Tid för vuxenhet

Av Andreas Magnusson 2020-01-07

Det är svårt att hävda något annat än att det offentliga samtalet har brutit samman. Våra folkvalda har reducerats till reklampelare med uppgift att leverera repliker designade för att locka så många väljare som möjligt. I sociala medier pågår allt oftare argumentpingis där det smashas hela tiden och få personer bryr sig om ifall bollen missar bordet.

   När Ulf Kristersson tillträdde som partiledare för Moderaterna berättade han att han ville vara den vuxne i rummet. Jag ska erkänna att jag tyckte att han gjorde ganska bra ifrån sig i de första debatterna. Det var inte imponerande men han var aningen mer tillbakalutad och resonerande än sina kollegor.

   De politiska analytikernas omdöme blev att han var blek och inte tog plats som han borde göra. Han pratade för lite och lyssnade för mycket.

   Det tog inte lång tid innan Kristersson blev precis som de flesta andra av partiledarna. Och inte bara det. I den mån han på något sätt framstod som vuxen, kändes han mest som Hanif Balis konflikträdda tonårsförälder.

   En sån som låter pojken spela datorspel hela natten och dricka läsk till alla måltider. Pappan som vill vara kompis med sonen och sonens kompisar. Pappan som köper ut öl till alla och sitter med på förfesten.

    Ulf Kristersson slutade snabbt att vara den ansvarstagande vuxne i rummet, men kunde han egentligen ha gjort på något annat sätt?

   Går det att förbli en vuxen och nyanserad politiker i ett samtalsklimat som premierar den som gapar högst?

   Ja, frågan är om det finns någon anledning att vara en lågmäld saklig politiker när den som skriker om katastrof och skarvar hårdast med sanningen är den som får högst förtroendesiffror och bäst resultat i väljarundersökningarna.

   Går det att förbli en vuxen opinionsbildare eller debattör i en tid då de som gapar högst och är argast är de som får flest följare och störst genomslag?

   Ja, frågan är varför man ska agera som om livet vore ett bibliotek när de andra agerar som om det är ett gladiatorspel.

   Frågorna är många men de är egentligen inte nya. I antikens Grekland när demokratin var ung fanns det de som gjorde allt de kunde för att tysta oliktänkande genom att hindra verklig dialog.

   Den grekiske filosofen Sokrates dömdes till döden år 399 f.kr. Han ansågs ha förlett ungdomen och vilselett dem från att följa lagar och regler. Dödsdomen verkställdes genom att Sokrates tvingades tömma en bägare med gift.

   På den här tiden var det inte bara enskilda politiker som trodde på dödsstraff. Idag, i Sverige, är det utanför Björn Söders och SD-kompisarnas kretsar tack och lov ganska ovanligt med dödsstraffsförespråkare. Än så länge.

   Innan Sokrates tömde bägaren sa han: ”Vilket gift är värst – det som dödar kroppen eller det som dödar själen?”

   Frågan var retorisk. Han menade att det fanns saker som förgiftade våra själar på ett värre sätt. Det är lätt att tänka att Sokrates hade sett den offentliga debatten som ett sådant själsligt gift om han hade levt idag.

   Sokrates trodde på människans godhet – att hon i grunden var god och kunde och ville göra gott. Han menade att politiker behövde vägledas av pliktkänsla istället för maktbegär. Politiker som bara söker makt är olämpliga för sitt uppdrag.

   Översatt till vår tid är politiker som utgår från opinionsmätningar eller väljer samarbeten utifrån störst möjlighet till makt direkt olämpliga. Lämpliga politiker tar ansvar, kompromissar och väljer pliktens väg även om de riskerar att tappa makten.

   Sokrates trodde på det som kallas dialektik, vilket är det samma som samtalskonst. Idén var att det goda samtalet leder oss framåt genom att vi ställer logiska argument och motargument mot varandra.

   För att samtalet skulle vara meningsfullt krävdes, enligt Sokrates, tre saker.

  • Man måste tala utifrån egen övertygelse och inte enbart upprepa vad andra har sagt.
  • Resonemanget får inte vara självmotsägande.
  • Ord och begrepp måste vara tydligt definierade så att alla är överens om vad man pratar om.

    Man behöver inte spendera många minuter på sociala medier eller lyssna på politiska debatter för att förstå att nästan inga av de samtal som pågår idag är vad Sokrates skulle kallat meningsfulla.

