Foto Kerstin Joensson AP/TT

Vad vi kan lära oss av Corona-debatten

Av Andreas Magnusson 2020-04-22

Om vi hade varit lika nyanserade och sakliga i diskussioner kring kriminalitet och invandring som vi är när vi pratar om Corona, så hade vi sluppit starta varenda diskussion med att bemöta befängda påståenden från högerextremister och Facebookpopulister.

2020 var året då människor lärde sig att inte nysa rakt ut i luften. 2020 var även året då män lärde sig att tvätta händerna och sluta vara närgångna. Lite synd kan tyckas att det krävdes ett dödligt virus för att ta oss dit.

2020 var också året då vi lärde oss att vi inte alls måste skaka hand i Sverige, att ansiktsmaskering kan ha sina fördelar och att det inte är dumt att vårdpersonal ibland tillåts arbeta med långärmad klädsel.

Ni vet allt det där som avgrundshögern nyligen hade problem med när det var muslimer som inte ville ta i hand, som ville täcka ansiktet eller arbeta i långärmad klädsel.

Vi har lärt oss en hel del genom den här krisen och det kan förhoppningsvis leda till något bra på sikt (även om priset vi just nu betalar känns outhärdligt högt). En sak jag tror kan komma att förbättras är den offentliga debatten.

Avgrundshögern har på sina håll försökt klampa på i sina gamla vanliga marschkängor men de har gått i ordentlig otakt. Det är gissningsvis tufft för den som har byggt hela sin politiska idé på att skrika ”vargen kommer!” när det plötsligt dök upp en björn istället.

Högerextrema väljare i hela världen har fått igenom sitt drömsamhälle med stängda gränser och en polis som slår till stenhårt mot individer som själva försöker välja hur de ska leva sina liv. Dessa väljare har nu fått det de hela tiden har bett om och ändå verkar de missnöjda.

Det har blivit så uppenbart att det där batongsamhället inte var så mycket att stå efter ändå, att stängda gränser leder till massarbetslöshet och att inskränkningar mot individuella friheter också till sist kan drabba en själv.

Vi vill inte dö, men vi vill kunna leva i rimlig frihet. Utegångsförbud, klorinbesprutade gator och andra effektlösa panikåtgärder lockar bara de mest lättlurade.

I Danmark blev handskakningskravet för medborgarskap lite jobbigt att upprätthålla när de infödda danskarna inte själva ville ta sina nya medborgare i hand. ”Kanske om vi använder engångshandskar” föreslog en del. Andra förstod att det nog började framstå som lite löjligt att riskera livet för fascistisk plakatpolitik.

Och när saker sätts i perspektiv ter det sig även lite löjligt med min hemkommun Kungsbacka som mitt under pågående pandemi lyckades verkställa sitt nyligen klubbade tiggeriförbud.

Så nu sitter kvinnan som tidigare emellanåt satt utanför butiken och hälsade trevligt istället femtio meter bort och vinkar trevligt från en tillåten plats precis utanför affärsområdet.

Den fascistiska världsbilden har som enda fördel att den så att säga levererar självsatir. Hela ideologin bygger bildligt talat på att man vänder ut fickorna, drar ner sin egen gylf och viftar med snoppen. ”Haha! Jag är en elefant!”

Så här i Coronatider har behovet av människor som leker elefanten aldrig varit mindre. Covid-19 är på allvar och vi har varken tid eller lust längre att lyssna på klassens clown när kunniga lärare håller intressanta och viktiga föreläsningar.

Corona-debatten har tydliggjort att de flesta av oss uppskattar nyanser och det är väldigt glädjande särskilt med tanke på att de debatter som tidigare tagit störst plats i media har tenderat att gagna onyanserade gaphalsar.

Corona-diskussioner har en annan struktur. De sker på experternas planhalva och sedan kan galningarna spinna igång på sina egna småplaner. Det är inte galningarna som har problemformuleringsprivilegiet. Det är inte de som sätter bollen i rullning.

Ingången till samtal om Covid-19 är ofta att Folhälsomyndigheten, som har samlat Sveriges ledande experter på området, klargör det dagsaktuella forskningsläget och beskriver vad de utifrån sin samlade kompetens och erfarenhet anser behöver göras.

Därefter startar en diskussion eller debatt där självlärda gamingstolsepidemiologer med fullgjord tiominuterskurs på YouTube antingen anser att myndigheten har fel eller rätt.

