst osannolikt

files/content/knutbybilagan/AndersEriksson.JPGJag vänder mig till professor Anders Eriksson i Umeå, på bilden till höger, ledamot av Rättsliga rådet som granskade de rättsmedicinska specialisternas utlåtanden.

Han säger att blodförekomsten i Helénes magsäck skulle kunna bero på att utlöpare från fraktursystemet i tinningen nått ut i skallbasen och brutit igenom näshålans övre del. Blodet kan sedan ha runnit ned i svalget och därifrån ned i magsäcken. Alternativt kan blodet ha kommit från andra skador i munhåla, näshåla eller svalg. Han förklarar också att ett badrum kan anses som ett ”bra ställe” av någon som dödar. Ett avgränsat rum med vatten och avlopp, lätt att tvätta bort blod och göra rent.

– Brotten i Knutby hade anknytning till en religiös troslära, säger Anders Eriksson. Religionen slår ut det logiska och rationella i handlingarna. Parallella fall saknas. Om då tekniska fynd stämmer halvhyfsat, så kan man ha nöjt sig med dessa fynd. Men i mina ögon är det högst osannolikt att Heléne dog genom en fallolycka i badkaret.

Inte självmord

Av doktor Lars Eriksson, som obducerade, skulle jag kunna få veta ifall han såg varifrån blodet kom in i Heléne matstrupe, magsäck och lungor. Jag når Lars Eriksson med telefonen till den Rättsmedicinska avdelningen i Uppsala.

– Jag vet faktiskt inte, säger han. Skallfrakturen var inte omedelbart dödande. Och sprickbildningen nådde inte skallbasen. Min kollega, Robert Grundin, sa att intensiv hjärtlungräddning kan ge blödningar i lungorna. Att hjärtlungräddning kan ventilera bort vatten som funnits i lungorna vid en drunkning, att vattnet trycks ut.

Lars Eriksson tänker tyst en stund.

– Nej, jag har ingen förklaring till varifrån blodet kom. Det var ju inte 100 ml rent blod utan blodig vätska i magsäcken. Jag märkte direkt att detta inte såg ut som en olyckshändelse. Tyvärr kom polisens tekniker inte ut till Knutby förrän flera dagar efter dödsfallet. Vi fann att badkarsvredet stämde bra med skadans rundade form. Självmord i det här fallet? Nej, det tror jag inte en sekund på!

– Det står i obduktionsprotokollet, säger jag, att Heléne inte hade några tablettrester i magen?

– Ja, och det är inte konstigt. Flera år senare, i samband med mordet på Alexandra Fossmo, fick vi veta att Helénes man fått dextropropoxifen-medicin utskriven. Kapseln löses upp i magsaft med saltsyra. Den kemiska upplösningen fortsätter efter döden. Dextropropoxifen digereras snabbt. Det blir inga rester kvar efter tre dygn. Vid obduktionen visste vi inte om att hon hade toxisk koncentration av läkemedel. Analyssvaret från Rättskemiska avdelningen kom först senare.

Lars Eriksson berättar att han och medarbetarna prövat att röra ut dextropropoxifen i dryck och i yogurt.

– Det smakade hemskt! Omöjligt att lura i någon dextropropoxifen med föda eller dryck. Och om paret Fossmo var magsjuka kanske inte Heléne visste vilken slags medicin hon svalde?

I Veckans Brott, i SVT, framförde folkhälsoforskaren Ulf Jonasson misstankar om att Heléne mot sin vilja hade bibringats överdosen av dextropropoxifen. Att det var ett förgiftningsmord, kanske med hjärtstillestånd som dödsorsak. Men Lars Eriksson ger inte mycket för den teorin.

– Att hon skulle ha fått i sig dextropropoxifen vaginalt, per rectum eller i injektion tror jag inte alls på! Den som kan mest om fallet Heléne nog är Bertil Olsson, då chef på tekniska roteln. Han är pensionerad men har ett fenomenalt minne.

Fått hjälp att dö

Bertil Olsson håller på att värma upp bastun för fredagsbad när jag ringer.

– Jag fick hand om Heléneärendet 2004. Hon hade medicin i sig och det hade polisen missat, på grund av dålig kommunikation mellan poliser och rättsläkare. Det kan hända, tyvärr. Fallet var väldigt intressant och engagerande. Jag tror inte att Heléne hade råkat ut för en fallolycka. Min uppfattning är att hon hade fått ”hjälp” att dö. Efter vår rekonstruktion med figurant skrev professor Olle Nilsson i utlåtandet att Heléne inte kan ha fallit och slagit huvudet så. Men flera professorer kallades in. När expertvittnen har delade meningar utnyttjar förstås advokaten det.

files/content/knutbybilagan/badkar_beskuret.jpegHeléne dog på en lördag och fallet betraktades då som en drunkningsolycka. Först på måndagen kom ärendet till polisen.

– Platsen skulle ha spärrats av omedelbart när ambulansen körde iväg med Heléne. Istället kom en man från församlingen dit och skurade badrummet. Med rätta förutsättningar hade polisen kunnat undersöka om det fanns rester av hud, blod, hår på badkarsvredet, om det var blodstänk som Gembäck skurade bort, om det fanns spår på väggarna som föranledde omtapetseringen på Fossmos övervåning.

