Alla förtjänar en andra chans

Av Åsa Hägglöf 2020-02-19

Men som allt annat, så är det inte enbart svart eller vitt. Det finns tusentals nyanser där emellan. Enligt min uppfattning beror det på till vilken individ frågan blir ställd, och om en andra chans är värd att ge, samt vad varje enskild känner starkast för.

Min personliga åsikt är till exempel att pedofili är en dödssynd, och anser därmed att en andra chans inte är förenligt med brottets karaktär.

Med dödssynd syftar jag inte på dödsstraff. Inlåst för all framtid för att aldrig kunna skada ett barn igen, är min orubbliga ståndpunkt. Flera håller med mig, flera håller inte med mig. Men alla kan nog enas om en sak ­– det är ett brott som inte går att greppa mentalt.

Att se Sverigedemokraterna som någon sorts frälsare, som bara behöver trolla fram några kaniner ur hatten, och därmed förvandla de utmaningar vi har i Sverige till en enorm rosenträdgård där alla utom flyktingar lever som prinsessor och prinsar är, enligt mig, långt ifrån en dödssynd.

Många missnöjesröstar på ett parti som lovar guld och silver till alla och envar, och tror sig kan ta tillbaka det från invandrare som stjäl allt av värde för oss. Det är helt enkelt inte sant, men är det en dödssynd att tro det? Självklart inte!

Ett typiskt exempel är den före detta riksdagsledamoten för SD, Hanna Wigh.  Hanna har hamnat i någon form av limbo, där ”synderna” går stick i stäv med varandra.

Å ena sidan föraktas hon av sina före detta likasinnade för att hon lämnat Sverigedemokraterna. Hon hatas av SD-anhängare för att hon är en ”landsförrädare”. Hon får ett drev efter sig för att hennes åsikter möjligtvis förändrades.

Ingen verkar heller bry sig särskilt mycket om varför. Hon blir hotad och bittert hatad, både privat och på social media. Å andra sidan så höjer SD:s meningsmotståndare Hanna Wigh till skyarna för att hon ”tog sitt förnuft till fånga”.

Å tredje sidan så ifrågasätts hon när det handlar om de sexuella trakasserierna. Av Sverigedemokraterna som vägrar ta till sig att det har hänt – och beskyller henne för att ljuga. Av meningsmotståndare för att hon mörkade andra och fler sexuella trakasserier som skedde bakom stängda dörrar.

Det är lätt att tycka utan att vara självkritisk. Ska det inte, i rättvisans namn, ses från fler vinklar än de egna? Första tanken som slog mig var – varför? Det kan finnas en legitim anledning till varför en kvinna, eller man för den delen, väljer att vara tyst.

Går det att se på tystnaden med förståelse? Möjligtvis inte för de som inte varit i samma sits.  Kan vi tycka det är oförlåtligt? Givetvis. Svaret beror även här på – till vem frågan ställs.

Jag har blivit ifrågasatt för hur jag kan vara ”vän” med Hanna Wigh. Vän på social media, inte privat. Det är inte komplicerat. Oavsett partitillhörighet, så tar jag, som kvinna, hennes parti för att hon blivit utsatt för sexuella trakasserier. Uppmärksammar alltså människan bortom politiken.

Skulle hon vara mer förtjänt av att bli antastad på grund av att hon var eller är Sverigedemokrat? Skulle hon vara mer förtjänt av att bli antastad för att hon svikit sitt parti?

Skulle jag blivit vän med Hanna om hon fortsatt representerat Sverigedemokraterna? Jag gissar på nej, men hon hade fortfarande fått mitt stöd i en situation där alla kvinnor bör backa varandra.

Dock känner jag att mina åsikter blir något inkonsekventa. För om en förändring ska ske, så är inte endast ryggdunkar av likasinnade rätt väg att gå. Är det inte ganska väsentligt att lägga mer fokus på att debattera med de som accepterar en ideologi som borde blivit begravd för länge sen?