   Ofta myntar någon opinionsbildare eller politiker ett begrepp eller kommer med en kvick formulering och sedan hakar följarna på. Den som spelar klyschbingo på Stå upp för Sverige-liknande forum får snabbt full bricka med ord och fraser som ”Adidaskrigare”, ”vänsterblivna” eller ”Para§raf är ju vänsterns motsvarighet till Fria tider”.

   Det där bryter mot Sokrates första regel. Kom med något nytt. Säg något eget. Var inte ett karbonpapper mellan Tino Sanandajis infall och dina egna utfall.

   Den mest självmotsägande formuleringen som finns i det offentliga samtalet just nu är ”jag är inte rasist men…” Det som därefter följer är vanligen ett uppenbart bevis på motsatsen.

   Ett brott mot den andra av Sokrates samtalsprinciper.

   För låt oss vara ärliga: Bara rasister är besatta av att konstant snacka skit om invandrare och invandring. Bara rasister tycker att de viktigaste politiska frågorna just nu är att hindra flyktingar från att komma till Sverige och muslimer från att utöva sin tro.

   Vad gör man nu då som enskild människa när Internet och fikarum har blivit platser där alla regler för det goda samtalet har upphört att gälla?

   En variant är så klart att ta seden dit man kommer och gapa emot precis som alla andra. När Hanif Bali skriver ”adidaskrigare” eller ”barnlajvare” så kan man kalla honom för ”skäggmiffo” eller ”dvärgapa”. Det där är en helt meningslös strategi eftersom den bara gör samtalsklimatet ännu värre.

   En annan variant är att pedagogiskt och sakligt resonera även med de mest oresonabla människor. Det där brukar man orka göra en liten stund men till sist tvingas man inse att det är som att ösa vatten ur en båt med hål i hela skrovet.

   Själv pendlar jag mellan att vara pedagogiskt uthållig och att ge verbala käftsmällar. Det sistnämnda fungerar som en ventil men det förstnämnda är egentligen alltid en bättre väg.

   Eftersom jag får en hel del mejl från framförallt arga människor som vill berätta att jag är dum i huvudet (eller ”helt jävla felknullad” som en man vid namn Mikael skrev möjligen i förhoppning om att få knulla mig rätt igen), så har jag noterat att det emellanåt händer någonting när man biter ihop och bemöter hat med vänlighet.

   Inför publik fungerar det nästan inte alls. Få människor klarar av en prestigeförlust. Vänlighet i diskussionstrådar på nätet är absolut att föredra, men vänlighetens effekt är mindre där än i situationer då människor möts öga mot öga.

   Om man avkräver människor individuellt ansvar för vad de faktiskt säger men gör det med vänlighet så finns det en stor chans att någon sorts dialog ändå uppstår. Människor som bemöts med respekt även när de inte har förtjänat det är betydligt mer mottagliga för sakliga argument.

   I låten Sokrates sjunger Kjell Höglund ”vem ska förföra ungdomen när Sokrates är död – om ungdomen nu låter sig förföras?” och längre fram ”vem ska förvrida lag och rätt när Sokrates är död – om lag och rätt nu låter sig förvridas?”

   Den sista frågan har många svar. Jag har skrivit en hel del på Para§raf om hur bland annat Ebba Busch Thor tycks ha tagit på sig den uppgiften. Hon påstod till exempel nyligen att bostadsinbrotten i Sverige är på en ”all time high” fast vi inte har haft färre inbrott i relation till befolkningsmängd sedan början av 70-talet.

   Hon ville också nyligen utvisa 100 000 män som en respons på knappt 8 000 anmälda våldtäkter huvudsakligen utförda av svenska medborgare.

   Att förvrida lag och rätt mer än så låter sig knappast göras. Att komma längre ifrån Sokrates ideal än så är knappast möjligt. Men det där kan inte fortsätta. Det behövs en motvikt mot den enfaldiga populismen – inte minst på det rättspolitiska området.

   Sokrates trodde på dialogen och det konstanta ifrågasättandet som en väg mot sanningen. Det konstanta ifrågasättandet lever kvar än i våra dagar men dialogen har tystnat.

   Det är den vi måste skaka liv i igen. Det kommer inte att bli enkelt, men låt oss åtminstone försöka.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 


  Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.