Joakim Lamotte

Bjud in Joakim Lamotte till skolorna igen!

Av Andreas Magnusson 2019-06-14

För två år sedan slutade journalisten Joakim Lamotte med sina föreläsningar för skolelever eftersom han, enligt egen utsago, var trött på all orättvis kritik han fått för sitt fina jämställdhetsarbete. Häromdagen erkände han att den långa pausen i själva verket berott på att han inte efterfrågats på två år. Det är synd om honom. Låt oss bjuda in Lamotte till skolorna igen!

   Joakim Lamotte är journalist med en bakgrund bland annat som researcher för TV-produktioner som Uppdrag granskning, Fittstim och SVT Opinion.

   Han drog 2010 igång en egen blogg med det ödmjuka namnet Hotlamotte där han till exempel skrev om jämställdhetsfrågor, om faran med SD:s politik, om fördelarna med att dricka bröstmjölk för att stärka immunförsvaret och den obehagliga kvinnosynen i Alfons Åberg-filmerna.

   Sen skrev han krönikor för Göteborgs-Posten och föreläste på skolor om jämställdhetsfrågor. Och så kom förändringen.

   Allt fler inlägg och filmer på den egna Facebooksidan började handla om invandringens baksida och han gjorde aldrig några riktiga analyser eftersom analyser står i vägen för människors ilska. Ilska fungerar som klipulver i vissa människors plånboksfingrar.

   Tilltalet blev allt mer upprört. I filmklipp var han ”så jävla förbannad”, ”rasande” och ”det här är helt sjukt”. Under varje argt inlägg fanns ett nummer dit man kunde swisha pengar.

   Lamotte var inte som de andra journalisterna som bara beskrev och aldrig tog ställning. De som med sina flummiga å ena sidan-, å andra sidan-resonemang gjorde det svårt att ensidigt uttala sig om svåra saker som brottsstatistik och frikännande domar. De som höll isär opinionsjournalistik från den objektiva rapporteringen.

   Lamotte var passionerad som den argaste kompisen i fotbollslaget efter en eventuellt felaktigt avblåst offside, eller som kollegan som sett Kung Jofferey bete sig illa i Game of Thrones och därefter talade ut i personalrummet. Lamotte sa kanske inte som det var – men han sa som det kändes.

   Ju argare Lamotte var på invandrare som begår brott, eller sossarna eller feministkvinnorna i vänstern desto mer pengar strömmade in.

   Ilska mot Greta Thunberg, mot bensinpriset, mot otryggheten på gatorna, mot invandrare som får stanna i landet fast de varit dumma eller mot människor som engagerar sig för att flyktingar ska få stanna fast de varit dumma – allt det där blev huvudingredienser i den allt mer radikaliserade Joakim Lamottes universum.

   Det är en klok strategi eftersom människor som går igång på sånt sällan orkar med ordentliga analyser ändå. Tonläget drevs upp. Han började i allt fler inlägg bemöta meningsmotståndare genom att hänga ut dem i sociala medier.

   Ingen som kritiserar Lamotte går säker för hatmobben och vem som helst kan hängas ut med namn och ibland också adress.

   Den radikaliserade Joakim Lamottes journalistiska tjänster efterfrågas inte längre av någon annan än Facebookföljarna som istället ser honom som den stora sanningssägaren. Det är samma sorts psykologi som förklarar varför sektmedlemmar lojalt och blint följer sektledaren. Ju mer han kritiseras utifrån desto starkare blir stödet.

   Då, för två år sedan, slog Lamotte på stora trumman. Det var dags att sluta föreläsa på skolor menade han.

”Att åka runt i Sverige och träffa ungdomar på det här sättet har varit det roligaste och mest givande jag gjort i mitt liv. Men tyvärr känner jag att det måste ta ett slut. Anledningen är att det just nu sprids otroligt mycket lögner om mig.”

   Efter en redogörelse för hur många människors liv som förändrats till det bättre tack vare de viktiga skolbesöken men att han nu tänkte ringa runt och avboka alla kommande föreläsningar kom slutklämmen:

”Om folk vill fortsätta sprida lögner så får de väl göra det. De kunde stoppa mina föreläsningar, men kommer aldrig kunna stoppa min journalistik.”

   Så där lät det för två år sedan. En berättelse om en journalist med ett stort sanningspatos som ville föreläsa på skolor för att stötta ungdomar och sprida medmänsklighet. Men denna journalist stoppades. Han orkade inte fortsätta efter alla lögner och allt förtal. En fallen kämpe. Ett offer för PK-maffians skurkaktiga metoder.

   Två år senare kommer sanningen fram. Han behövde inte avboka några skolor. Det var ingen som ville ha besök av honom längre.

   Så här låter det istället när han beskriver händelsen idag:

”När den här typen av drev uppstår blir resultatet att andra skolor inte vågar bjuda in vissa människor även om de vet att föreläsningen är intressant. I mitt fall är det en enda skola på två år som haft mod att bjuda in mig.”

   Jag kan sympatisera med Lamottes sorg över att inte efterfrågas. Själv har jag de senaste åren bara fått en inbjudan till att föreläsa lite kort i en skola om mitt skrivande, men det var ju bara för att jag känner läraren.