Emellanåt framförs det också mer sakligt grundad kritik från andra experter som menar att Folkhälsomyndigheten antingen har överskattat eller underskattat någon aspekt, att de har agerat för mesigt eller för kraftfullt. Precis som det ska vara.

Folkopinionen är nyanserad. En del tycker att Folkhälsomyndighetens sätt att resonera och agera känns rimligt. Andra tycker att det finns anledning att lyssna på kritik mot ”den svenska modellen”.

Det innebär inte att all massmedierapportering är nyanserad. Kvällstidningarna och klickbloggarna gör fortfarande sitt bästa för att skrämma upp oss med rubriker om antalet döda och reportage om människor som har drabbats svårt av Covid-19.

”Antalet döda fortsätter att öka!” Ja. Kan det någonsin vara på ett annat sätt? Enligt kristendomen har det skett en gång i och för sig.

Rent instinktivt verkar de flesta av oss ha lite svårt för dem som just nu tapetserar sina Facebookväggar med skräckinlägg och texter som vill visa att Folhälsomyndigheten har sämre koll än entreprenörsforskaren Tino Sanandaji (som förutom att vara självutnämnd expert på kriminologi numer också är självutnämd smittskyddsexpert).

Vi blir också lite trötta på dem som envist vill försöka påstå att Sverige har flockimmunitet som strategi bara för att forskarna klargör att immunitet endast kan uppnås om tillräckligt många blir smittade eller vaccineras.

Det innebär INTE att strategin är att smitta människor. Om det hade varit strategin så hade Folkhälsomyndigheten uppmanat människor att peta sig i ansiktet, hosta på varandra, samlas i stora grupper och strunta i att tvätta händerna.

Vi orkar inte lyssna på människor som tror att vi dödar pensionärer genom att låta barn gå till förskolan. Vi suckar varje gång någon tror att ett virus bryr sig om stängda gränser. Vi skakar på huvudet när människor påstår att allt som inte är förbjudet automatiskt istället är påbjudet.

Men rent instinktivt har nog de flesta av oss också svårt för dem som går med i Anders Tegnells fanclub och ser Folkhälsomyndigheten som profeter, som blir arga så fort någon ifrågasätter, funderar eller undrar över brister, prioriteringar och tillvägagångssätt. Vi vill ha en balans.

Det kanske är väldigt svenskt att vara lagom på det här sättet och det ska vi i så fall vara stolta över. Det är ingen intellektuell eller emotionell svaghet att undvika extremer.

De flesta av oss vill lita på myndigheterna när det känns rimligt att lita på myndigheterna (till exempel tror vi att smittskyddsexperter med gedigen utbildning och mångårig erfarenhet är bättre rustade att visa vägen nu än vår egen magkänsla). Samtidigt vill vi inte blint och lydigt följa våra ledare ner i graven. Vi fortsätter liksom inte spela på fiolerna när skeppet sjunker och vi vill veta varför vi ens förväntas spela fiol.

Den sunt förnuftiga medelvägen får man inte genom att hitta den exakta mittpunkten mellan Anders Tegnells vetenskaplig grundade analyser och Joakim Lamottes swishgrundade analyser. Den får man genom att lyssna på dem som man tror har anledning att veta vad de pratar om.

För övrigt anser jag att…

Den förtalsanmälan mot Joakim Lamotte som i dagarna skickades in till tingsrätten efter ett rekordsnabbt crowdfundingprojekt kommer att bli väldigt intressant att följa. Det är Näthatgranskarens projektledare Tomas Åberg som står för stämningsansökan.

Eftersom Åberg redan har vunnit två av två tvistemål mot människor som har delat Lamottes texter är det rimligt att tro på fällande dom igen. Frågan är då hur stort skadeståndet kommer att bli och om det kommer att påverka Lamottes fortsatta framfart.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


    Andreas Magnusson är gymnasielärare i svenska, religionskunskap och etik. Han sysslar också med musik och driver You Tube-kanalen Samtidsreflexen där tanken är att tränga djupare bakom människors reflexmässiga yttranden i samhällsfrågor.
Andreas har idén om att en god journalist är pedagog och att en god pedagog också i någon mening borde vara journalist. Han har också skrivit en del för DN Kultur och nominerades 2019 till årets opinionsbildare vid Faktumgalan.
Andreas är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.