Vill vi minska brottsligheten så…

Av Hans Westerlund 2020-03-11

Somliga värderar människor utifrån hur duktiga, produktiva och skötsamma de är. Man är inte intresserade av bortförklaringar eller ursäkter. Det egna ansvaret väger tungt och när man har gjort sina val, så får man stå sitt kast. Känner du igen dig i detta, så var varnad att det följande vänder sig inte till dig.

Sannolikheten är stor att du kommer tycka att det här är sentimentalt dravel, som antingen gör dig förbannad eller ger dig tillfälle att hånskratta. Du är välkommen att läsa vidare, men du gör det på eget ansvar. Jag förväntar mig inte att du kommer att förstå.

Jag har tidigare arbetat ett antal år inom Kriminalvården, på både slutna och öppna anstalter, och då stött på alla möjliga brottslingar, dömda för allt från mord, misshandel, våldtäkt, rån, inbrott, bedrägeri, grovt och ringa narkotikabrott till kidnappning och mordbrand. Dessa år har gett mig vissa insikter.

Jag har mött väldigt många människor i fängelsevärlden, människor som skadat andra i sin omgivning på alla möjliga sätt, men jag har faktiskt aldrig mött några monster. Några enstaka har varit psykopater till den grad, att det nog är säkrast att hålla dem inlåsta tills de är för gamla för att vara farliga. Men de har varit undantagen.

När man tittar på filmer eller serier, är skurkarna ofta häftiga på något sätt. Listiga, coola, farliga, handlingskraftiga, ondskefulla. Några sådana typer hittar du inte i svenska fängelser. De flesta där, är trasiga existenser, sorgliga historier, en sorts meningslös tragedi. Jag har träffat på många som inte kunnat sova utan att tv:n var på, för i mörkret och tystnaden kom tankarna och ångesten.

Vissa har varit aggressiva, otrevliga, barnsliga. Gnällt över att saften inte var god. Andra har varit trevliga, sociala, vettiga, roliga.

För en del, var fängelsets ordning och struktur den enda ordning och struktur de hade i tillvaron. Livet utanför murarna och stängslen var kaos. Inget jobb, ingen bostad, polare som man egentligen aldrig kunde lita på, farliga människor man var skyldig pengar, evig jakt på pengar.

Knarket var ett sätt att fly tillvaron för en stund. Ett sätt att dämpa oron och ångesten. Man visste att i samhällets ögon var man en skit. Värdelös. Man fick välja mellan att stå med mössan i hand hos soc för att få pengar så att man precis överlevde eller göra en grej och få både lite stålar och respekt. Andra hade ju det.

Man har en advokat, en socialsekreterare, en kontaktperson, en snut som har följt en genom åren, man har sina polare, sin kran, men har man någon vän? Någon man kan lita på, någon som är trygg?

En del kontrollerar sin tillvaro genom aggression. Vissa, för att ingen fattar vad de menar, man bara jävlas med dem. Obegripliga regler och beslut. Sadistiska plitar och psykopatiska kvinspar. En obegriplig omvärld av myndigheter, byråkrati och tjänstemän som inget fattar och som bara vill att man ska lyda.

Men man ska fan inte ge sig. Aldrig böja rygg. För andra handlar livet om dominans och kontroll. Relationer handlar om rädsla. Att skapa den och att aldrig visa den. Aldrig vara den svage. Alltid vara stark. Om man aldrig gått klart grundskolan, aldrig jobbat, inte är bra på varken att läsa eller skriva, hur ska man kunna få någon respekt, någon självrespekt, om man inte kan göra andra rädda för en? Imponerade av en?

En del är unga. De kan ha hoppet kvar. De kommer aldrig bli någon jävla tandlös knarkare. Det är häftigt att ha pengar, kunna bjuda, göra folk imponerade. Känna respekten. Vem fan vill vara en jävla Svensson? Plugga och slita för småpengar? Skolan var ju bara ett jävla meningslöst skit. Man kommer ändå inte få något jobb.