   De flesta av oss tänker kanske att det inte är en mänsklig rättighet att bli inbjuden som föreläsare av en skola men Lamotte ser det på ett annat sätt. I ett nyligen publicerat inlägg far han ut mot en skola där rektorn först bjöd in honom som föreläsare och där skolledningen sedan tog avstånd från inbjudan.

   Jensens grundskola i Göteborg hade en dag om karriärförebilder för unga och Joakim Lamotte närvarade på denna dag – inbjuden av rektorn.

   Det kan tyckas lite huvudlöst av en skola att se en person som genererat en flod av hatbrottsanmälningar, vars Facebooksida svämmar över av hat mot kvinnor, invandare och alla sorts oliktänkande som en karriärförebild. Inte minst med tanke på att ingen vill anställa honom längre. Men ändå – killen lever gott på de swishbidrag som strömmar in och det är ju ändå en slags karriär.

   Knappt hade Lamotte hunnit med att göra ett stort nummer på Facebook om sitt fantastiska besök på Jensens förrän skolledningens pressmeddelande kom:

”Jensens grundskolas ledning står inte bakom skolans beslut att bjuda in Joakim Lamotte som föreläsare i egenskap av karriärsförebild för unga. Vi tycker att det är viktigt att kunna bjuda in olika typer av föreläsare, men det här var fel forum för denna gäst. ”

   Kanske känner Jensens grundskola inte till Lamottes arbetsmetod och de vet i så fall inte om att de nu blivit en viktig del i swishjournalistens näringskedja.

   Lamotte gör ett antal kontroversiella reportage eller utspel på Facebook och varje sådant utspel genererar sedan ungefär två inlägg som handlar om hur synd det är om honom för att han får kritik för sina utspel.

   Jensens grundskolas inlägg är givetvis nödvändigt men det spelar samtidigt martyren Lamotte rakt i händerna.

”Det här är helt otroligt. Igår gick Ann Wiger Jensen, chef på Jensenkoncernen, ut och tog avstånd från mig som föreläsare på deras skolor.”

   Och längre ner i samma inlägg skriver han:

”Det är skrämmande att en av cheferna på en stor skolkoncern går ut i sociala medier och sprider lögner och försöker svartmåla en person på det här sättet. Syftet är sannolikt att påverka andra skolor att inte våga bjuda in mig.”

   Varför då? Varför i hela fridens namn skulle chefen på en enskild skolkoncern bry sig om vilka personer andra skolor bjuder in?

   Lamottes inlägg saknar all form av logik. Den är ett känslomässigt utfall i syfte att hänga ut en person för att få eget gillande. Och följarna går igång:

”Vilka jävla idioter till skolledning Fega jävla idioter”

”Men en imam skulle säkert vara OK”

”AFA får alltid som dom vill”

”Ann Wiger Jensen kan dra åt helvete!!!”

”Detta är som forna Sovjetunionen. Masspsykos.”

”I en blivande socialistdiktatur finns ingen yttrandefrihet…”

”Den Nollan kan dra ut helvete! Bojkotta Jensens och Mats Rosén! E han född ur arslet?”

   Ja, så där håller det på. För varje kommentar som skrivs visar följarna varför Lamotte nog inte är en lämplig karriärförebild för unga. Han verkar liksom mer inspirera till hat än till omtanke.

   Lamotte behöver den här sortens reaktioner för att hålla igång det ekonomiska flödet. Utfall – reaktion – utfall – utfall. Och så nytt utfall – reaktion – utfall – utfall. Sådan ser processen ut.

   Under perioden 1 januari till 9 juni gjorde Joakim Lamotte 89 inlägg på sin Facebooksida. Hela 54 av dessa, det vill säga i runda slängar 60%, var inlägg som handlade om honom själv. Ja, Joakim Lamotte var alltså det huvudsakliga föremålet för sin egen journalistik.

   I andra sammanhang är det vad vi definierar som ”dagbok”, men ”dagboksskrivare” har inte samma kraftfulla klang som ”medborgarjournalist”.

   Jag håller med Jensens ledning som kritiserar den enskilda rektorns inbjudan. Det var fel forum för denna gäst. Lamotte behöver något större. Karriärförebild för unga är alldeles för ynkligt.

   En väg att gå skulle kunna vara att utlysa en årlig nationell Lamotte-dag. Skoleleverna kan denna dag få arbeta i workshops med att spela in egna arga selfiefilmer. I svenskundervisningen kan man analysera Lamottes dialekt, läsa högt ur diskussionstrådarna på Facebooksidan. I matematiken kan man räkna på hur mycket pengar Lamotte får på ett år om samtliga 200 000 följare swishar två kronor var i månaden.

   I skolmatsalen den dagen serveras inga alternativ till fläskkött, det är bröstmjölk i mjölkmaskinen och källkritik ska i möjligaste mån undvikas. Det är ju trots allt Lamotte-dagen.

   Skämt å sido: Bjud in honom till skolorna igen och låt högstadieleverna plocka ner honom på jorden. Våra unga är tränade i källkritik och klarar av att kritiskt granska och ifrågasätta. Många klarar av att göra de utförliga och nyanserade analyser som Lamotte vanligen aldrig behöver hinna fram till innan pengarna rasslar in på kontot.

   Barn är bra på att peka på kejsare och swishjournalister och säga att de är nakna. Låt Lamottes avklädda parad genom skol-Sverige ta sin början.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.