Bertil Olsson och rättsläkaren Lars Eriksson har diskuterat fallet och kommit fram till att eftersom platsen inte blev avspärrad hade det inte gått att genomföra en riktig förundersökning 1999.

– Min personliga uppfattning, säger Bertil Olsson, är att oddsen för att vinna målet hade vart dåliga om man väckt åtal för mord 1999. Församlingen hade en massiv uppslutning. Då får man inte riktiga vittnesmål. Så var det även veckorna efter mordet på Alexandra, innan gruppen vände och pekade ut Helge Fossmo. Knutbybrotten 1999 och 2004 blev inte helt utredda och avdömda som det ska vara.

Mordscenario i drömmen

Här kan jag inflika ett underligt vittnesmål från församlingen i Knutby. När gruppen gjort en helomvändning och pekat ut Helge Fossmo som ensam ansvarig för brotten ville Patrik Waldau tala om en dröm för polisen. Det beskrivs så här i förundersökningen:

Patrik berättar att han pratat med en kvinna dagen innan detta förhör och hon hade haft en dröm om att hon sett två stycken händer som tagit tag i Helénes huvud och dunkat det mot badkarskranen.

Patrik Waldaus drömprat gäller ett tänkt mord där Heléne bibringas en stansfraktur mot badkarsvredet. Var det Patrik Waldaus sätt att tipsa polisen? Professor Peter Löwenhielm har förklarat att Helénes skada var en böjfraktur som lika gärna kunde ha orsakats av exempelvis ett hammarslag i något annat rum.

files/content/knutbybilagan/Kenneth_Agren_polis.jpegKenneth Ågren, på bilden till vänster, som ledde polisutredningen, verkar luta mer åt drömscenariet än åt den vetenskapliga utredningen. I SVT:s Veckans brott delgav han TV-tittarna hur han tänker sig att Heléne dog:

– Heléne blir drogad på lördagsförmiddagen. Sedan släpar en gärningsman henne till badrummet för att lägga henne i karet och få det att se ut som en drunkning. Men Heléne vaknar till och gärningsmannen grips av panik och dunkar hennes huvud mot vredet. Så tror jag att det gick till, sa Kenneth Ågren. Men Helénes död kan inte utredas förrän några som vet mer i församlingen berättar för polisen. Jag är övertygad om att en del medlemmar vet mer.

Poliserna förhörde inte kvinnan med drömmen efteråt. De hade order att hålla utredningen avgränsad.

– Och det tycker jag vi lyckades bra med, sa Kenneth Ågren i en intervju.

Min vän rättsläkaren kommenterade Kenneth Ågrens hypotes:

– Om gärningsmannen ville skapa en drunkningsdöd, varför har han i så fall inte brytt sig om att torka bort blodiga upphostningar runt karet? Var någon i Helénes närhet nedstänkt av vatten? Var någons kläder blöta eller oordnade? Var någon våt i håret? En gärningsman har så gott som alltid skador efter offrets avvärjningsförsök. Man slåss ju för sitt liv och det är det sista man gör i ren självbevarelsedrift.

En livlös kropp sjunker

När jag skrivit en första version av den här artikeln kontaktar jag alla i de ovanstående intervjuerna. Citaten ska vara rätt återgivna. Professor Anders Eriksson i Umeå tar sig tid att gå igenom min text och föreslår några ändringar:

– Uppgiften att Heléne återfanns ”flytande på vattnet” är intressant, säger han, eftersom den uppgiften med all sannolikhet är felaktig! En livlös kropp sjunker initialt.

– Hur tror du att Heléne fick skallskadan? frågar jag.

– Jag har mycket svårt att tänka mig att hon fallit mot badkarsvredet, svarar Anders Eriksson, eftersom detta var riktat på ett för denna uppkomstmekanism ogynnsamt sätt. Och hennes mycket höga koncentration av dextropropoxifen gör det osannolikt att hon kunnat stå upprätt. Än mindre sannolikt är det att hon knuffats in mot vredet med avsikt att åstadkomma den aktuella, dödande skadan. Det måste ju vara ett mycket osannolikt utfall av en sådan knuff. Och att någon skulle kunna ha fört en normaltung medvetslös kvinnokropp med kraft mot badkarsvredet tycks mig närmast uteslutet. Hur skulle det gå till? Jag delar alltså till fullo Jan Olssons åsikt att tingsrättens frågor till Rättsliga rådet begränsade rådets svar på ett mycket olyckligt sätt, och därigenom begränsade rådets möjligheter att bedöma vad som faktiskt inträffat. Jag ska faktiskt inom kort ta upp just denna aspekt vid en föreläsning för specialåklagare i våldsbrottsmål.

– Däremot har jag alltså ingen förståelse för Kenneth Ågrens teori om hennes huvud skulle ha dunkats mot vredet, avslutar Anders Eriksson. Jag tror inte ens att detta är fysiskt möjligt. Och det måste dessutom anses vara mycket långsökt att en gärningsman i en paniksituation skulle komma på ett så tillkrånglat sätt att ta död på en person.

