Om tolerans och personlig frihet

Av Michael Pålsson 2019-08-21

”Det behövs ingen stor konst, ingen utsökt vältalighet för att bevisa att kristna bör vara fördragsamma mot varandra. Jag går ännu längre; jag säger att vi bör betrakta alla människor som våra bröder. Vad för något! Turken – min broder? Kinesen – min broder? Juden? Siamesen? Ja, otvivelaktigt! Är vi inte alla barn av samma fader och skapade av samma Gud?” Voltaire

   Vi har under det senaste året kunnat lyssna och läsa hur högt uppsatta politiker föreslår allt från förbud mot böneutrop i moskéer, ifrågasätter huruvida en judisk person kan vara svensk, föreslår förbud mot att människor ska få be på sin arbetsplats och ifrågasätta om det är i sin ordning att en busschaufför ber på sin rast. Det finns alldeles säkert fler exempel på förslag och uttalanden i samma anda.

   I Regeringsformen 2 kap 1 § anges att var och en gentemot det allmänna tillförsäkras frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.

   Skulle emellertid mitt religionsutövande bli allmänt störande får detta i så fall behandlas inom ramen för till exempel Brottsbalkens bestämmelser om ofredade, precis som vi kan med exempelvis störande ungdomsgäng eller idrottssupportrar.

   I ett sekulärt samhälle ska dessutom alla religioner behandlas lika, till exempel innebärande att en för hög klockringning bör kunna förbjudas lika väl som för höga böneutrop.

   Förbuden ska emellertid i så fall bedömas på samma bevekelsegrunder, till exempel för hög volym, och inte beroende på vilken religion det råkar vara.

   I ett sekulärt samhälle, dit Sverige ännu så länge måste räknas, ska nämligen det allmänna behandla alla religioner neutralt, det vill säga att alla religioner liksom medborgare ska vara lika inför lagen. En enkel, vacker och grundlagsfäst princip som jag i vart fall fram tills får något år sedan trodde de flesta politiker ansåg för självklar.

   I Regeringsformen anges emellertid inget om att vi enskilda gentemot varandra ska tillförsäkras rätten att slippa se och lyssna när andra människor utövar sin religion.

   I själva verket finns inte ens hinder för föräldrar att indoktrinera sina barn till en viss tro, för religiösa sekter att utöva starka påtryckningar för att hindra medlemmar att hoppa av eller för hela släkter att förskjuta en släktmedlem som konverterar till en annan tro eller antar en ateistisk livsåskådning. Så länge inget brott begås är nyss nämnda ageranden tillåtna.

   Men även utanför den strikt privata sfären måste vi tillåta varandra ett ganska stort utrymme för privat religionsutövning eftersom religionsfriheten annars bara blir en chimär.

   Inte ens agnostikern med ateistisk livsåskådning kan begära att få slippa höra kyrkklockor eller böneutrop. Att var och inom rimliga gränser ska få utöva sin religion, även om den strider mot min egen livsåskådning och även om jag ska behöva tåla att se nunnor, imamer eller män i kippa, är nämligen den personliga frihet vi måste ge varandra.

   Vi måste helt enkelt tolerera den mindre inskränkning i vår personliga frihet det innebär att behöva tåla andras religionsutövning eftersom samhället annars skulle bli totalitärt. En människas frihet kan ju nämligen annars nästan alltid på något sätt anses inskränka någon annans.

   Om jag till exempel plockar kantareller i skogen, hindrar det dig från att plocka samma kantareller. Även om du är nykter alkoholist som hatar alkohol, måste du faktiskt tåla att se andra människor dricka vin om du går på restaurang.

   Listan på sådana små inskränkningar i varandras frihet att slippa andras friheter som vi måste tolerera kan göras i det närmaste oändlig. Motsatsen, det vill säga att var och en skulle ha rätt att känna sig kränkt över minsta lilla fjärt från andra personer, hade nämligen inneburit ett totalitärt ofritt samhälle.

   Det gäller alltså att hitta en rimlig balans på min egen frihet, och vad jag å andra sidan måste tåla från andra. Som alla förstår går detta inte att detaljreglera i lag eftersom en sådan lista hade blivit nära oändligt lång.

   För egen del har jag kommit till slutsatsen att endast om din frihet innebär en inskränkning av mina väsentliga och vitala intressen har då har jag rätt att reagera. Med väsentliga intressen menar jag intressen som kan bedömas som väsentliga för individer i allmänhet, såsom frihet att bestämma över sin kropp, yttrandefrihet, demokrati, sexuella preferenser med mera.

   Med vitala intressen menar det som för den enskilde faktiskt är vitalt. Att slippa bli misshandlad är generellt sett något som är väsentligt.

   För masochisten är det i vissa situationer emellertid inte vitalt att slippa bli misshandlad, utan snarare önskvärt. På samma sätt är yttrandefriheten generellt sett väsentlig, men ibland kan den enskildes vitala intresse av att inte bli förolämpad väga tyngre.

   Den personliga friheten är ingen lätt sak, men samtidigt lika viktig för ett samhälle som luften vi andas. Därför är det enligt mitt förmenande skrämmande när politiker börjar uttrycka tankar som att de inte ska behöva se människor i vissa kläder, slippa se och höra människor fredligt be till sina gudar, slippa se provocerande konst, eftersom dessa politiker inte förstått vikten av individers frihet och att vi måste ge varandra stort personligt utrymme.

   Om dessa politiker skulle få rätt skulle det nämligen leda till att det är just de politikerna som bestämmer vilka gudar vi får be till, de som ska bestämma vilka kläder vi får bära, de som bestämmer vilken konst vi ska njuta av och slutligen de som bestämmer vilka åsikter vi ska ha.

   Ett sådant förhållningssätt till sina medmänniskor förefaller vara precis lika fanatiskt som vilken totalitär stat som helst.

   Alla kloka politiker borde istället välkomna olika människor med olika idéer så länge dessa idéer inte kränker det allmännas väsentliga intressen.

   Vad förlorar vi på en stor mångfald av idéer och flitiga händer som bidrar till ökade skatteintäkter, till exempel genom att köra buss? Istället för inskränkthet och lättkränkthet bör vi tillåta varandra minst den personliga frihet vi kräver av andra. Alternativet är de lättkränktas diktatur och tankepoliser.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för såväl rättsfilosofi som filosofi i allmänhet.

   Han är författare till ”Det bra livet, Det dåliga livet –moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv” och arbetar för närvarande med nästa bok på temat; ”Hypotetiska händelseförlopp – Essä om frihet i vår tid”.

   Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.