Veckans folkbildning

Slaget om makten – brott, straff, invandring och integration

Av Para§rafs Redaktion 2019-11-02

Allt oftare efterfrågas källor till olika påståenden bland de läsare som kommenterar Para§rafs artiklar. Det är naturligtvis bra. I den här artikeln av professor Jerzy Sarnecki finns det fler källor angivna än i någon tidigare artikel i Para§raf.

Frågor rörande brott och straff är mer centrala än någonsin i den politiska debatten. Intrycket är att brott och straff samt invandring och integration är de fält där slaget om makten i Sverige för närvarande pågår. För vissa är det egentligen ett enda fält eftersom de gärna kopplar samman dessa två frågor.

Forskningsämnet kriminologi hamnar här i fokus eftersom kriminologer forskar om de ämnen som är i centrum av debatten. Som exempel kan nämnas effekter av straff, brottslighetens utveckling och struktur samt migration och brottslighet.

När forskare i kriminologi kommer fram till slutsatser som inte passar en viss politisk agenda byggs ibland, via rubriker och lösryckta citat, en grovt förenklad och i vissa fall förvanskad bild av forskningen. Det senaste tillskottet i denna genre är en nyligen publicerad kritik av mig och andra kriminologer i Kvartal (10-10-19) författad av prof. em. Christian Berggren.

Berggren liksom andra debattörer kritiserar mig och andra kriminologer för vår skeptiska inställning till kriminalpolitiska förslag som framhåller fängelsets avskräckande och inkapaciterande effekter som en huvudsaklig metod för att minska brottsligheten. Vi kritiseras också för att bagatellisera människors rädsla för brott och invandringens betydelse för brottsligheten i Sverige.

I denna essä kommer jag kortfattat, i populärvetenskaplig form, diskutera vad kriminologer vet om dessa frågor. Framställningen bygger i huvudsak på mina läroböcker i kriminologi ”Introduktion till kriminologi 1, brottslighetens omfattning karaktär och orsaker” (Studentlitteratur 2014) och ”Introduktion till kriminologi 2, straff och prevention” (Studentlitteratur 2015).

1. Fängelsestraffets avskräckande effekt

Det är fel att påstå att fängelsestraff generellt sett saknar avskräckningseffekter. Straffet, inte minst fängelsestraffet, har en generell avskräckande effekt kallad för allmänprevention (eller allmän avskräckning, Beccaria 1764/1995, Bentham 1789/1988).1

Eller för att utrycka det annorlunda; straffhot fungerar i viss mån som styrmedel när det gäller människors handlingar. Straffhotet fungerar dock olika för olika typer av handlingar/brott och för olika grupper i befolkningen (se t ex Zimring & Hawkins 1973)2. För att generalisera kan man säga att hot om straff fungerar bäst när det gäller individer som har mycket att förlora på att ertappas som brottsliga, således människor som har en stark förankring i det etablerade samhället.

Vi brukar här tala om en hög nivå av social kontroll (Hirshi 1969)3. Den sociala kontrollen kan delas in i två delar, formell och informell. Medan lagar och regler är samhällets formella kontroll, avses med den informella kontrollen den som utövas genom tryck från vår sociala omgivning såsom föräldrar, vänner, arbetsgivare etc. Det är den sociala kontrollen som gör att de flesta människor i de flesta situationer inte begår brott.

Människor har dessutom olika medfödda och förvärvade egenskaper som kan innebära skillnader i t ex förmågan att långsiktigt överväga konsekvenser av sitt agerande inklusive förmågan att styra sitt beteende utifrån dessa överväganden. Förklaringar till dessa egenskaper finns både i genetiken och hos sociala faktorer samt i interaktionen mellan dessa.

Att både genetiska och sociala faktorer har betydelse och på olika sätt interagerar hos individen är en självklarhet inom modern kriminologisk vetenskap.4, 5, 6 (bl.a. Caspi m.fl.iv Reine 2013v Tuveblad mfl.vi. Gottfredson och Hirschi talar i detta sammanhang om att olika individer har olika nivå av självkontroll (Gottfredson, & Hirschi, 1990)7.

Ju lägre nivå av social kontroll och självkontroll, desto sämre effekter av straffhotet. För att ta ett aktuellt exempel; straffhotet fungerar dåligt på personer som är involverade i de s.k. gängskjutningarna. De har en mycket svag anknytning till det etablerade samhället (t.ex. skola, arbete, etc.) och låg självkontroll. Dessutom har de en stark anknytning till kriminella subkulturer där våldet premieras (t.ex. Cohen 1955)8.