Har följt Hanna Wigh på sociala medier samt läst allt som kan ge mig en bild av den helhet som utgör människan Hanna. Bland annat från en artikel från 2017, där hon konstaterar följande om SD-ledningen:

”För att dessutom göra det lättare att slå ned på sina meningsmotståndare så har de även en kultur där partiledningen skriver upprörda inlägg på sociala medier. Det är inte så många som vågar stå upp mot SD då.
– Det är maffiametoder, säger Wigh till Aftonbladet.”

Samt i en artikel från 2018:

”Jag brukar säga att Sverigedemokraterna är som ett politiskt McDonald’s – man mår inte bra av att äta för mycket av det, säger Hanna Wigh till Dagens Nyheter.”

På Twitter, där Wigh tar avstånd från Joakim Lamotte –  twittrar Hanna i december 2019:

”Efter att ha sett lamotte’s live sändning (har inte sett ngt reportage) Trollhättan känner jag att det inte är konstigt att landet går åt helvete när Sveriges egna alt right (exvis SD, M, Kd) har hejdukar som åker ut och gjuter olja på elden. En eloge till polisen.”

Hanna svarar också på frågan om hon sett livesändningen:

”Jag har tittat. Bedrövligt att bevittna hur en vuxen karl ska springa runt och uppvigla på det sättet. Urskuldar inte alls ungdomarnas beteende men heller inte Lamotte’s beteende för han gjorde vad han kunde för att få sin vilja fram. Agendan var tydlig”

Men spelar det någon roll i sammanhanget? Även om hon skulle vara kvar som språkrör för ett rasistiskt parti, eller tycka att Lamotte gör ett fantastiskt journalistiskt arbete – så är hon för mig först och främst en kvinna som blivit fysiskt samt psykiskt kränkt och förorättad. Tillika är hon en eventuell meningsmotståndare – som jag skulle vilja påverka i den riktning som är rätt för mig.

Det handlar till syvende och sist om att sära på begreppen. Skulle jag sluta upp bakom Hanna och stödja henne i Sverigedemokraternas ideologi? Aldrig.

Skulle jag sluta upp bakom henne och ge mitt stöd, för att hon blivit hotad, hatad och utsatt för sexuella trakasserier? Alltid.

Ingen kvinna förtjänar att bli trakasserad, utnyttjad, våldtagen, slagen. Där ligger mina sympatier och respekt för Hanna Wigh.

Det finns många antirasister/anti-SD, men med familjemedlemmar som framhäver att SD är ett bra val av parti. Vänder vi dem ryggen? Förmodligen inte, eftersom känslorna spelar en stor roll i hur vi agerar.

Det finns familjemedlemmar som tagit avstånd ifrån varandra på grund av oliktänkande i politiska frågor. Men skulle vi smälla igen dörren framför näsan på vår dotter, om hon knackade på och visade sig blåslagen och skräckslagen, enbart för att hon valt att lägga en röst på SD?

Skulle vi fråga henne om hon ändrat på sin människosyn, innan vi öppnar dörren mer än på glänt? Troligen inte.

Ska kampen för kvinnors rättigheter komma med förbehåll? Ska vi gräva i en kvinnas historia först, innan vi väljer att hon förtjänar stöd eller ej?

Hanna Wigh befinner sig i en situation hon inte kan vinna. Därför att svenska folket inte kan enas om att en människa som de facto varit utsatt för sexuella övergrepp, alltid ska och bör ha, samhällets stöd och förståelse – oaktat etnicitet, kön, partitillhörighet och samhällsklass.

Jag är en stark motståndare till SD. Jag är en stark motståndare till sexuella övergrepp, oavsett förövare och offer. Som människa, som kvinna, som mor, som en jämlike jämte alla kvinnor och män i en, i mångt och mycket, mansdominerad värld.

Förtjänar Hanna Wigh en andra chans? Jag anser att hon i allra högsta grad gör det.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Åsa Hägglöf är i grunden utbildad barnskötare. Arbetar på ett gruppboende inom LSS. Hon är väl insatt i asylpolitik och migrationsfrågor som hon engagerat sig i under snart 30 år. Vid sidan av sitt arbete jobbar hon ideellt med asylärenden, i första hand gällande ensamkommande.
Åsa är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.