Rasism, fascism och försvaret av demokratin

Av Michael Pålsson 2020-01-24

När entreprenören och Odd Molly-grundaren Per Holknekt häromveckan gick till attack mot Lisa Nilsson och bland annat skrev att ”Jag tror inte att Lisa är nazist. Men nära nog. Mycket girig. Därmed kanske fascist”, blev möjligen några fler än jag något förvånade eftersom skälet till anklagelsen var att Lisa Nilsson kritiserat höga löner för cheferna på Spotify i relation till artisternas dåliga ersättning.

   Inlägget är enligt uppgift nu raderat. Uttalandet sätter dock fingret på ett ofog som innebär att människor sätter obehagliga etiketter på meningsmotståndare, inte för att det är sant, utan för att de verkliga argumenten tryter.

   Ett problem när människor ska diskutera fenomen som exempelvis invandring och flyktingströmmar är enligt min erfarenhet att människor från hela det politiska fältet ofta är snabba att sätta etiketter på människor som har en avvikande åsikt mot den egna.

   Människor kan bli kallade både rasister och fascister, vänsterliberala, globalister eller ”PK” fast att de kanske bara vill diskutera problem med integration av människor från andra länder eller å andra sidan vill diskutera fördelarna med invandring.

   Ett av problemen med detta språkbruk är enligt min uppfattning att många inte ens själva verkar veta vad deras etiketter egentligen betyder. Ungefär som Per Holknekt.

   Denna typ av argumentationsteknik leder dels till att vissa begrepp urvattnas, men dels också att en sund diskussion motverkas eftersom vissa epitet har så negativ klang att den etiketterade personen får ägna all sin kraft att försvara sig från den påklistrade etiketten istället för att diskutera sakfrågan.

   Det är visserligen inget nytt retoriskt knep att sätta obehagliga etiketter på sina meningsmotståndare, men det är i vart fall enligt min uppfattning kontraproduktivt om det finns en genuin vilja att diskutera och lösa problem.

   Rasist var länge något av det värsta man officiellt kunde bli kallad i Sverige. Dessvärre tycks den negativa klangen i någon mån ha avtagit, kanske beroende på ovan beskrivna ofog att utan egentlig anledning kalla vissa meningsmotståndare för just ”rasist”.

   Dessutom är problemet att begreppet rasism ibland utvidgas till vad som kallas åldersrasism, könsrasism med mera. Med en sådan vidgad användning av begreppet kan snart sagt allt som man är emot förvandas till rasism. Det är inte någon bra utveckling, eftersom renodlad rasism faktiskt borde vara ganska lätt att definiera. Ålder är ett resultat av ett pågående liv, det är ingen egen ras lika lite som det kön jag har.

   Jag ska nedan försöka beskriva hur jag definierar begreppen i rubriken, utan att för den skull påstå att min tolkning är den enda rätta. Men om vi inte öppet diskuterar innebörden av de begrepp vi använder blir snart sagt allt relativt och inga värden kan längre hållas för vare sig goda eller onda.

   För egen del anser jag därför att det är viktigt att vi håller språket levande och innebörden av de begrepp vi använder så klart definierade att de faktiskt betyder något.

   Den rasistiska ideologin bottnar som jag uppfattar det i en övertygelse om att olika människor har medfödda egenskaper som är oföränderliga oavsett uppväxt och kulturell påverkan. Tydligast kommer detta till uttryck i färgade och vita, där vita rasister anser att den vita så kallade rasen är överlägsen färgade människors påstådda ras.

   Men som nazisterna visade under andra världskriget gäller rasism inte bara färgade, utan också judar som av nazisterna framställdes som undermänniskor med ett sämre värde än kristna. Judarna framställdes i karikatyrer som råttor, eller med stora näsor och påstods vara likt skadedjur, de avhumaniserades. Andra grupper som av rasister tillmäts sämre egenskaper än andra folk är exempelvis romer och samer.

   Problemet med rasister är enligt min uppfattning inte deras obskyra teorier om att det finns bättre eller sämre raser av homo sapiens i och för sig. Problemet är istället vad dessa teorier leder till, nämligen en rasordning.

   I dess värsta former innebär denna rasordning att rasisterna menar att den påstått sämre rasen måste utrotas, såsom nazisterna under Förintelsen ansåg att judar skulle utrotas i den slutgiltiga lösningen. I andra fall, som apartheidregimen i Sydafrika och i USA fram till och med 1950-talet, innebar rasismen att det stiftades lagar som förbjöd äktenskap eller sex mellan vita och färgade, eller att färgade inte fick sitta på bussen eller utestängdes från arbeten, bostäder och utbildning.