En viktig poäng är att om man överhuvudtaget ska kunna förvänta sig en avskräckande effekt av ett (skärpt) straffhot så kan det knappast handla om några smärre justeringar av straffskalorna några månader hit eller dit som brukar göras av och till. Då måste det handla om mycket drastiska straffskärpningar som skulle ha mycket stora ekonomiska, politiska och även sociala konsekvenser.

Exemplet USA som har genomgått en sådan utveckling sedan 1970-talet är inte uppmuntrande (Travis & Western 20149). I USA ökade fångpopulationen mellan 1970-talet och 2010-talet från 100 till 500 individer per 100 000 invånare (räknar man häktade blir ökningen kanske drygt 7 gånger). Ökningen blev dock betydligt större för bl.a. den svarta minoriteten, fattiga män i storstäder etc.

Andra viktiga element för att straffhotet ska ha en allmänpreventiv effekt är upptäcktsrisken och sanktionssannolikheten d.v.s. sannolikheten att förövaren blir upptäckt, gripen och bestraffad (Andenaes 1990)10. Sannolikheten för att bli upptäckt och straffad för t.ex. en inbrottsstöld ligger i Sverige på 3 procent.11.

Strafflängden för inbrottsstöld ter sig mindre relevant vad gäller en avskräckande effekt när 97 procent av dessa brott inte leder till någon påföljd. För de flesta av oss träder dock självkontrollen eller, om man vill uttrycka det annorlunda, moralen in och hindrar oss från att begå dessa brott (om moralens betydelse för brottsligheten, se Wikström)12.

Den allvarligaste brottskategorin är det dödliga våldet som också betingar de strängaste straffen. Att straffhotet inte avskräcker från dessa brott framgår inte minst av att vi har haft ett stort antal dödliga skjutningar under de senaste åren. Ett mycket allvarligt problem är att även för detta s k dödliga gängvåld är upptäcktsrisken och sanktionssannolikheten mycket låg. Endast c:a 2 av 10 dödliga skjutningar leder till att en eller flera gärningsmän döms och straffas.

Det ovan anförda betyder dock inte att vi behöver stå handfallna, varken inför inbrottsstölder eller gängskjutningar. I första hand behöver vi öka polisens förmåga att gripa en betydligt större andel av förövarna till dessa brott. Det handlar både om kraftiga resursförstärkningar till polisen och om en utveckling av polisens arbetsmetoder.

Arbetet med en sådan metodutveckling pågår redan, bl a inom Stockholmsregionen (Sturup m fl 2019)13. Själv utvecklade jag redan för flera decennier sedan kriminologiska nätverksanalyser som syftar till att hitta centrala aktörer i brottsliga grupperingar 14, 15 och kartlägga kriminella gäng.16.

Dessa metoder används allt oftare inom polisen. Metoderna används också i vår forskning om organiserad brottslighet och extremism (Rostami m. fl. 2018)17. Att gripa förövarna till dessa brott är det bästa brottsförebyggande arbete som polisen kan bedriva.

De som tror att polisens brottsförebyggande insatser främst handlar om poliser som spelar pingis med ungarna på fritidsgården har grovt missuppfattat polisen brottsförebyggande uppdrag (Sarnecki 2019)18.

När vi misslyckas att förebygga brott är det viktigt att staten tar ansvar för att skipa rättvisa och att återupprätta brottsoffret. Men som den tidigare nämnda Cesare Beccaria skriver redan 1764, att förebygga är viktigare än att straffa. De brott som aldrig begås skapar inga brottsoffer.

Det finns alltså ingen motsättning mellan brottsprevention och ett brottsofferperspektiv. Kriminalpolitikens främsta uppgift bör vara att fokusera på de åtgärder som mest effektivt förebygger brott snarare än reaktiv repression. Att detta synsätt saknar brottsofferperspektiv är alltså en missuppfattning.

Polisiära åtgärder är bara en del av lösningen på problemet med det dödliga skjutvapenvåldet. Nyrekrytering till de kriminella miljöer måste avbrytas för att polisens arbete ska vara meningsfullt. Långsiktiga åtgärder som involverar skola, barnomsorg, arbetsmarknad, socialtjänst, civilsamhälle och andra aktörer är nödvändiga. Det framstår tydligt när man studerar orsaker till dessa problem.

Det finns mycket omfattande forskning om orsaker till att grov brottslighet uppstår i socialt utsatta områden. Denna forskning har bedrivits sedan 100 år tillbaka och vi undervisar om den på introduktionskurser på alla kriminologiutbildningar i hela Sverige (och troligen världen).

Av denna forskning framgår att den typen av förhållanden som råder i vissa av våra förortsområden är nästan ett skolexempel på s.k. ”zones in transition” (socialt desorganiserade områden) som leder till bl.a. gängbrottslighet (Shaw & McKay 1942).19.

