Advokat Anna Dahlbom Langley

Är våldtäktsoffer verkligen rättslösa?

Av Anna Dahlbom Langley 2019-10-09

Linnéa Claeson skrev en uppmärksammad kolumn i Aftonbladet den 5 oktober. Rubriken löd ”Coola poliser skiter i våldtäktsoffer”. I kolumnen hävdar hon bl.a. att kvinnors liv och frihet inte står så högt upp på dagordningen hos polisen. Hennes slutsats var att kvinnor är lågstatus och att det är mindre coolt att utreda mäns brott mot kvinnor.

   I kolumnen lyfts det också fram att det sker ungefär 700 våldtäkter i Sverige varje vecka men att inte ens 5 % av dem leder till en fällande dom. Linnéa Claeson hävdar därför att kvinnor är så gott som rättslösa.

   Som advokat och med över 15 års erfarenhet av praktiskt arbete som försvarare för misstänkta män såväl som målsägandebiträde för utsatta kvinnor i våldtäktsmål, vänder jag mig mot hennes resonemang.

   Linnéa Claeson hänvisar till Brottsförebyggande Rådets rapport 2019:9 ”Våldtäkter från anmälan till dom”.

   För det första, måste konstateras att rapporten främst siktar på hur situationen såg ut år 2016. D.v.s. innan den nya samtyckeslagen från juli 2018 trädde i kraft. Många av de fall som tidigare anmäldes som då inte uppfyllde kriterierna för våldtäkt, gör det med den nya lagstiftningen. Resultatet av lagändringen och hur den har påverkat uppklarningsprocenten, vet vi ännu inget om.

   För det andra, anges ingenstans i rapporten att det sker 700 våldtäkter i Sverige varje vecka. Det påtalas att under år 2016, som är det år som rapporten granskat särskilt, har 4 549 våldtäkter anmälts. Det blir i snitt 87 anmälda våldtäkter per vecka. Det är säkerligen så att många våldtäkter inte anmäls. Men att ange att 700 våldtäkter faktiskt sker per vecka, är i sammanhanget missvisande.

   Det är riktigt att mindre än 5 % av alla anmälda våldtäkter leder till fällande dom. I rapporten från Brå konstateras också att ett stort antal av anmälningarna om våldtäkt läggs ned utan att åtal väcks. Vad Linnéa Claeson utelämnar, är dock att den stora majoriteten av anmälningarna läggs ned på grund av helt andra skäl än att bevisningen brister.

   Det är riktigt att det i 31 % av de undersökta fallen handlar om att utredningen läggs ned på grund av otillräcklig bevisning. Men i 69 % av fallen handlar det om helt andra orsaker. Som t.ex. att utredningen väcker tvivel, att målsäganden inte vill medverka, att det varit omöjligt att identifiera gärningsmannen, att det inte handlar om våldtäkt i juridisk mening eller att det sannolikt inte har skett någon våldtäkt alls.

   Linnéa Claeson verkar mena att det är polisens attityder som i vart fall delvis innebär att inte fler anmälningar leder till åtal. Slutsatsen får inget stöd i rapporten och det är ytterst oklart vad hon egentligen baserar detta påstående på.

   Brå konstaterar istället att närmare hälften av anmälningarna inte hade några förutsättningar att klaras upp, oavsett hur bra polis och åklagare arbetade. Detta då det handlade om formellt felaktiga anmälningar, anmälningar om sådant som med stor sannolikhet inte hade hänt, anmälningar där det saknades möjligheter att knyta antingen ett offer eller en gärningsperson till brottet, eller fall där det anmälda inte var en våldtäkt i juridisk mening.

   Var tionde nedlagd våldtäkt avser enligt rapporten också en våldtäkt som sannolikt inte ägt rum. Det kan handla om en (ofta psykiskt sjuk) person som anmäler en händelse som framstår som påhittad, att målsäganden inte minns något men tror att en våldtäkt inträffat men utredningen finner inget som tyder på det eller att anmälaren som är någon annan än målsäganden, felaktigt tror att en våldtäkt ägt rum.

   Våldtäkter är svårutredda brott. Det saknas oftast vittnen då de flesta våldtäkter sker bakom stängda dörrar. Den tekniska bevisningen som finns behöver inte alltid visa att en våldtäkt ägt rum, utan kan snarare visa att det skett någon typ av intimt umgänge, till vilket det kan finnas olika förklaringar från den misstänkte och målsäganden.