   För egen del känner jag inte till någon seriös forskning som kunnat påvisa att det föreligger stora genetiska skillnader mellan människor med olika hudfärg och med olika härstamning. Det finns ingen nedärvd essäns eller nedärvd biologisk massa som innebär att vissa folkgrupper är bättre än andra.

   Vi vet att homo sapiens uppstod för ungefär 300 000 år sedan och att vi alla härstammar från Afrika. Men att det på dessa 300 000 år skulle ha uppstått särskilt framgångsrika och skilda raser från varandra har i alla fall inte jag hittat något stöd för.

   Att de som bor i Nordeuropa har ljusare hy än de som bor i Sydeuropa eller Afrika anses endast ha med levnadsförhållanden att göra. De som bor i varma och soliga länder behöver kunna stå emot solen, medan de som bor i nordliga länder behöver kunna ta upp mer solljus för att tillgodogöra sig D-vitamin. Hudfärg har såvitt jag förstår inget med vare sig intelligens eller andra positiva eller negativa egenskaper att göra.

   Men, kanske någon invänder, visst måste det väl ändå vara möjligt att vita människor har andra egenskaper, förutom hudfärgen, som skiljer vita från afrikaner, samer, eskimåer eller asiater?

   Utan att vara genetiker utan blott en enkel lekman i sammanhanget skulle jag i och för sig inte hålla detta för omöjligt. Jag har dock för egen del inte hört talas om någon seriös forskning som påtalat några sådana väsentliga skillnader avseende intelligens, fantasi, samarbetsförmåga och så vidare.

   De skillnader som finns mellan olika folk och som inte blott är utseendemässiga synes istället bero i huvudsak på kulturella faktorer.

   Få människor i Sverige är följaktligen rasister när de verkligen tar sig tid att tänka igenom frågan. Inget av våra riksdagspartier, inbegripet Sverigedemokraterna, kan numera heller anses som öppet rasistiska. Däremot har vissa partier medlemmar som är rasister. Till och med ledande företrädare. Men inget riksdagsparti i Sverige har såvitt jag kan förstå ett partiprogram som öppet förespråkar rasism.

   För att sammanfatta begreppet rasism menar i vart fall jag att rasism innebär en övertygelse om att människor från olika folkgrupper har medfödda egenskaper som är oföränderliga oavsett uppväxt, utbildning och kulturell påverkan.

   Jag menar inte heller själv att vi föds som vita pappersark, opåverkade av våra gener. Men detta gäller ju lika mycket inom folkgrupper. Och framför allt har uppväxt, utbildning och kulturell påverkan som jag ser det betydligt större inverkan på de värderingar vi har och de människor vi faktiskt blir än vilken hudfärg vi har eller i vilken världsdel vi är födda.

   När det gäller fascism är den såvitt jag uppfattar det nära besläktad med rasism. Enligt min uppfattning är dock begreppen fascism och rasism inte synonyma.

   Trots att begreppet ”fascism” ofta förekommer verkar få människor ha en tydlig bild av vad fascism faktiskt innebär. Ett av skälen till detta är förmodligen att beteckningen fascist i många avseenden kommit att bli ett skällsord, mer än en definition av en person som faktiskt bekänner sig till fascismen.

   Särskilt socialister och kommunister tycks ha en förkärlek att benämna alla till höger de inte tycker om för fascister. Liberaler och konservativa kan å andra sidan, fast mera sällan enligt min erfarenhet, beskylla kommunister för att vara lika mycket fascister.

   Men det ställer till problem om vi använder begreppet tanklöst och bara som ett skällsord. Liksom den som blir kallad rasist, blir den som oförskyllt blir kallad fascist mer upptagen av att försvara sig mot etiketten, än att föra en saklig debatt.

   De ingredienser som enligt min uppfattning synes utgöra kärnan i fascismen är framförallt tron på auktoriteter och elitstyre i motsats till demokrati. Vidare förhärligas våld mot statens fiender, inre och yttre, och rent generellt underställs individen statens intressen.

   Sålunda har fascismen stora likheter med hur många så kallat kommunistiska stater i praktiken utövat och utövar makt. Såväl Kina, tidigare Sovjet, Kuba som Nordkorea uppvisar många gemensamma drag med fascismen.