Att kriminologer blev överraskade av att dessa problem har uppstått i Sverige är alltså en myt.

Däremot kunde ingen förutse exakt när dessa problem skulle uppstå, vilken omfattning de skulle få och exakt hur de skulle komma att se ut. Minnet är dock kort och många har glömt att problemen med skjutningar i Sverige har diskuterats i snart ett decennium. Malmöpolisen larmade redan 2010 om situationen med ökat antal skjutningar. Bl a jag själv påtalade behovet av snabba och kraftfulla åtgärder, i första hand att plocka vapnen av de kriminella (se t.ex. Kvällsposten; ”Malmö bör ta efter New York”)20.

Byråkratin mal dock långsamt och först förra året kom en lagstiftning på plats som gav polisen möjligheter att mer effektivt avväpna de kriminella gängen. Antalet anmälningar för vapenbrott har ökat kraftigt sedan lagändringen.

De omfattande kunskaper vi har på detta område lär oss dock att lösningen på problemen aldrig bara handlar om polisära insatser och straffrätt. Jag diskuterar mer ingående orsaker till problem i socialt utsatta områden och åtgärder mot dessa i min rapport till tankesmedjan FORES från januari 201621.

2. Fängelsestraffets inkapaciterande effekt.

Inkapacitering betyder oskadliggörande, t ex genom inlåsning. Det finns mycket omfattande forskning som visar entydigt att inkapacitering ger effekter på brottsligheten. Anledningen är enkel, sitter du i fängelse kan du inte begå brott.

Det finns flera intressanta svenska studier om inkapacitering. T.ex. har Andersson redan 199122 framlagt en doktorsavhandling om detta. Ahlberg (1985 och 1990)23 var tidig med kvasiexperimentella undersökningar av inkapacitering där han utnyttjade avskaffandet av halvtidsfrigivning som ett naturligt experiment.

Man brukar tala om två former av inkapacitering; kollektiv och selektiv.

Den kollektiva innebär en generell förlängning av strafftid. För att en sådan ska vara effektiv kan den inte vara för kraftig. Detta har att göra med den s.k. brott-ålderskurvan (crime-agecurve, t.ex. Farrington 1986)24. Denna syftar på förhållandet att brottsaktiviteten, även hos persistenta (kroniska) brottslingar, avtar snabbt med stigande ålder.

Efter 25 – 30-års ålder begår de flesta individer få traditionella brott (d.v.s. exklusive ekobrott och liknande). Detta innebär att ju äldre någon är, desto mindre blir den brottspreventiva effekten av att hålla denne inkapaciterad. När man beaktar den låga upptäcktsrisken, och att de persistent kriminella i genomsnitt hamnar i fängelse sent i den kriminella karriären, inser man att den brottsförebyggande effekten av längre fängelsestraff blir begränsad.

Kriminalvården anger att i genomsnitt kostar det drygt en miljon kronor om året att hålla en person i fängelse 25.  I USA, där strafftiderna som nämnts är mycket längre än hos oss, har man gigantiska kostnader för fångvården samtidig som man har ett stort antal åldriga fångar som tar ansenliga summor av skattepengar i anspråk utan att generera några preventiva effekter (Travis & Western 2014)26.

Resonemanget ovan skulle kunna tolkas som argument för att kraftigt öka strafflängden för unga kriminella. Ju tidigare i den kriminella karriären vi låser in någon, desto större blir inkapaciteringseffekten. Här finns dock problem.

Till att börja med är unga människor inte så beslutskapabla som vuxna. Den moderna hjärnforskningen har visat att den mänskliga hjärnan utvecklas mycket högre upp i åldern än man tidigare trodde. Den unga hjärnan tycks också vara särskilt usel på att hantera stark affekt i kombination med konsekvenstänkande.

Neuropsykologisk forskning visar att så sent som i 20-årsåldern kan unga människor, i synnerhet under känslomässig stress, uppvisa mycket omoget beteende och bl.a. ha svårt att kontrollera sina impulser (se t ex Cohen 2016).27

Unga människors sämre förmåga till konsekvenstänkande har sedan länge beaktas av försäkringsbolagen som t ex tar ut högre premier för bilförare som inte fyllt 25 år.

Forskning visar också att i tonåren och direkt efter att individen fyllt 20 är hjärnan fortfarande mer plastisk och lättpåverkad (t.ex. Steinberg 2014).28 Om man allt för tidigt och skarpt reagerar på unga individers normbrott (straffar hårt) riskerar detta att påverka utvecklingen negativt genom att reaktionen förstärker den unges uppfattning om sig själv som avvikare, vilket därmed ökar risken för ett fortsatt avvikande beteende (t.ex. Lemert 1951)29. Denna process kallas för stämpling och är välbelagd i empirisk forskning (Farrington & Murray)30.

