Finska kvinnor och svenska våldtäktsmän

Av Maria Robsahm 2019-11-01

2005 gjorde BRÅ en studie om utrikes föddas överrepresentation när det gäller brottslighet. Att utrikes födda är överrepresenterade bland dem som misstänks och döms för brott är ingen nyhet och heller inget sensationellt. Jag tillhör heller inte dem som anser att det var fel att göra den studien. Det är aldrig fel med korrekta siffror. Men själva det faktum att BRÅ inte har gjort någon liknande studie sedan dess har bidragit till att helt i onödan ge ett intryck av att det finns något att dölja.

   Likt många andra som har anat en konspiration och därför länge har tjatat om att BRÅ borde göra en liknande rapport, så var Patrik Engellau på stiftelsen Den Nya Välfärden intresserad av att bekräfta att ”invandrare” är mer kriminella än svenskar i allmänhet.

   Eftersom BRÅ inte hade gjort någon uppdatering av rapporten så bestämde sig Engellau för att tillsammans med en forskare beställa relevant statistik från BRÅ och SCB för att själv göra den.

   Detta är bakgrunden till den studie som Engellau publicerade i våras och som jag nämnde i min förra artikel om våldtäkt, Är det bättre att bli våldtagen av en svensk man än av en utländsk? 

   Men resultatet blev inte riktigt det han hade tänkt sig. Och rapporten blev ingen viral succé bland hans följare. För när Patrik Engellau själv summerade sin rapport när det gällde sexualbrott så var han tvungen att medge att ett resultat förvånade honom storligen:

”Antalet våldtäktsmisstänka svenskar har skjutit i höjden”

   Och det var en alldeles korrekt slutsats.

   I min förra artikel nämnde jag Engellaus studie i förbigående. Nu tänkte jag försöka ge ett mer detaljerat referat av just den del som handlar om våldtäkt. Till att börja med är det viktigt att påpeka att Engellau skapar en egen indelning av vilka som ska räknas som svenskar och vilka som inte ska räknas dit.

   I SCB:s officiella befolkningsstatistik förekommer begreppet ”bakgrund”. En person som bor i Sverige kan ha utländsk eller svensk bakgrund. Den som är född i Sverige med minst en förälder född i Sverige har svensk bakgrund.

   Ingenstans i detta finns någon ”etnicitet” inblandad, ingen ”svensk essens” eller annat mumbo jumbo. Var man är född eller ens föräldrar är födda är objektiva fakta. Och det är nog klokast att ha det så när vi pratar om offentlig statistik.

   SCB:s indelning har väckt en del uppståndelse i mer konspiratoriska kretsar. Den som vill maximera antalet ”icke-svenskar” i Sverige vill hellre ha den ordningen att bara den som är född i Sverige med BÅDA föräldrarna födda i Sverige ska definieras som en person med svensk bakgrund.

   Steget till de nazityska Nürnberglagarna är mycket kort. Där räknades renrasigheten flera släktled tillbaka. Och för Patrik Engellau är ”riktiga svenskar” bara de som är födda i Sverige vars båda föräldrar likaledes är födda i Sverige.

   Som en parentes kan man här nämna att detta bland annat får den absurda konsekvensen att nästan ingen i den svenska kungafamiljen är ”riktig svensk”. Det blir bara prins Daniel kvar bland de vuxna. Varken kungen, kronprinsessan Viktoria eller hennes syskon är enligt Engellau ”riktiga svenskar”.

   Här spelar det enligt min uppfattning mindre roll om man är rojalist eller republikan – dessa krav på vad som är en ”riktig svensk” är absurda och drabbar förstås många fler än kungafamiljen. Men i den här artikeln tänker jag använda Engellaus begrepp ”svensk”– utan att jag därför håller med om hans absurda indelning av vilka som är riktiga svenskar och vilka som inte är det.

   Redan i BRÅ:s rapport från 2005 framkom att utrikes födda är överrepresenterade bland dem som misstänks ha begått sexualbrott. När man läser kommentarerna till rapporten på Engellaus egen blogg blir det uppenbart att hans förhoppning är att denna tendens ska visa sig ha förstärkts.

   Hans studie gäller två femårsperioder, 2002-2006 och 2013-2017. Och Engellau hoppas särskilt att rapporten ska visa en markant ökning av antalet utrikefödda våldstäktsmisstänkta under den senaste perioden.