   Men även om fascismen inte är uttalat rasistisk, leder dess tillämpning obevekligen till ren rasism eftersom vissa grupper såsom färgade, judar, romer med flera anses försvaga nationen och blir därmed ansedda som nationens fiender. Ett närliggande exempel är den inställning vissa personer idag tycks ha gentemot muslimer, romer och andra folkgrupper.

   Eftersom det yttersta syftet med fascismen är att förnya och stärka nationen, torde dess tillämpning i längden också leda till att såväl verkligt svagare minoriteter såsom handikappade, men även andra minoriteter som exempelvis homosexuella, på olika sätt ska förintas.

   Kanske genom tvångssterilisering eller abort eller ännu värre metoder. Innan maktövertagandet är detta dock troligen inget som fascister talar högt om.

   Det är för många av oss lätt att känslomässigt avfärda fascismen som omänsklig, vilket den faktiskt är gentemot svaga grupper. När det däremot gäller fascismens odemokratiska drag  finns som jag ser det en något större intellektuell utmaning i diskussioner med fascister, eftersom det faktiskt inte är en naturlag att demokrati skulle vara bättre än en i och för sig odemokratisk, men god och allseende härskare.

    Historiskt har vi ännu inte sett någon sådan god och allseende diktator, varför det är rimligt att anta ingen människa, eller ens en grupp av människor, skulle ha denna förmåga. Problemet är att historiebeskrivningen tenderar vara olika beroende på vilken politisk tillhörighet man har.

   Det är inte säkert att en fascist håller med om att Hitler var en dålig härskare på annat sätt än att han förlorade andra världskriget. Det finns till och med fascister och nazister som förnekar att Förintelsen över huvud taget ägt rum.

   Som jag ser det kan begreppet fascism sammanfattas som en stark tro på auktoriteter och elitstyre i motsats till demokrati. Vidare förhärligas våld mot statens fiender, inre och yttre, och rent generellt underställs individen statens intressen.

   Ett renodlat fascistiskt samhälle är sålunda ett totalitärt samhälle och utan de flesta av de friheter vi idag tar som självklara såsom yttrandefrihet, konstnärlig frihet, demokrati, respekt för minoriteter med mera.

   För egen del menar jag att det inte heller finns öppet fascistiskt parti i riksdagen, även om vissa av Sverigedemokraternas företrädare tycks ha en förkärlek för något slags fascism-light genom att vilja begränsa till exempel konsten och yttrandefriheten.

   Vissa självutnämnda så kallade ”Sverigevänner” går dessutom längre än så och uttrycker öppet fascistiska idéer. Men att påstå att Sverigedemokraterna idag är fascister leder enligt min uppfattning för långt. Det går därför heller inte an, som jag ser det, att påstå att Sverigedemokraternas väljare generellt skulle vara vare sig rasister eller fascister.

   Det betyder dock inte att vare sig Sverigedemokraterna eller för den delen andra partier inte skulle kunna bli öppet fascistiska, i den riktning både Polen och Ungern är på väg. Vi måste därför vara på vår vakt för att värna demokratin och alla människors lika värde.

   Försvaret av demokratin, med sina fel och brister, är inte alltid lätt. Demokratin med allmänna val är nämligen inte felfri. Ibland väljer vi fel människor till höga maktpositioner. Om emellertid de demokratiska institutionerna är tillräckligt robusta, rättar vi själva till detta i nästa val.

   Ett avskaffande av demokratin ger oss inte denna möjlighet till självrättelse. Har vi en gång avskaffat demokratin och det visar sig, som alltid genom historien, att den enväldige härskaren inte är god – då är det försent.

   Men i kampen för demokrati och människors lika värde ska vi låta bli att sätta opåkallade etiketter på varandra, för om vi tillåter oss att urholka innebörden av allvarliga begrepp som rasism och fascism, kanske nästa offer blir begrepp som yttrandefrihet, medmänsklighet och asylrätt.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.

 

   Detta är den sjunde delen av Para§rafs publicering av olika redigerade kapitel ur boken Det bra livet, det dåliga livet – moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv


  Michael Pålsson är advokat på Juhlin & Partners, med expertis inom avtalsrätt och arbetsrätt. Han har ett stort intresse för såväl rättsfilosofi som filosofi i allmänhet.

   Han är författare till ”Det bra livet, Det dåliga livet – moraliska frågor ur ett praktiskt perspektiv” och arbetar för närvarande med nästa bok på temat; ”Hypotetiska händelseförlopp – Essä om frihet i vår tid”.

   Michael är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.