Ovan har vi redan konstaterat att forskning visar att en generell ökning av strafflängd (kollektiv inkapacitering) åstadkommer en minskning av antalet brott. Det framgår också ovan att inlåsning är en mycket dyr metod att minska brottsligheten. Genom att öka inkapacitering av riskgrupper skulle dock dessa kostnader kunna minskas.

Men selektiv inkapacitering skulle till att börja med kräva att vi någorlunda väl kan predicera vilka individer som kommer att utveckla ett persistent kriminellt beteende. Vi har dock inte lyckats utveckla metoder som är särskilt träffsäkra när det gäller att predicera vilka som kommer att återfalla i brottslighet.

På kollektiv nivå har vi en del indikatorer; kön, vissa bakgrunds- och uppväxtförhållanden, missbruk, omfattande kriminalitet, vissa genetiska variabler etc. På gruppnivå kan vi alltså göra prediktioner men vi kan inte exakt peka ut vilka individer som kommer att bli persistenta lagöverträdare och vilka som inte kommer att bli det. (Laub & Sampson 200331, Sivertsson & Carlsson 201432, Sarnecki 201333.

Genom att använda våra kunskaper om riskfaktorer skulle vi alltså kunna öka inkapaciteringseffekten utan att behöva öka antalet fångar. Det rimmar dock inte med rättsstatliga principer, att inkapacitera människor på grund av att de tillhör en riskgrupp. Det skulle innebära att längden på straffet för individen bestäms, inte efter vad som kan läggas denne till last utan, efter vad han/hon kan förväntas göra genom ett antagande grundat på kollektiv risk som utgår från t ex uppväxtförhållanden, genetik eller kön.

Återigen alltså ett dilemma. Regeringens förslag om att avskaffa straffreduktionen för unga vuxna som begått upprepad grov brottslighet utgör en kompromiss mellan behovet av att skydda samhället från grova brott och risken för de kontraproduktiva effekterna av långa straff för unga.

Man använder upprepad grov brottslighet som en indikator för framtida risker och ökar inkapaciteringen av unga brottslingar som uppvisar denna risk. Samtidigt undviker man en del av de risker som beskrevs ovan genom att inte avskaffa straffreduktionen för unga vuxna som begått mindre allvarliga brott.

Sammanfattningsvis så kan vi konstatera att det finns en omfattande forskning om både avskräckning och inkapacitering. Den som inte är ute efter att kraftigt förenkla de sammantagna resultaten på området inser snabbt att fängelset är ett verktyg som måste användas med omdöme.

Negativa effekter av fängelset kan mildras genom olika typer av behandlingsprogram, arbetsträning, möjligheter till utbildning samt inte minst human behandling av intagna. Noggranna genomgångar av forskning om fängelsestraffets effekter visar dock att fängelsets brottsförebyggande effekter är begränsade, inte minst när det gäller kraftiga generella straffskärpningar (t.ex. Nagin 2013)34 .

Eftersom fängelset är en samhällsekonomiskt mycket dyrbar åtgärd måste man överväga alternativnyttan av att i stället använda de gemensamma resurserna i syfte att öka upptäcktsrisken och sanktionssannolikheten.

Det finns också exempel på strategiska straffskärpningar som kan förväntas ge omedelbara effekter på viss brottslighet. Ett exempel på det är den ovan nämnda nyligen genomförda straffskärpningen för grova vapenbrott, en förändring som innebär att personer som ertappas med farliga vapen omedelbart kan inkapaciteras. Det är mycket viktigt att den sortens reformer noggrant utvärderas så att vi vet vad som fungerar och vad som inte fungerar.

3. Rädsla för brott är ett demokratiproblem

Det är omöjligt att värdera människors upplevelse av oro och otrygghet i termer av om den är överdriven eller inte. Det är viktigt att ha respekt för hur människor upplever sin livssituation. Rädsla för brott är dessutom ett allvarligt demokratiproblem.

Jag brukar säga att rädda människor är dåliga demokrater. Ett intressant fynd i detta sammanhang är att människors upplevelser av oro för brott varierar beroende på vilket politiskt parti de sympatiserar med (Rosén 2019)35. Kan det vara så att de har olika information om brottsligheten?

Ett sätt att förebygga skadliga effekter av rädsla är att människor får korrekt information om brottslighetens omfattning och struktur. Att mäta brottslighet är emellertid svårt och kräver goda kunskaper om de omfattande mätproblem som olika typer av mått är behäftade med. (För en utförlig diskussion av dessa problem se Sarnecki 2014).36 Nedan exemplifierar jag med utvecklingen av tre olika brottstyper.

