Göran Palm. Foto Leif R Jansson/TT

En snäll och trött man

Av Crister Enander 2020-04-08

Det är inte lätt att acceptera att somliga i missriktad nit att fånga in en falsk jämställdhet låter jämställa kulturyttringar av de mest skilda slag och samtidigt anser dem lika så bra som andra. Kvalitet och innehåll ska man då strunta i.

Ändå. Jag framhärdar: Att meta mört eller pimpla torsk kommer aldrig – aldrig någonsin – att vara detsamma eller lika berikande som att läsa Charles Dickens eller Virginia Woolf. Idag när många vänder sig till böcker och konst verkar domen över kulturrelativismen blivit hård, ja mycket hård till och med.

Göran Palm, som gav röst åt kulturrelativismen och gjorde den mycket populär i svensk debatt, tjänade rörelser han inte fullt ut förmådde se, kanske heller inte förstå vad de skulle leda till. Han blev därmed till en form av nyttig idiot, för att använda en på den tiden populär terminologi, idag gäller den väl mest alla hundratals självutnämnda experter i epidemiologi och virusjägare.

Jag är ändå fullt och fast övertygad om att Göran Palm, den korrekte mannen och reserverade författaren, inte ville ont. Men hans medelklassiga naivitet, hans klassbetingade elitism och tillika hans bristande insikter i hur ”vanligt folk” levde och hur deras vardagliga referensramar såg ut, ledde honom just dit. Det ansvaret kommer att för all framtid förbli hans.

Jag har ett annat minne – som dök upp tidigt i morse när himlen just började skifta från svart till intagande grått, som en blyertslavering. Kanske var det den vackra årstiden, nu när allt får liv igen och naturen hånar viruset som sveper över jordklotet, som fick tanken att dyka upp just nu, vårväder härskar idag, då rådde den hemskaste höst.

Det var hur som helst en av dessa evigt tomma och blyertsgrå eftermiddagar. Den höll på att övergå i kall kväll. Höstvindarna hade dragit in och klätt av träden deras sista löv. Nakna trädgrenar. Tomma gator. Det var en tung dag; en sådan där dag som saknar varje ansats till hopp eller framtid. Då kommer Göran Palm gående på en av gatorna här i den lilla staden på slätten.

Vi hälsar och börjar samspråka. Han skulle hålla en föreläsning och annars var han ute på sin andra vinterresa i Heinrich Heines efterföljd. Del ett av Sverige, en vintersaga hade redan kommit ut. Nu skrev han på del två av sitt mäktiga blankversdrama.

Vi gick upp på hans hotellrum. Han bodde på Hotell Lundia i ett sådant där rum som ser exakt likadant ut var än du befinner dig i världen. Ur en gammal hederlig brun portfölj – hur många sådana såg man inte förr, hängande över cykelstyret eller på pakethållaren? – plockade Göran Palm fram en liten whiskyflaska att värma sig med mot höstkylan. Visst pratade vi, men mest minns jag ändå den rätt behagliga tystnaden.

Där satt vi och teg tillsammans.

Det var som om man stigit in i ett kök på landet. Man hör hur klockan – som ständigt saktar sig fem minuter i veckan – tickar däruppe på väggen. Vaxduken är välanvänd men noggrant avtorkad. Middagen uppäten. En doft av stekos dröjer ändå kvar. Man sitter tyst. Far ligger på kökssoffan. Man väntar och tittar på klockan. Man håller kväll.

Sådant var Sverige en gång tiden.

Och Göran Palm var svensk – folkhemssvensk – som få andra. Whiskyn vi drack var av billigaste märke, ”Standard selection”. Det var sådant man drack i Sverige förr om åren. Inga märkvärdigheter. Ingenting krångligt.

Göran Palm var också en gång i tiden nyenkelhetens poet framför andra. Men under 60-talet svängde hans – liksom så många andras – intresse alltmer över mot de samhälliga och politiska frågorna. Med böckerna En orättvis betraktelse och Indoktrineringen i Sverige visade Göran Palm sitt tilltagande engagemang åt vänster.

Kanske ångrar jag idag att han fick vara ifred, att jag lät ögonblicket passera. Jag vet att jag är där, på det trista hotellrummet, i den märkligt självklara atmosfär som rådde mellan oss och våra nickar då vi sippade på tandbortsglasen med whisky, ständigt återkom till detta med kulturrelativismen och vad han skrivit om den i mina tankar. Jag tänkte på hans svek, på den enorma skada hans idéer sedan förmådde skapa.

Men mina tankar och invändningar blev hängande i luften; de formulerades aldrig till frågor. Jag teg. Och jag vet – ärligt talat – inte varför. Han var så vänlig och så avväpnande vanlig. Snäll är rätt ord. Han var en snäll och trött man, med grått okammat hår som syntes först då han tog av kepsen, som satt där på ett sorgligt hotellrum.

Där på sängkanten i ett trist hotellrum satt en lätt åldrad man – till synes rätt resignerad, håret mer vitt än grått, ögonen trötta, ryggen lite krum – och ville ingenting annat än att få ett par timmars sällskap för att skingra sina tankar och slå ihjäl några timmar. Han nästan luktade den där vassa unkna lukten av ensamhet.

Det stod en stor ödslighet kring honom. Därför teg jag. Därför ställde jag honom inte till svars. Jag kan inte ens ärligt säga att jag idag ångrar mig. Jag tror inte hans svar på mina frågor egentligen skulle ha betytt något – inte där, inte då, inte så många år efteråt. I Göran Palms fall var det då redan för sent.

För oss är det däremot en annan sak. Vi sitter här omgivna av horder av okunniga och flåsigt självgoda Smurfskribenter som fyller spalt efter spalt. Varje dag vid skrivbordet är en ständig kamp mot det farliga oförståndet, en kamp mot bristande perspektiv, kortsynthet och en tilltagande okunskap. Och, så vitt jag kan avgöra, blir det bara värre. Mitt hopp står till att många yngre hittar fram till det viktiga och bärkraftiga ändå. Där är nätet öppet. Dygnet runt. Och där finns faktiskt det mesta. Men man måste leta. Och leta mer.

Och leta ännu mer.

Vad jag sett under dessa vidriga veckor av virus och oro, sjukdom och skräck är att den konst och litteratur som lockar i särklass flest – jag tänker på människor jag pratar med av en händelse, men även vad jag sett på sociala medier, på Facebook är det mycket tydligt – är det mesta som cirkulerar och berör är av så kallat högre halt.

Det är dikter av vad vi förr kallade de stora diktarna som sprids mest och får tummar och många hjärtan. Det är konstverk av mästarna som delas och kommenteras och inte sällan hyllas i lyriska ordalag. Ingen visar ytlighetens konstuttryck, det rapsodiska och tillgjorde, något större intresse, knappt inget alls om jag ska vara ärlig.

Gott mynt tränger ut ont. Så enkelt tycks det vara.

Det är hur som helst min slutsats, tveklöst. Jag gläds åt den goda konstens vitalitet och livskraft, den berikande litteraturens förmåga att engagera och gripa djupt ner i själen och fortsätta att beröra oss alla.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beavoire”.
Crister Enander är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.