   Förvåningen blir därför stor när det motsatta visar sig vara fallet. Den stora ökningen gäller svenskar – alltså de personer som är födda i Sverige med två föräldrar födda i Sverige.

   Engellaus första reaktion är att det kanske kan finnas någon annan förklaring än att det helt enkelt har blivit fler våldtäktsmisstänkta svenskar:

”Det är anmärkningsvärt att benägenheten hos personer med svenskt ursprung att begå våldtäkt skulle ha ökat så kraftigt som statistiken visar. Man vet inte om ökningen av andelen personer med svenskt ursprung som misstänks för våldtäkt beror på ändrat beteende eller ändrade bedömningar.”

   Det handlar om en fördubbling av antalet våldtäktsmisstänkta svenskar. Från 0,9 per tusen personer till 1,8. Även de andra grupperna uppvisar en ökning, men inte så stor som den svenska.

   Men så småningom står det klart även för Engellau att det bara finns en logisk slutsats av resultaten: ”Antalet våldtäktsmisstänka svenskar har skjutit i höjden.”

   Men hur var det då med de utrikes födda? Är de inte överrepresenterade? Jo, det är de. Men det är ett generellt faktum att utlänningar ofta är överrepresenterade. Det gäller även när svenskar bor i andra länder och därmed är utlänningar.

   Detta blir tydligt när vi tittar på statistiken över sexualbrott i Finland. Antalet svenskar misstänkta för våldtäkt där är nästan fyra gånger högre än bland finländarna själva.

   Vi kan också se att under perioden 2013-2017 så är det fler svenskar som blir misstänkta för våldtäkt i Sverige än vad det är finländare som blir misstänkta för våldtäkt i Finland.

   Dessa siffror baserar sig på en uträkning av samma slag som i BRÅ:s studie 2005 och Engellaus studie. Utgångspunkten är alla misstänkta män mellan 15-44 år indelat efter var de är födda, och i relation till hur många mellan 15-44 år från varje land som bor i Finland.

   Svenskar är alltså kraftigt överrepresenterade bland våldtäktsmisstänkta i Finland. Med ett internationellt perspektiv kan vi därmed konstatera att frågan om varför utrikes födda är överrepresenterade är betydligt mer komplicerad än vad Engellau och hans följare verkar förstå.

   Det finns också en annan närliggande myt om våldtäkt – att det handlar om en okänd man som hoppar på sitt offer utomhus en mörk natt.

– När det stod i tidningen att en våldtäktsman var efterlyst så höll vi här i Hultsfred våra döttrar inomhus, berättade en bekant för mig häromdagen. När jag kollade upp den artikel han syftade på visade det sig snart att mannen som var efterlyst i Hultsfredstrakten hade haft en relation till brottsoffret.

   Och det är så det ser ut. De allra flesta – ca 85% – av alla polisanmälda våldtäktsbrott sker inomhus. Och den vanligaste våldtäkten begås av en förövare som brottsoffret känner. Mycket ofta har de en relation.

   Sedan 2009 har antalet polisanmälda våldtäkter ökat men hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus. Våldtäkterna utomhus har minskat med en femtedel (19 %).

   Varje våldtäkt är en tragedi för den kvinna som utsätts. Och det enda som borde gälla är nolltolerans. Men för att kunna motarbeta dessa brott måste vi ha korrekta fakta.

   Att bli våldtagen av någon man känner är en tragedi. Och när det står i tidningen om en man som är efterlyst misstänkt för våldtäkt så är det sannolikt en man som känner sitt offer.

   Och för den finska kvinna som blir våldtagen av en svensk man i Finland är den svenska debatten bisarr.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


   Maria Robsahm är prisbelönad journalist – Stora Journalistpriset 1996 för hennes bevakning av hanteringen av Estoniaolyckan – och hon har arbetat på redaktioner som Dagens Nyheter, Rapport och TV4.
Hon har också ett förflutet som universitetslärare i teoretisk filosofi och Europaparlamentariker.
Idag ser hon sig som folkbildare framför allt när det gäller brottsligheten i Sverige. Hennes grafer delas flitigt på Facebook.
Maria är en av Magasinet Para§rafs krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.