I diagram 1 beskrivs utvecklingen av det dödliga våldet, i absoluta tal, i Sverige sedan 1950. De tre måtten redovisar dödsorsaksstatistiken (Socialstyrelsen), polisanmälda fall av dödligt våld (Brå) och konstaterade fall av dödligt våld (Brå).

Numera vet de flesta att polisens statistik över fall av dödligt våld inte är en tillförlitlig källa till kunskaper om nivån och utvecklingen av det dödliga våldet37. Detta har ett flertal orsaker kopplade till hur anmälningar och registreringar av dödligt våld sker (se Brå 2019)38.

På grund av dessa problem gör BRÅ sedan flera år tillbaka en manuell genomgång av samtliga polisanmälda fall av dödligt våld. Resultat av denna genomgång hittar man hos Brå under rubriken ”konstaterade fall av dödligt våld”. Det har visat sig att Brå:s genomgång stämmer med dödsorsaksstatistiken som därmed visat sig vara en tillförlitlig källa och ger oss möjligheter att följa utvecklingen under lång tid.

Av diagram 1 framgår att det dödliga våldet både ökar och minskar över tid. Eftersom det rör sig om få fall (c:a 100 per år) blir slumpvariationen relativt stor. Generellt ser man en långsam ökning fram till början av 1990-talet och därefter en minskning som kulminerar 2012 (knappt 70 fall) varpå en ny period av ökning äger rum.

I dagsläget ligger det dödliga våldet i Sverige, räknat i absoluta tal, på ungefär samma nivå som i slutet på 1980- och början av 1990-talet. Egentligen är dock dagens nivå (räknat per 100 000 invånare) lägre än på 1990-talet, eftersom befolkningsmängden har ökat kraftigt sedan dess (se diagram 3 nedan).

Den kraftiga uppgången av det dödliga våldet sedan 2012 är helt och hållet en effekt av ökningen av skjutvapenvåldet i kriminella miljöer. Strukturen på våldet har alltså förändrats. Medan det alkoholrelaterade gatu- och familjevåldet har minskat så har våldet relaterade till gänguppgörelser ökat.

Diagram 2. Polisanmälda fall av tillgrepp och misshandel per 100 000 invånare 1950 – 2018. (Källa Brå)

De uppgifter vi har om andra typer av brott, t.ex. de stora brottskategorierna misshandel och stölder, är betydligt mindre tillförlitliga. De anmälda brotten är alldeles för många (c:a 1,5 miljoner brott anmäls totalt varje år) för att det ska vara realistiskt att göra manuella granskningar av samtliga anmälningar. Dessutom, i motsats till när det gäller dödligt våld, så blir ett stort men okänt antal fall aldrig anmälda till polisen.

Vi använder en mängd olika mått, t.ex. sjukhusstatistik för grövre våld, våldtäkter och drogmissbruk, skolundersökningar för ungdomars utsatthet för brott och deras egen brottslighet, andra självdeklarationsundersökningar såsom NTU och andra trygghetsundersökningar, försäkringsbolagens statistik, olika typer av beräkningar om förekomst av narkotika i avloppsvatten, storleken av den svarta ekonomin etc.

Slutligen har vi statistiken över anmälda brott som jag redovisar här. Alla dessa undersökningsmetoder är behäftade med allvarliga metodologiska problem. Men genom att jämföra olika källor och samtidigt vara medveten om de problem och brister dessa är belastade med så kan vi göra hyggliga bedömningar av brottslighetens omfattning och struktur, åtminstone när det gäller mer långsiktiga trender.

Sannolikt har stölderna verkligen minskat sedan 1990-talet, även om nedgången är mindre än den som framgår av diagram 2. Misshandelsbrotten har stagnerat och kanske även minskat något de senaste åren. Detta gäller särskilt ungdomsbrottsligheten, vilket bl a framgår av skolundersökningar (Brå 2018).39

Brottskategorier som, motsatt till ovan nämnda, visar en kraftig ökning är t ex bedrägerier, hot och andra internetrelaterade brott. Tidigare har jag nämnt ökningen av ”gängskjutningar” som numera ackompanjeras av sprängningar. Utvecklingen av sexbrott är särskilt svårbedömd, inte minst beroende på stora mörkertal och attitydförändringar gentemot sexuella övergrepp och kränkningar.

