SD vill införa ”värdefostrande” uppfostringsanstalter

Av Dick Sundevall 2020-02-24

I Svenska Dagbladet i lördags hade Jimmie Åkesson och hans nya kronprins Henrik Vinge en debattartikel med rubriken ”Vi sätter brottsoffer framför brottslingar”. Men som alltid handlar sedan artikeln om vad vi ska göra efter att någon blivit utsatt för brott. Efter att någon blivit misshandlad. Efter att någon blivit förnedrad. Och inte ett ord om hur vi ska förebygga och förhindra det.

Den här gången tar man sin utgångspunkt i ungdomsrånen och då framförallt så kallade förnedringsrånen.

Naturligtvis gör man det. Även om dessa så kallade förnedringsrån är ytterst få, så är det ju det som får rubriker i allehanda medier just nu. Ungdomsrånen får för tillfället betydligt mer utrymma i spalterna än till exempel ett relationsrelaterat mord på kvinna.

Och att komma dragande med skjutningarna när dessa minskat eller att Malmö skulle vara en så hemsk stad, när det påvisats att brottsligheten går ner där – det ger inga politiska poäng.

Eftersom det har påvisats med all tydlighet att det dödliga våldet minskar i Sverige, så undviker man även den frågan. Och när nu polisen klargjort att en hel del av sprängningar handlar om MC-gäng där en klar majoritet är svenskar och Leif GW sagt att sprängningarna utgör ett klassiskt högerextremistiskt scenario, så släpper SD även den frågan. I varje fall för tillfället.

Därtill blir det lite körigt för dem att ta upp våldtäkter och andra sexualbrott, eftersom SD har haft och har en hel del problem med just den brottsligheten inom det egna partiet.

Alltså tar man istället sin utgångspunkt i förnedringsrånen. I några fall finns det anledning att misstänka att det varit invandrarkillar som utfört det hela – och därmed blir det en SD-fråga.

Att vi genom årtionden till och från haft rån med förnedringsinslag, liksom misshandelsfall där förnedringen varit central, får mindre betydelse när man kan antyda att det nu bara skulle handla om unga invandrarkillar som beter sig svinaktigt.

Ungdomsrånen ökar så det finns all anledning att försöka vidta åtgärder för att komma åt den här brottsligheten. Och även om inte alla som blir rånade får problem av det många år framöver, så finns det unga människor som får det.

Vad vill då SD-ledningen göra åt det här? Man vill att skadestånden snabbare ska betalas ut till brottsoffren. Bra. Det är en gammal fråga som påtalats i årtionden men den är värd att upprepas.

Man vill också sänka straffmyndighetsåldern från 15 till 13 år. Det skulle med utgångspunkt i vår lagstiftning innebära att vi ställer samma krav på en 13-åring som en 18-åring. Vi är många som är eller har varit tonårsföräldrar. Det är ingen lek. Men om vi hade ett barn som var 18 år och ett som var 13, skulle vi då ställa samma krav på deras ageranden och beteenden? Tror inte det va.

En 18-åring är myndig medan en 13-åring fortfarande går i grundskolan. Såväl våra lagar som vår uppfostran av våra barn ska utgå från det.

Sedan drar Jimmie Åkesson och Henrik Vinge till med att de vill:

”införa statliga internat för särskilt problematiska elever. Staten ska ta över ansvaret för de som dömts för brott eller utgör en allvarlig risk för övriga elever och lärare. Dessa internat ska präglas av disciplinär pedagogik, tydliga regler och värdefostrande verksamhet.”

I sådana statliga internat ska alltså 13-åringar och kanske även 18-åringar placeras. Och de ska kunna placeras där även om de inte dömts för något brott. Förr i tiden benämnde man det uppfostringsanstalter. Men det är kanske ett för värdeladdat ord för SD-ledningen?

Istället drar man till med ord som ”disciplin, och ”värdefostrande”. Är det bara för mig som det för tankarna till dagens Kina och Nordkorea? Eller för den delen gamla nazityskland.

Naturligtvis ska brottsoffer få bättre stöd, såväl ekonomiskt som psykologiskt vid behov av det. Men hela artikeln, där SD-ledningen fått gott om utrymme, handlar om vad vi ska göra efter att någon har utsatts för ett brott. Efter att någon blivit utsatt för ett rån med eller utan förnedrande inslag. Ingenting om att förebygga och förhoppningsvis få ner såväl den här brottsligheten som annan brottslighet.

Som avslutning skriver Åkesson och Vinge bland annat:

”Allt för länge har fokus varit att hjälpa den som snarare bör straffas.”

Har det? Hurdå? Och ska vi inte försöka få tonårskillar som är helt fel ute, att sluta med sitt destruktiva beteende och sin hänsynslöshet mot sina medmänniskor? Det innebär inte att vi ska dalta med dem. Men det innebär inte heller att vi ska behandla 13-åringar på samma sätt som myndiga medborgare.

(Återkommande forskning visar att 85-90 procent av tonårskillar begår brott. Allt från snatteri upp till rån och mord. Och det oavsett om de har invandrarbakgrund eller inte. Cirka 97-98 procent av de här killarna blir sedan skötsamma arbetande vuxna medborgare – som beklagar sig över ungdomsbrottsligheten.)

När jag läser sånt här, och det är inte bara SD-ledningen som för fram liknande tankegångar, blir jag bekymrad. Hur ser det ut i deras egna hem? Hur behandlar de sina barn när deras utgångspunkt tycks vara att hårdare straff löser alla problem?

Låser de in sina barn i källaren eller i mörka garderober när de inte varit lydiga? Tror de att barnen därmed ska bli snälla och lydiga? Anser de att barnen därmed lär sig vad ”disciplin” innebär? Och att det är ”värdefostrande”?

Förhoppningsvis är det inte så – men SD-ledningens idéer om att återinföra en form av uppfostringsanstalter hör hemma i en tid när man trodde att olydiga barn skulle bli ”snälla” av att vara inlåsta i källare. Och där föräldrarnas, liksom lärares, rätt att aga barnen ansågs vara bra för disciplinen och vara ”värdefostrande”.

Ledande sverigedemokrater återkommer ofta svepande till att det mesta var bättre förr i Sverige. Men bit för bit framkommer det konkret vad det är de saknar från det gamla Sverige. Hårda disciplinära åtgärder mot barn och ”värdefostrande” uppfostringsanstalter utgör uppenbarligen något som ska utgöra en av byggklossarna i deras idealsamhälle.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Dick Sundevall är Para§rafs chefredaktör men hans krönikor och debattartiklar är inga ledare, utan högst personliga tankar och funderingar.
I närmare 40 år har han arbetat med rätts- och kriminalfrågor. Det har blivit många tv-program och dokumentärfilmer. Åtta böcker, senast Det farliga Sverige, och många tusen artiklar genom åren.
Dick är mångfalt prisbelönt som journalist och författare med utmärkelsen Guldspaden och annat. Mest stolt är han över Ordfronts Demokratipris, ”för då väljs man ut bland hela befolkningen”.
På frågan om vad han tycker är det bästa han har gjort, svarar han:
– Mina tre barn.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.