   Det kan också vara svårt att utreda brott som anmäls långt efteråt, av den enkla anledningen att spår försvinner med tiden och att minnesbilder förändras. Det är därför inte uppseendeväckande att många anmälningar läggs ned på grund av bristande bevisning, även om det säkerligen går att förbättra kvalitén på utredningarna utifrån hur det ser ut idag.

   Av Brå:s studie framgår också att det finns möjligheter att förbättra polis och åklagares arbete med våldtäktsutredningar. Brå har i sin rapport funnit brister i utredningen av olika slag i ungefär var tionde utredning.

   Främst handlar det då om att utredningen tagit för lång tid, att möjliga utredningsåtgärder inte har vidtagits eller att förhören hade brister. Det påtalas också vikten av att utsatta kvinnor får stöd och hjälp från ett målsägandebiträde tidigt i utredningen.

   Förslagen som tas upp för att komma tillrätta med bristerna är bl.a. att korta utredningstiderna, att förhöra de som är skäligen misstänkta så fort som möjligt, att se till att förhören håller hög kvalité och dokumenteras väl för effektivitet och rättssäkerhet.

   Förslagen är på intet sätt kontroversiella och är till förmån både för misstänkta och utsatta. För det är självklart också till den misstänktes fördel att få möjlighet att lämna sin berättelse så tidigt som möjligt i utredningen och tidigt få möjlighet att inkomma med motbevisning eller åberopa vittnen.

    Det är ytterst problematiskt när Linnéa Claeson får det att framstå som att nedlagda utredningar handlar om attityder och prioriteringar hos polisen då det förstärker en felaktig uppfattning hos allmänheten och inte minst hos brottsoffren.

   I mitt arbete som målsägandebiträde träffar jag ofta målsägande som redan idag känner en oro inför själva processen. De kan känna en rädsla för att inte bli trodda, att behöva svara på integritetskränkande frågor under utredningen eller att helt enkelt inte bli respektfullt bemötta under processen.

   Ogrundade slutsatser som de i kolumnen, att kvinnor saknar värde och att det skulle vara mindre coolt att utreda våldtäkter än andra brott, spär på dessa felaktiga föreställningar. Felaktiga då den stora merparten av alla utredningar redan hanteras på ett korrekt sätt idag.

   Senast nu i september, lanserade polisen i Stockholm ett nytt projekt för att förbättra utredningsresultaten gällande sexualbrott. Femton personer ingår i den nya grupp som ska arbeta med att utreda våldtäkter i polisområde Stockholm nord.

   Det är en del av satsningen för förbättrade utredningsresultat och en prioritering av särskilt utsatta brottsoffer. Sexualbrottsgruppen ska enligt polisen arbeta brett för att öka kvaliteten i våldtäktsutredningar och försöka förkorta handläggningstiderna och öka andelen som leder till åtal.

   Jag förstår att Linnéa Claeson utifrån sitt perspektiv väljer att bortse även från detta. Påståenden om att det brister i såväl attityd som prioriteringar inom polisen, rimmar illa med en nysatsning i syftet att öka kvaliteten i våldtäktsutredningar. Än mer allvarligt är att dessa påståenden också undergräver respekten för rättsväsendet då det framställs som att utredningar regelmässigt läggs ned på grund av bristande attityder och prioriteringar, när verkligheten är en helt annan.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


    Advokat Anna Dahlbom Langley arbetar huvudsakligen med brottmål som försvarsadvokat men åtar sig även uppdrag som målsägandebiträde och inom socialrätt. Hon har tidigare blivit framröstad som en av de försvarsadvokater som advokaterna själva skulle välja.

Anna Dahlbom Langley har under de senaste åren försvarat flera oskyldigt dömda som senare blivit frikända i massmedialt uppmärksammade mål. Hon är anlitad som rättsexpert för Brottscentralen och föreläser regelbundet för Domstolsverket och Domstolsakademin.

Anna är delägare och Managing Partner vid Lewis Langley & Partners Advokatbyrå. Mer information om henne finner ni på www.lewislaw.se. På sina sidor på Facebook och Instagram tar hon bland annat upp rättssäkerhetsfrågor ur ett försvararperspektiv och delar med sig av sin vardag som försvarsadvokat. Nu är Anna även en av Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.