För mig var deras liv tragiska och patetiska. Sorgliga i hur de förstörde för båda andra och sig själva. Så många förspillda år, så många förspillda liv. Så mycket meningslös destruktivitet och så mycket ångest. Inte sällan i generation efter generation.

Jag träffade en del som klarade att ta sig ur det. Som trodde att förändring var möjlig. Som såg, att skulle de ta sig ur det, så var de tvungna att göra det själva. Andra kunde hjälpa, men de själva var tvungna att göra jobbet. Som orkade fortsätta trots alla misslyckanden, trots alla hinder. De imponerade på mig. Den resa de gjorde, var större och krävde mycket mer än den resa i livet som jag har gjort.

Några dog. På anstalten eller när de kom utanför murarna. Deras resa tog slut och ibland blev de inte ens 30 år.

Jag förstod också att vi startar vår liv från väldigt olika platser. Vi väljer inte våra föräldrar, inte vår intelligens, inte vår adhd eller vår autism, inte vår barndom, inte våra förövare.

Vi väljer mycket och ska man ta sig ur kriminalitet och missbruk, är man tvungen att göra val, för ingen annan kan fixa en. Det finns ingen motsvarighet till tandläkaren, där man bara sätter sig i stolen och någon annan lagar det som är trasigt.

Man måste själv ta ansvar för förändringen. Man måste både tro och vilja förändring. Och man får inte ge upp, trots motgångar. Men bara den som inte vet någonting om verkligheten, tror att det är lätt. Bara den som saknar kunskap och erfarenhet, säger att man skulle tänkt efter innan, att man bara har sig själv att skylla, att det handlar om att skärpa sig. Riktigt så enkelt är det inte.

Det pratas ofta om hårda straff, men få är hederliga nog att erkänna att det handlar om att hämnas. Att få skada den som skadat. Få tänker på, att i den kriminella världen gäller hårda straff. Där hämnas man.

Där kan du få betala böter, du kan misshandlas och du kan dödas som straff. Ännu färre tänker på att de flesta kriminella också är brottsoffer. Att de misshandlats, våldtagits, bestulits, förnedrats, utnyttjats, dödats.

Jag tycker inte om kriminalitet. Jag tycker inte om det lidande och den förstörelse den orsakar. Jag är inte emot fängelser – för en del krävs det minst ett halvårs time out från livet, för att man ska kunna börja prata med dem. För att de ska kunna vara här och nu. Men jag tycker inte heller om hämnd.

Hämnden är viktig i den kriminella världen. Hämnd är ett kriminellt tänkande. Hämnden handlar i mycket om heder, om att återupprätta hedern och respekten. Varför skulle man annars prata så mycket omupprättelse för brottsoffer? Vad är det som ska upprättas?

Ett brottsoffers rätt till stöd och skydd, har inget med förövarens lidande att göra. Eller ens om förövaren blir tagen eller inte. Brottsoffrets rätt till respekt, ska inte bero på vad som händer med förövaren. Ett brottsoffer blir inte mer upprättat om förövaren döms till 10 år i stället för 5. Såvida vi inte pratar om hämnd, om återupprättad heder.

Nej, vi behöver vara pragmatiska och vi behöver klara av att förstå och arbeta med komplexa processer. Vill vi minska kriminaliteten, måste vi klara av att inse att det handlar om människor och deras förutsättningar.

Att det inte finns några enkla lösningar. Att vi måste jobba med barn och föräldrar, med skola och arbetsliv, med psykiatri och socialtjänst. Att vi behöver förändra strukturer, ekonomi och tankemönster. Och vi måste inse att vi aldrig kommer att lyckas fullt ut, men att vi måste gör vad vi kan.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Hans Westerlund arbetar sedan drygt tio år som personligt ombud, där han stöttar personer med psykisk ohälsa i kontakten med myndigheter och vård. Tidigare har han arbetat inom Kriminalvården och Försäkringskassan. Han har ett långvarigt intresse för samhällsfrågor och med en utbildningsbakgrund inom både socialantropologi och psykologi, tycker han det är viktigt att kunna ha många olika perspektiv.
Hans Westerlund är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.