Kanske en hammare

Jag vill veta vilket scenario professorn tänker sig runt Helénes död. Men Anders Eriksson vill ha hundraprocentig insyn i samtliga kända utredningsdelar, innan han ger sig på alltför långtgående spekulationer.

– Men utifrån vad vi vet, säger han, kan man tänka sig att hon först förgiftats och sedan i drogat tillstånd fått ett hårt slag i tinningen. Kanske av en hammare. Hon var sannolikt så påverkad av dextropropoxifen att hon inte kunde värja sig och därför uppstod inga motvärnsskador.

– Kan hon ha blivit kvävd?

– Det förelåg inga tecken på kvävning och kvävning är dessutom en uteslutningsdiagnos. I detta fall har vi ju redan ett par andra, mer sannolika dödsorsaker.�

Eftertankar

Mord, olycka, självmord? Det är sällsynt att en kvinna planerar självmord mitt på dagen med maken intill sig och andra personer i huset. Men Helénefallet handlar om sektrelaterad död. I Helénes miljö kan gränser vara otydliga mellan övertalning och eget beslut, mellan troslära och mind control, mellan idéer om ”hemgång” och verklig bortgång, mellan självmord och mord.

Heléne Fossmo  befann sig i en miljö präglad av maktmissbruk, förtroendemissbruk och de underordnades lydnad och beroendeställning. Beroendet i extrema och slutna samfund kan vara lika vanebildande och svårt att ta sig ur som drogmissbruk eller spelmissbruk. Förnekelse, att skylla ifrån sig och tala osant hör till symtomen vid beroendetillstånd. Den som då är ”snäll” och försäkrar, ”jag tror på allt du säger”, är en möjliggörare till fortsatt missbruk. Att ta sig ur och bli nykter är en vändpunkt. Man gör upp med livslögnerna. I det skedet får inte möjliggörare tack för sin tro på det som inte var sant.

Jag har lyssnat till många som kände Heléne. En och annan vill övertyga mig om hur-det-var:

– Du tror väl på mig, tror väl på oss, Rigmor?

Som läkare och psykoterapeut är jag van att lyssna på allt. Finns det missbruk med i problematiken, får jag ta ställning till det som stämmer med fakta utifrån och beprövad erfarenhet.

Mediebruset

Professor Löwenhielm undertecknade sitt yttrande från Rättsliga rådet den 2 juli 2004.  Det var först efter huvudförhandlingen med vittnesmål och pläderingar som tingsrätten vände sig till Socialstyrelsens rättsliga råd. Frågan gällde då badkarsvredet. Var det ett olycksfall eller inte i Fossmos badrum?

Badkarsvredet hade varit centralt i polisutredningen, i åklagarnas åtal, i medias rapportering. Men Peter Löwenhielms analys visade att allas bild av Helénes död troligen var felaktig. Ett tankefel? Så pinsamt det vore!

I juli – semestertid för både åklagare och journalister – fick Peter Löwenhielm presentera sitt utlåtande i Uppsala tingsrätt. Han visste mer än någon om trubbigt våld mot huvudet. Men hans sakliga invändningar trängde inte igenom mediebruset om Heléne och badkarsvredet. Hade Knutbyutredningen tagit en annan vändning ifall Rättsliga rådet hade tillfrågats tidigare?

Det som göms i snö

Mina källor utgörs bland annat av personliga samtal med ett trettiotal före detta och nuvarande medlemmar i Knutby Filadelfia, samt anhöriga och grannar i Knutby. Därtill polisens förundersökningsprotokoll, domar, reportage i media och böcker som skrivits om Knutbytragedin.

Jag tackar specialistläkare inom rättsmedicin och poliser med expertkompetens som delat sina kunskaper och reflektioner med mig. De ger oss bitar till ett pussel där bilden av Helénes död börjar framträda. Luckor finns kvar och jag väljer att inte fylla ut dem med spekulationer. Liksom polisutredaren Kenneth Ågren vet jag att några personer känner till mer om Helénes död. Och jag är övertygad om att de kommer att berätta. Då kan pusslet läggas klart.

files/content/knutbybilagan/fossmograv.jpg

”Stenarna ropar” heter det på Mellanösterns bibliska bildspråk. På våra breddgrader finns ett liknade ordstäv: ”Det som göms i snö kommer fram i tö”. Och det töar i Knutby Filadelfia. Ett antal medlemmar har på senare tid lämnat samfundet och den kritik, som fick Åsa Waldau att avgå som pastor, kom inifrån församlingen.

Alla har rätt till personlig integritet men allvarliga brott är ingens privatsak utan ska avslöjas, utredas och dömas i domstol.

Klarläggandet kan göra ont i några berörda, men sanningen är bäst för det större sammanhang vi tillhör. Först då kan samhället läka ihop och lära av händelsen. Först då kommer både de som deltog i brott och de som blev vittnen att få vara i fred. Och först då får de döda vila i frid.

Publicerad

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.