Anmälda brott har ökat under långt tid vilket åtminstone delvis förklaras av lagändringar. Den självrapporterade utsattheten har ökat ännu mer, men handlar framförallt om mindre grova brott. De allra grövsta brotten av denna typ (överfallsvåldtäkter) tycks dock inte ha ökat under det senaste decenniet (Brå 2019)40

Tillgänglig empiri stödjer alltså inte tesen om en kraftig generell ökning av brottsligheten i Sverige. Undantag från denna bild utgör, ovan nämnda, våldsamma uppgörelser i kriminella kretsar och internetrelaterad brottslighet. Dessa två brottskategorier har ökat påtagligt under senare tid.

Dock kan även en ökad medial rapportering om brott (Mediemätaren 2019).41 och ökad uppmärksamhet för dessa frågor i den politiska debatten påverka människors oro för brottslighet. Utvecklingen av otrygghet och oro för brott visar sig ibland vara oberoende av utvecklingen av den faktiska brottsligheten (t.ex. Pew Research Center 2016xlii, Heber 200742).

4. Invandrarnas överrepresentation i den registrerade brottsligheten.

Frågan om invandrares överrepresentation i registrerad brottslighet är en av de mest undersökta inom svensk brottsforskning. Det finns minst 25 studier från 1974 till idag som har undersökt denna fråga. Att påstå att forskare mörkar i denna fråga är uppenbarligen en seglivad myt som är populär i vissa kretsar.

Samtliga dessa studier visar på att invandrare (som definieras på olika sätt i olika studier) är överrepresenterade i brottslighet. Omfattningen av överrepresentationen varierar mellan olika studier, mellan olika brottstyper och för grupper från olika delar av världen. Sammantaget ligger dock överrisken på c:a 2 gånger.

Tack vare en ny studie av Engellau (2019)44. vet vi att invandrares överrepresentation bland misstänkta för brott har minskat påtagligt perioden 2013-2017 jämfört med perioden 2002- 2006. Enligt Brå:s genomgång av studier om invandrares brottslighet ”visar svenska studier att utrikesföddas överrisk för någon misstanke om brott varierat mellan 2,0 och 2,5 i jämförelse med nivån bland personer med svensk bakgrund, sedan slutet av 1990-talet

Över tid ser överriskerna ut att ha varit som störst runt år 2000. Gruppen utrikesfödda har minskat sin brottslighet, både absolut och i förhållande till referensgruppen, för ett flertal brottstyper.” (Brå 2019 s. 9)

Trots att det finns så många studier som visar att invandrare är överrepresenterade finns det mycket få studier som söker svar på frågan varför. Jag har tillsammans med två kolleger genomfört en av dessa (Hällsten m.fl. 2013)46. Det är en omfattande studie men i korthet visar den att en stor del av överrepresentationen (70 – 75 procent) försvinner om man kontrollerar för uppväxtförhållanden i Sverige såsom föräldrars socioekonomiska förhållanden samt för boendesegregation.

Detta betyder inte (vilket ibland missuppfattas) att socioekonomiska faktorer i sig gör någon till brottsling. Däremot är dessa faktorer relaterade till brottsalstrande processer. Låg socioekonomisk status ökar risken för uppkomsten av dessa processer. Samtidigt förklarar inte vår undersökning hela skillnaden. 25 – 30 procent av variansen är oförklarad och vi vet inte i vilken mån denna kan tillskrivas faktorer relaterade till t ex kultur, diskriminering inom rättsväsendet eller något annat.

Diagram 3. Andelen personer födda i utlandet i Sveriges befolkning åren 1975 – 2018 och antalet mord och dråp enlig dödsorsaksstatistiken samt statistiken över konstaterade fall av dödligt våld per 1 miljon invånare under samma tidsperiod. Femårsmedelvärden, Den sista perioden 2015 – 2018 avser endast fyra år. När detta skrivs finns inte uppgifter för 2019. (Källor: SCB – befolkningsstatistik, Brå)

Diagram 3 visar utvecklingen av dödligt våld (per 1 miljon invånare) och andelen invandrare i Sverige. Utrikes födda tycks vara konstant c:a 4 gånger överrepresenterade bland misstänkta för dödligt våld (Brå 2005, Engellau 2019) men trots att andelen utrikesfödda i befolkningen ökar stadigt så minskar det dödliga våldet från slutet av 1980-talet till början av 2010-talet. Den enkla förklaringen är att åtminstone delar av den inrikes födda delen av befolkningen i allt mindre grad begår dödligt våld. Om detta har att göra med en förändring av sammansättningen av den svenska underklassen är en intressant hypotes som bör prövas.

Avslutning

Brott berör och många är delaktiga i debatten om kriminaliteten. Kriminologin studerar brottslighetens omfattning och struktur, dess orsaker samt samhällets reaktion på brott ur olika aspekter. På svenska universitet och högskolor utbildas nu en växande skara av kriminologer som har goda kunskaper om hur man studerar brottsligheten, om teorier om brottslighetens orsaker och om vilka åtgärder som är mest effektiva när man ska förebygga och bekämpa brottsligheten. Ta gärna del av våra studier.

