Nationalism handlar ytterst om lydnad

Av Hans Westerlund 2020-05-01

Man lyfter inte fram nationalism för att hylla mångfald och variation eller för att verka för samarbete och fred. I stället använder man idén om folkets/nationens släktskap som ett sätt att göra en protest mot de styrande, till ett svek mot den föreställda nationella familjen. Nationalism handlar därför ytterst alltid om lydnad.

Det är lätt att skapa grupper. Om du samlar ett gäng främlingar och slumpmässigt ger hälften röda halsdukar och de andra blå, så kommer du att ha skapat två grupper. Det intressanta är att du samtidigt kommer att ha påverkat hur de – som individer – ser sig själva och andra.

Mer än så behövs inte. Med hjälp av en hög med halsdukar har du skapat två olika ”vi” och du kan börja prata om ”Det röda laget” och ”Det blå laget” utan att någon tycker det är konstigt. Plötsligt kan man fråga någon om denne är ”Röd” eller ”Blå”.

Det är lätt att föreställa sig, hur dessa två, helt slumpmässigt skapade grupperna, kan bygga vidare på sina olika identiteter; hur man med tiden skaffar sig fler markörer och symboler, hittar på riter och traditioner, allt för att visa att man skiljer sig från den andra gruppen. Och i fall dessa halsdukar gick i arv, hur länge skulle minnet av det slumpmässiga finnas kvar?

När skulle man gå från ”Vi är en grupp, därför att vi fick de här halsdukarna” till ”Vi har de här halsdukarna, för vi är en grupp”? När skulle det dyka upp ursprungsmyter som förklarar att vi alltid varit annorlunda jämfört med de andra, alltid haft vår egen kultur, vårt eget ursprung?

Det är lätt att föreställa sig det här, för det händer runt omkring oss hela tiden: vi bildar hemliga klubbar, föreningar, partier, lag, teams, enheter och alla möjliga andra grupper av olika slag. Vi ägnar mycket tid åt att hålla reda på vem som är med i vilken grupp, vad man får och inte får göra i gruppen.

Gruppen blir lätt en del av självbilden. Gränsen mellan jag och vi kan luckras upp, så att när någon i gruppen gör något bra, kan man ta på sig en del av äran och stoltheten. Lämnar någon gruppen eller visar sympatier för någon annan grupp, så kan i stället starka känslor av svek och förräderi väckas, även om det egentligen inte påverkar en själv.

Vi människor är generellt sociala djur, till skillnad från solitära djur som till exempel lodjuret. Det är därför vi så gärna bildar grupper. De exempel som finns på hur barn växt upp utan mänsklig kontakt, visar också hur centralt det sociala umgänget är för att en mänsklig person ska skapas. Samtidigt visar de exemplen också på att vi till och med kan skapa en grupp med andra djurarter och identifiera oss med dem.

Alla dessa grupper, identiteter och lojaliteter, är därför i grunden ”hittepå”, även om vi gärna hittar på dem. De finns i våra huvuden, i våra föreställningar och de bygger alla på vad vi väljer att bry oss om.

Är det viktiga vilka färger och vilka mönster som finns på en tygbit? Hur man uttalar ord? Vilken hår- och hudfärg man har? Var ens förfäder bodde? Allt, både färger på halsdukar eller vilken ände på ägget man ska knacka, kan användas som kärna för att skapa grupper.

Detta kan vara bra att ha i bakhuvudet, när man pratar om Sverige och svenskarna, om nationer och folk.

Detta med nationer är lite som en bostadsrättsförening: man har sitt område som man tar ansvar för. Man har sin styrelse, sina årsmöten, sina stadgar och sina ordningsregler. Man har regler för hur man kan bli medlem och hur man lämnar. Många regler har man bestämt själva, andra har man fått från större organisationer som till exempel staten. Man kan till och med ha traditioner som gemensamt midsommarfirande och andra aktiviteter.

Men alla förstår att man inte har någon särskild essens, bara för att man är med i en bostadsrättsförening. Och även om det handlar om något så konkret som byggnader och mark, så är det ingen som tänker i termer av ”jord och blod”. Man är inget folk.

När det gäller nationer, är det däremot ofta tal om folk och ätt. Någon sorts släktskapsgemenskap, gärna med ett forntida ursprung och gärna ett krigiskt sådant. Och här hittar vi en ledtråd till nationalismens kärna, för idén om nationen och folket lyft mest fram i samband med tankar om krig.

I kriget handlar det om att sluta upp bakom fanan, att hålla ihop och lyda order. Kritik är att så splittring, att försvaga de egna och därigenom hjälpa fienden. I kriget bestäms gruppens bästa av ledningen och när ledningen så bestämmer offras individen för gruppen.

Nationalismen gör sedan kriget till vårt krig, till nationens krig, till folkets krig i stället för kungens krig. Så nationalism blir då en fråga om grupplojalitet inför en fiende. Man lyfter ju inte fram nationalism för att hylla mångfald och variation eller för att verka för samarbete och fred.

I stället använder man idén om folkets/nationens släktskap som ett sätt att göra en protest mot de styrande, till ett svek mot den föreställda nationella familjen. Nationalism handlar därför ytterst alltid om lydnad.

Men man behöver inte bygga ett samhälle på idén om en nation eller ett folk. Ett samhälle behöver inte vara en homogen massa, som taktfast marscherar åt samma håll. Det räcker faktiskt med att vi vill skapa ett samhälle tillsammans, att vi ser samhället som ett projekt vi på något sätt vill delta i.

Vi behöver inte motivera Sverige med blodsband och vikingarötter. Vi behöver inte alla vara blonda, blåögda och prata på klingande rikssvenska. Tvärtom ger variation flexibilitet och flexibilitet ger styrka.

Sverige är i stället summan av allt som händer här: både av människorna som lever här och det som de skapar och gör. Något statiskt ting Sverige har aldrig funnits och kommer aldrig finnas. Sverige skapas i varje ögonblick och det Sverige som fanns i går, är ett annat än det som finns i dag. Tio miljoner människor som lever sina liv, i glädje och i sorg. Det är gott nog.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Hans Westerlund arbetar sedan drygt tio år som personligt ombud, där han stöttar personer med psykisk ohälsa i kontakten med myndigheter och vård. Tidigare har han arbetat inom Kriminalvården och Försäkringskassan. Han har ett långvarigt intresse för samhällsfrågor och med en utbildningsbakgrund inom både socialantropologi och psykologi, tycker han det är viktigt att kunna ha många olika perspektiv.
Hans Westerlund är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.