Ska man alltid ta diskussionen?

Av Hans Westerlund 2020-07-17

Det finns en föreställning om det rationella samtalet som ett gemensamt projekt, där en samsyn på sanningen växer fram i en utväxling av olika argument. Genom att två olika perspektiv möts, blir frågan bättre genomlyst och argument och resonemang blir bättre. Med denna syn på samtalet, är det viktigt att alltid ta diskussionen.

Stöter man på något resonemang som man tycker är fel, ska man ge sig in i samtalet för att visa att de egna argumenten är de bästa och varför den andres argument är fel.

Men det är en föreställning som bygger på antagandet att båda parter har samma mål med samtalet: en ärlig önskan att hitta bästa möjliga svar. Det är ganska uppenbart att så inte alltid är fallet.

I en intressant serie på YouTube kallad “The Alt-Right Playbook” lyfter Ian Danskin fram vad han menar är den amerikanska högerns sätt att hantera samtalet med sina politiska motståndare. Det han beskriver, är ett helt annat sätt att förhålla sig till samtalet: man ser det som ett dominans-spel med åskådarna som den riktiga målgruppen.

Det handlar om att kontrollera samtalet och aldrig vara defensiv. Fakta, logiska resonemang, tydlighet och ärlighet har inget i samtalet att göra – det handlar om att vinna över den andre och bara det. Alla knep och logiska felslut som finns, är bara verktyg i verktygslådan.

Gillar man inte ämnet, så styr man över det till något annat med halmgubbar, whataboutism eller personangrepp, gillar man inte faktan så bara förnekar man den eller hittar på sin egen. Det handlar om att förminska motståndaren i åskådarnas ögon. Om att dominera.

Problemet är att det här dominans-spelet inte går att vinna, med annat än att man använder samma metoder. För en som ser det rationella samtalet som fundamentalt, är det här spelet en rävsax man inte kan ta sig ur med mindre än att man ger upp det man själv står för.

Men det handlar också om att kontrollera språket: ord som “flyktingkris”, “massinvandring”, “misslyckad integration”, “sprängningar och skjutningar” är inte valda av en slump.

Man skulle kunna ställa sig frågor som:
För vem är det mest kris?
Flyktingen eller den som tar emot flyktingen?
Hur många personer krävs det för att en invandring ska vara en mass-invandring?
Vad innebär misslyckad integration?
Vilka är det som utsätts för sprängningarna och skjutningarna?

Men det gör man inte, för det är man inte intresserade av. I stället vill man skapa ett omedvetet mentalt ramverk av associationer hos den som hör de orden – det som George Lakoff kallar ”framing”. Genom detta behöver man inte komma med några underbyggda argument eller tydliga definitioner – det är det outsagda som är budskapet.

De bilder och känslor som orden manar fram i ditt inre, blir de grundläggande antaganden som hela diskussionen sedan bygger på. Och dessa antaganden ifrågasätts aldrig, eftersom de aldrig sägs rakt ut.

Därför måste man också fråga sig hur stort utrymme man ska ge dessa ord och begrepp: det hjälper inte att säga att det inte finns några enhörningar. Bara genom att ha nämnt ordet, har jag planterat bilden i ditt huvud.

I mitt jobb träffar jag ibland människor som det inte går att ha ett samtal med. De klarar inte av ett samtals turtagning, de klarar inte av att lyssna och de klarar inte av att svara på frågor. När man möter en sådan människa, inser man att något väldigt fundamentalt i den mänskliga kommunikationen brutit samman och det blir tydligt att vissa gemensamma grunder är nödvändiga för att det ska fungera.

Jag tror inte man alltid ska ta diskussionen; jag tror inte att meningsfulla diskussioner alltid är möjliga. När motparten inte är intresserad av det rationella samtalet, kan man möjligen vända sig till åskådarna och visa på detta, men det är ingen mening att diskutera med motparten. Inget konstruktivt kommer av det och du slösar bara din tid.

Och dessutom, du kränker inte yttrandefriheten om du låter bli att ge dig in i dominans-spel eller vägrar att ge utrymme åt framing. Bara så att du vet.

 

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Hans Westerlund arbetar sedan drygt tio år som personligt ombud, där han stöttar personer med psykisk ohälsa i kontakten med myndigheter och vård. Tidigare har han arbetat inom Kriminalvården och Försäkringskassan. Han har ett långvarigt intresse för samhällsfrågor och med en utbildningsbakgrund inom både socialantropologi och psykologi, tycker han det är viktigt att kunna ha många olika perspektiv.
Hans Westerlund är en av Para§rafs fasta krönikörer.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.