Noter:

  1. Beccaria, C. (1764/1995): On Crimes and Punishments and Other Writings. Edited by Bellamy, R. Cambridge: Cambridge University Press. Bentham, J. (1789/1988): An Introduction to the Principles of Morals and Legislation. New Edition. Amherst: Prometheus.
  2. För en ingående diskussion om straffhotets effekter se, Zimring, F. E. och Hawkins, G. J. (1973) Deterrence, The Legal Threat in Crime Control, Chicago, The University of Chicago Press.
  3. Hirschi, T. (1969): Causes of Delinquency. Berkeley: University of California Press
  4. Caspi, A., McClay, J., Moffitt, T. E., Mill, J., Martin, J., Craig, I. W., Taylor, A & Poulton, R. (2002): ”Role of Genotype in the Cycle of Violence in Maltreated Children”. Science, Vol. 297. no. 5582, s. 851–854. www.sciencemag.org/cgi/content/full/297/5582/851.
  5. Reine, A. (2013): The Anatomy of Violence: The Biological Roots of Crime. New York: Pantheon Books.
  6. Tuvblad C, Narusyte J, Grann M, Sarnecki J, Lichtenstein P (2011) The Genetic and Environmental Etiology of Antisocial Behavior from Childhood to Emerging Adulthood. Behav Genet 41: 629–640.
  7. Gottfredson, M. R. & Hirschi, T. (1990): A General Theory of Crime. Stanford: Stanford University Press.
  8. Cohen, A. K. (1955): Delinquent Boys: The Culture of the Gang, Glencoe: Free Press.
  9. Travis, J. and Western, B. (2014): The Growth of Incarceration in the United States: Exploring Causes and Consequences. Committee on Causes and Consequences of High Rates of Incarceration; Committee on Law and Justice; Division of Behavioral and Social Sciences and Education; National Research Council
  10. Andenaes, J. (1990) Straff, almenprevensjon og kriminalpolitikk, Oslo, Universitetsforlaget.
  11. Brå 2018: Personuppklaring i relation till förändrad brottsstruktur. Kortanalys 1/2018
  12. Wikström P-O. H. (2010): Explaining Crime as Moral Action. In (Eds) S. Hitlin & S. Vaysey: Handbook of the Sociology of Morality. New York. Springer
  13. Sturup, J., Rostami, A.& Appelgren, G (2018):  Återkopplingspromemoria 2. Mord med skjutvapen i kriminella miljöer i Region Stockholm 2011 till 2018: utredningsperspektivet Regionala utredningsenheten, Polisregion Stockholm, Polismyndigheten
  14. Sarnecki, J. (1986): Delinquent Networks. The National Council for Crime Prevention. Report No 1986:1
  15. Sarnecki, J. (2001): Delinquent Networks. Youth Co-offending in Stockholm Cambridge Studies in Criminology Cambridge: Cambridge University Press.
  16. Jerzy Sarnecki (2007): Nätverk eller gäng? Medbrottslingskap hos ungdomar. In Den svenska ungdomsbrottsligheten. Estrada F, Flyghed J. Estrada F, Flyghed J. (Red) 2007.
  17. Rostami, A., Mondani, H., Carlsson, Ch., Sturup, J., Sarnecki, J. & Edling, Ch. Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet i Sverige. Institutet för Framtidsstudier. Forskningsrapport 2018/4.
  18. Sarnecki (2019): Stöta på patrull – en ESO-rapport om polisens problemorienterade arbete. Rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi 2019:6. Regeringskansliet. Finansdepartementet
  19. Shaw, C. R. & McKay, H. D. (1942): Juvenile Delinquency and Urban Areas: A Study of Rates of Delinquents in Relation to Differential Characteristics of Local Communities in American Cities. Chicago: University of Chicago Press.
  20. Kvällsposten (3 januari 2012) https://www.expressen.se/kvallsposten/jerzy-sarnecki-malmo-bor-ta-efter-new-york/
  21. Sarnecki, J. (2016) Brottslighet och motåtgärder i socioekonomiskt utsatta områden. FORES
  22. Andersson, J. (1991): Kriminella karriärer och påföljdsval. Stockholm: Stockholms universitet, Sociologiska institutionen.
  23. Ahlberg, J. (1985): Effekter av halvtidsfrigivningen: vad hände med brottsligheten under hösten 1983? (Brå forskning 1985:2). Stockholm: Liber/Allmänna förlag. Ahlberg, J. (1990): Inkapacitering: effekter av förändrade strafftider, (Brå-rapport 1990:7). Stockholm: Brottsförebyggande rådet (Brå).
  24. Farrington, D. (1986): Age and Crime. Crime and Justice Vol. 7 (1986), pp. 189-250
