Vemodet är inte längre min vän

Av Crister Enander 2020-06-10

Irisar av en färg djupare blå än ett helt Medelhav med fyra isbitar från en eskimås frysfack, och pupillerna stora, svarta som kol från Svalbard. Ögonspel. Fransar som rör sig sakta, avvaktande. Glöm inte att det är det svarta i ögat som ser! skrev en vän till mig för längesedan.

Du tittar på mig. Du ser kanske en gammal man. Men i själen, tanken och kärlek är jag en ung man, på väg, stenhårt fokuserad, flyktig och närvarande i varje litet förbiilande ögonblick.

Evigheten består av sekunder, timmar. Ett dygn betyder föga eller intet. Klockan har hakat upp sig, hackat sönder eller börjat hicka. Kyparna springer med svett i pannan med benen en halvmeter bakom den långa gängliga kroppen.

På krogbordet står ikväll bara en Ginger Ale och bredvid ligger en nytryckt bok, skriven av Per Wästberg. Titeln är lockande, ja lovande: ”Förlupna ord”.

Röster runt mig blandas med det särskilda sorts sorl som enbart finns i halvslabbiga barer, världen över; flaskor och glas klirrar, grötmyndiga killar och på tok för väluppfostrade tjejer talar förbi varandra natten lång.

Som jag saknar rök, ringlande, slingrande! Magin har tunnats ut, blivit utspädd som spriten på dåliga syltor i Paris, söndervattnade groggar, sedan rökarna fördrevs ut gatorna.

Att få tända en kvinnas cigarrett är ett laddat ögonblick. Innebörder, avvaktan, förväntningar. Som trollsländors vingar, hastigt, obestämt. Att se ögonen förändras när röken stiger uppåt och blandas med krogens dämpade belysning, som jag saknar det, som det värker i hela min kropp och själ av en förlust!

Och obegripligt nog tänker jag på Bertil Malmberg och Budapest. Men det är, som det heter, en annan historia.

Ett skratt. Isbitars klirr i glas och champagnekylare väcker minnen av sena nätter i andra länder, större städer.

Vemodet är inte längre min vän. Jag har inte tid för vare sig svartsyn eller tomma grubblerier.

Hur får man drömmarna att slå ut och blomma i gryningsljuset? Ibland vill jag bärga nätternas bilder och skeenden till dagarna obarmhärtighet.

Att realisera vad man längtar efter är svårt. Ingen kan dock säga att det är omöjligt. Någon gång har jag lyckats.  Men aldrig då jag levt allena.

Enslighet kan, dessvärre, vara handikappande, förlamande för själen. Stödhjul förslår inte långt. När jag ser rullatorer inser jag att tanken kanske är fel och vrång. Rentutav självupptagen.

Det tar emot att tänka i den djupa natten; förvirring är ingen bra vän. Bilder, minnen, morgondagarna myskmättade visioner blandas såsom i en virvel, en malström av lockelser och mörkrets avgudadyrkan.

Den där kvällen och natten i Budapest vägrar att lägga sig till ro. Vi satt på Hotel Gellerts lilla bar, fyra platser. Drack mängder med white russians. Sliskigt värre. Men då smakade de ljuvligt. Och hon var vacker.

Där, just i den baren, fastnade en gång i tiden Bertil Malmberg. Om det visste jag ingenting då.

Det var Stig Claesson, Slas, som berättade det för mig, och om hur han själv suttit där och hedrat Bertil Malmberg och dennes irrfärder från München, Härnösand, Wien och Budapest.

Det gjorde han rätt i. Tycker jag. Om vi glömmer de döda, då är risken stor att vi blir ihåliga. Likt fula ballonger i skrikiga pastellfärger – men utan luft.

Tänk om jag skulle tända ett ljus, skriva och fånga ord när lågan brinner och samt skingrar nattens svärta? Tangentljud och eldslågans fladdrande sken. Orden andas. Tankarna röra sig friare.

Pannan ser svettig ut, märker jag nu. Men hennes ögon lyser mot mig i mörkret. Lakanen är sammansnodda till två knyten. Jag andas, i takt med bokstävernas vilda dans. Hon, just hon bredvid mig, har samma rytm. Djupa inandningar. Stillhet. Ögonblicken efteråt. Världen hänger samman.

Hur kan man – frågar säkerligen någon – skriva om kärlek i vår tid?

”Älska” är dessutom ett dränerat uttryck som blivit ett ord i tandkrämsreklamen.

Min motfråga är enkel. Om inte kärlek, så vad i stället? Utan längtan, närhet, passion förtvinar människan. Jag skulle gå under. Att få känna doften, närheten, hud mot hud – livet fylls av innebörder, betydelser. Konturerna blir distinkta. Världen klarnar, och man orkar ta sig igenom ännu en dag, ännu en natt.

Jag vet inte hur många gånger jag har framhållit litteraturen, konsten, historien som absoluta nödvändigheter i varje liv. Det gör oss levande. Men ett liv utan kärlek, utan närhet, klarar ytterst få.

Jag gör det inte. Av omständigheter jag inte rådde över har jag varit nödgad att pröva för några år sedan. Då var det som om något inom mig började dö – vissna. Upplevelsen var vedervärdig. Vidrig, rakt igenom.

Vågar vi inte leva livet fullt ut – i steget, i närhet, i tankarna – riskerar kapitalismens mekanik att ta över tankarna, känslorna och de innersta reflektionerna. Med andra ord: Mekaniken reducerar oss till lobotomerade konsumenter, en sorts robotar med kontokort och magra lönebesked.

Lögner, förställning, falska fasader. Det är alternativet till öppenhet, passion, den rika bildningens världar. Valet är enkelt, tycker jag.

Därför sitter jag hellre på den lilla baren, betraktar ögon beslöjade av rök och några stänk oväntad åtrå och knappt tyglad passion. Därför börjar jag dagen – varje morgon – med en mugg kaffe och en bok.

Bredvid mig vill jag ha kvinnan i mitt liv. Känna värmen, andningen, se hur hon vänder sig om och lägger huvudet på min arm. Somnar om, ler för sig själv. Då är jag levande.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Crister Enander är författare, skriftställare och litteraturkritiker. Crister är född i Jönköping men idag bosatt i Lund. Han har gett ut ett flertal böcker.
Bland de senaste märks ”’Vi ger oss inte. Vi försöker igen. Anteckningar om Lars Gustafsson”, ”Slagregnens år – tankebok”, ”Dagar vid Donau. författare nära Europas hjärta”, ”I motstånd växer tanken – från Klara Johanson till Simone de Beavoire”.
Crister Enander är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.