Foto: Sergei Grits/TT

Är det fel med vetenskap och beprövad erfarenhet – när det gäller gängkriminaliteten?

Av Michael Pålsson 2019-09-23

Politiker inom samtliga riksdagspartier borde rimligen kunna enas om att målet med alla kriminalpolitiska åtgärder är att minska brottsligheten och att öka tryggheten i samhället. En rättspolitisk talesperson som uttryckte motsatsen vore utan tvekan en stor sensation.

   Ett sentida resultat av 1700-talets Upplysning går att hitta i Skollagens 1 kapitel 5 § vari anges att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Under Upplysningstiden och framåt har vi nämligen på avgörande vis förändrat vårt sätt att tänka.

   Fram tills nyligen har vi i Upplysningens anda slutat lyssna på skrock, fantasier och religiösa vanföreställningar och istället ifrågasatt gamla dogmer till förmån för förnuft och vetenskap.

   Tänkandet i västvärlden har i vart fall fram till i slutet av 1900-talet präglats av framtidstro och en optimistisk övertygelse om att världen går att förbättra.

   I de nyss havererade samtalen mellan riksdagspartierna i syfte att råda bot på den ökande gängkriminaliteten blev det tydligt av de deltagande politikernas olika utspel i media att det inte saknas idéer om hur kriminaliteten ska minskas, även om man lätt kan få intrycket att det för vissa politiker är viktigare att det händer något snabbt än att det som ska ske har någon påvisad positiv effekt och är i enlighet med rättsstatliga principer såsom likhet inför lagen och alla människors lika värde.

   I ganska många fall kan man dessutom på goda grunder ställa sig frågan om politikerna alls fått den utbildning som skollagen anvisar och som alltså ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Snarare tycks påfallande många nuvarande svenska politiker fått en värdegrund hämtad från någon för mig okänd friskola baserad på en bokstavstolkning av gamla testamentet eller möjligen Koranen, sålunda ”öga för öga, tand för tand”.

   För att kort sammanfatta politikernas idéer tycks dessa bestå av framför allt följande komponenter, nämligen hårdare straff, slopad straffrabatt för unga, avskaffa tvåtredjedelsfrigivning, slopad så kallad mängdrabatt, anonyma vittnen, kronvittnen, mer kamerabevakning, införande av visitationszoner, införande av vistelseförbud, sänkt gräns för häktning, övervakning av datatrafik, avlyssning av telefoner och fler poliser.

   Men frågan är – har alla dessa förslag verkligen förankring i vetenskap och beprövad erfarenhet? Eller är förslagen blott populistiska rop för att vinna kortsiktiga vinster i opinionen?

   Är det kanske så illa att om alla dessa förslag infördes, riskerar vi bara att göra ont värre? Att vi inför ett hårt och repressivt samhälle, där medborgarna är ständigt övervakade och där var och en av oss riskerar att bli hårdhänt visiterad av polis bara för att vi råkar befinna oss i ett visst kvarter?  

   Jag ska inte åberopa framstående kriminologer och forskare som Felipe Estrada, Tove Pettersson, Leandro Schclarek Mulinari, Henrik Tham,  Janne Flyghed, Anders Nilsson, Jerzy Sarnecki, Olof Bäckman och Fredrik Sivertsson och deras övertygande referenser till forskningsresultat varvid sambandet mellan högre straff och lägre brottslighet tycks vara synnerligen svagt, och i många fall till och med kontraproduktivt.

   Inte heller ska jag erinra om att det saknas övertygande bevisning avseende fördelen med anonyma vittnen, kronvittnen, visitationszoner och ökad kamerabevakning.

   Än mindre ska jag åberopa de beskrivningar av en upplöst rättsstat som beskrivs i George Orwells roman 1984, Franz Kafkas roman Processen eller Clockwork Orange av Anthony Burgess.

   Däremot vill jag återknyta till idéerna från Upplysningen och den nu gällande Skollagen. Vad är det för fel med vetenskap? Vad är det för fel med beprövad erfarenhet? Vad är det för fel med eftertanke?

   Inga brottsoffer tjänar på att vi svarar de gängkriminella med repressiva åtgärder och hårdare tag. Istället tjänar vi alla på att hålla fast vid vetenskap och beprövad erfarenhet och rättsstatliga principer. Istället för fort och fel, bör eftertanke och långsiktighet prägla kriminalpolitiken.

   Kanske skulle vi tjäna betydligt mer på att lägga de miljarder de utbyggda fängelserna med fler inlåsta människor kostar på fler lärare, speciallärare, närpoliser, fritidspedagoger, socionomer och hjälp att komma tillbaka in i samhället för de som avtjänat sina straff?

   Även om läget är pressat, vilket jag absolut medger att det är avseende gängkriminaliteten, bör vi snarare än att hasta iväg, stanna upp och reflektera över konsekvenserna över de höjda straffen, den ökade övervakningen och framför allt invänta forskarnas synpunkter. Det vill säga handla rationellt enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.

   Syftet med våra åtgärder måste vara framåtblickande för att i framtiden minska brottsligheten – inte hämnd och kortsiktiga opinionsvindar. Detta innebär inte att vi inte ska ha medkänsla med drabbade brottsoffer, inte heller att straffen inte ska vara rättvisa – men hämnd och repression kan aldrig leda till något gott.

   Vad är det för fel med vetenskap, beprövad erfarenhet och eftertanke?

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för såväl rättsfilosofi som filosofi i allmänhet.

   Han är författare till ”Det bra livet, Det dåliga livet –moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv” och arbetar för närvarande med nästa bok på temat; ”Hypotetiska händelseförlopp – Essä om frihet i vår tid”.

   Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.