  25. Kriminalvården (2019): https://www.kriminalvarden.se/om-kriminalvarden/123-fragor/
  26. Travis, J. and Western, B. (2014): The Growth of Incarceration in the United States: Exploring Causes and Consequences. Committee on Causes and Consequences of High Rates of Incarceration; Committee on Law and Justice; Division of Behavioral and Social Sciences and Education; National Research Council
  27. Cohen, A. O., Breiner, K., Steinberg, L (2016). When is an Adolescent an Adult? Assessing Cognitive Control in Emotional and Non-Emotional Contexts, 4 Psychol. Sci. 549–562 (2016).
  28. Steinberg, L. (2014) Age of Opportunity: Lessons from the New Science of Adolescence. Mariner Books. Boston. Houghton Miffilin Harcourt
  29. Lemert, E. M. (1951): Social Pathology: A Systematic Approach to the Theory of Sociopathic Behavior. New York: McGraw-Hill.
  30. Farrington, P. D. & Murray, J. (2014): Labeling Theory, Empirical Tests, Advances in Criminological Theory, Vol. 18. New Brunswick: Transaction Publishers.
  31. Laub, J. H. & Sampson, J. R. (2003): Shared Beginnings, Divergent Lives: Delinquent Boys to Age 70. Harvard: Harvard University Press.
  32. Sivertsson, F., Carlsson, Ch. (2014): Continuity, Change, and Contradictions: Risk and Agency in Criminal Careers to Age 59. I Carlsson, Ch., Continuities and Changes in Criminal Careers. Stockholm: Department of Criminology, Stockholm University.
  33. Sarnecki, J. (2013): “Från vårdbehov till riskbedömningar” In Psykisk Hälsa. Nr 1 2013.
  34. Nagin, D., S. (2013b): Deterrence in the 21st Century: The Review of the Evidence. In Tonry, (ed.) , Crime and Justice: An Annual Review of Research. Chicago: University of Chicago Press.
  35. Rosén, H. (2019). Väljarna tror inte att politikerna kan stoppa skjutningarna
  36. DN/Ipsos 2019 10 06
  37. [1] Sarnecki, J (2014): Introduktion till kriminologi. Volym 1. Brottsligheten omfattning, karaktär och orsaker. Lund: Studentlitteratur.
  38. Rying (2000): Dödligt våld i Sverige 1990-1996 – En deskriptiv studie.
  39. BRÅ (2019): Kriminalstatistik 2018 Konstaterade fall av dödligt våld En granskning av anmält dödligt våld 2018
  40. Brå (2018): Skolundersökningen om brott 2017 Om utsatthet och delaktighet i brott.
  41. Brå (2019): Indikatorer på sexualbrottsutvecklingen 2005–2017. Rapport 2019:5
  42. Mediemätaren (2019): Sveriges Radio. oktober 2019. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7327248
  43. Pew Research Center (2016): Facts about crime in US. Public perception of crime rate at odds with data. https://www.pewresearch.org/fact-tank/2019/10/17/facts-about-crime-in-the-u-s/ft_18-01-26_crimetrends_perception/
  44. Heber, A. (2007): Var rädd om dig! Rädsla för brott enligt forskning, intervjupersoner och dagspress. Stockholms universitet, kriminologiska institutionen. http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:197202/FULLTEXT01.pdf
  45. Engellau, P. (2019): Invandring och brottslighet – ett trettioårsperspektiv. Förrapport från Stiftelsen Det Goda Samhället.
  46. Brå (2019): Nordiska studier om brottslighet bland personer med utländsk och inhemsk bakgrund En kartläggande litteraturöversikt av publicerad forskning och statistik 2005–2019 PM
  47. Hällsten, M, Szulkin, R & Sarnecki, J (2013): Crime as a Price of Inequality?: The Gap in Registered Crime between Childhood Immigrants, Children of Immigrants and Children of Native Swedes. The British Journal of Criminology.

 

Av Professor Jerzy Sarnecki

En annan version av artikeln har publicerats i Kvartal.

 


   Jerzy Sarnecki är professor em. i Allmän kriminologi vid Stockholms Universitet.
Han är också senior professor vid Högskolan i Gävle och vid Mittuniversitetet. Han är vidare forskare vid Institutet för Framtidsstudier och undervisar på polisutbildningen i Södertörn. Sarnecki är tillsammans med professor Lawrence Sherman, Cambridge University, ordförande för juryn för Stockholm Prize i Criminology.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.