Ägandefilosofi – är det viktigt?

Av Para§rafs Redaktion 2020-08-10

Vad är det för något? Vad skulle det kunna vara? Filosofi är oftast både svårt och abstrakt. Ägande är väl bara något som rakt upp och ner funnits i alla historisk tid. Något som genomsyrar vår lagstiftning utan större samhälleliga problem. Jag vill dock hävda att det moderna samhället förutsätter en betydligt djupare reflektion kring ägandet än den vi har idag.

Det är till och med så att mänsklighetens och vår jords överlevnad förutsätter en rejäl djupdykning i frågorna runt ägandet. Om vi bara fortsätter i samma takt med den inställning till ägandet som finns både till höger och vänster i politiken, är det rätt kört med både demokratin och klimatet.

Allt färre disponerar allt större del av jordens totala resurser. Om dessa superägare och numera globala oligarker vore kloka och såg till våra gemensamma behov så vore det inga större problem. Men det rör sig om personer som blivit kopiöst rika genom att enbart se till sina privata kortsiktiga intressen.

Både den nu levande majoriteten och kommande generationer ställs helt enkelt utanför. Vi och våra efterkommande befinner oss alla i vår tids verkliga utanförskap.

Det privata ägandet är det som ställt till det. Inte ägande och besittningsrätter i allmänhet. Tvärtom behöver vi mobilisera alla våra olika rättigheter till försvar av vår gemensamma livsvärld på jorden.

Vad innebär det för demokratin att ägandet koncentreras mer och mer till allt färre personer? De lever inte bara rikt. De satsar en hel del av sina ”privata” resurser för egen vinning i politiken och för att påverka i våra samhälleliga kunskapsprocesser. Detta kan inte gå oförmärkt förbi.

Kunskaps- och lärprocess kring frågor om ägandet och demokratin

För att få och ge svar på sådana frågor initierade jag för sådär tre år sedan en kunskap- och lärprocess, där vi några tillsamman formulerade följande utgångspunkter för dialog och gemensamt forskande:

 

Den processen har i dagarna resulterat i en bok skriven av undertecknad: Ägandet av himmel, hav, skog och bygd – Klimatet och demokratin kräver en ny ägandefilosofi. Mycket som lyfts fram i denna bok skulle kunna betraktas som självklarheter.

I praktiken är det faktiskt inte så alls trots att vi egentligen har all kunskap som krävs tillgänglig idag i vetenskap och litteratur. Intellektuella och professionella behöver därför ägna djupgående och brett involverande diskussioner om ägandets roll i vårt moderna samhälle.

Min bok kan läsas antingen som en sammanställning av viktiga men egentligen rätt självklara tankar, men kan också uppfattas som radikalt nytänkande inte minst i etablerade politiska sammanhang. Jag skulle föredra det senare men det kräver en långsam reflekterande läsning. En läsning som befordrar samtal och nyskrivna debattinlägg i många olika sammanhang.

Flera av de ställningstaganden som jag gör i boken kan ses som obetydliga nyansskillnader mot de förhärskande. Jag menar tvärtom att de är både avgörande och inte minst krävande.

En synnerligen betydelsefull skillnad som boken lyfter fram är den mellan privategendom och tillhörigheter i allmänhet. Å ena sidan får all äganderätt stå för bristerna i vårt samhällssystem i åtskilliga filosofiska texter. De betecknas då som privategendomar så som Marx och marxister gjort och fortfarande ofta gör.

Å andra sidan försvarar de flesta liberaler all form av ägande utan att vilja se hur det privategendomliga ägandet raserar världens gemensamma natur- och kulturarv.

Att tydliggöra differensen mellan privategendom som samhällsbärande princip och egendoms- och besittningsrättigheter i allmänhet kan lägga en viktig grund för fortsatt kunskapsutveckling och gör det möjligt att forma en politik för ett hållbart samhällssystem.

Privategendom har till skillnad från mer komplexa egendoms- och besittningsrätter faktiskt och empiriskt varit förhärskande bara under en relativt kort historisk period‚ kapitalismens epok.

Min bok ger också en historisk bakgrund till den banalisering av ägandet som det moderna samhället fortfarande står för. En kunskapsbaserad och nyanserad ägandefilosofi är dock avgörande för att vi ska kunna gå vidare också för att vinna ett brett stöd för en långsiktigt hållbar politik.

Här kan jag hänvisa till civilrättslig vetenskap. Bland annat har jag fått tillgång till en helt ny avhandling från Göteborgs Universitet: The Common Good in Common Goods av Saki Bailey. Hon söker nya sätt att utveckla samhällelig ägande- och besittningsrätt för vårt boende. Då inte bara för den enskilda lägenheten utan för boendets hela sociala sammanhang.

Hon visar väl genomarbetat på 530 sidor att det finns nya juridiska vägar att gå för att hantera det gemensamma i vår komplexa, moderna värld. Hon hävdar exempelvis att vi behöver utforma nya ”Commons Property Institutions” (CPIs).

Jag hoppas och tror att denna avhandling kommer att omarbetas. Den bör bli en banbrytande bok på något förlag med internationell räckvidd. I min lilla bok har jag valt en annan väg. Den har sitt fokus på de historiska och filosofiska sammanhangen.

Hennes handledare Claes Martinson, professor i civilrätt, fick min bok i sin hand efter Saki Baileys disputation och skriver om den så här:

”Äganderätten är en central social konstruktion som påverkar oss på så många sätt att vi tenderar att göra tankefel. Ägande behöver istället användas som det komplexa relationella och relativa begrepp det är. Det behöver ständigt dekonstrueras och anpassas för att fylla de många funktioner vi kan använda det till. Lars Jadelius ger med sin bok ett lättillgängligt underlag för reflektioner på temat. Boken ger oss många skäl att arbeta med vår förståelse nu när vi står med båda fötterna i Antropocen, bland annat p g a hur vi har hanterat äganderätten”.

Klimatkrisen och demokratins nödvändighet!

I bokens undertitel framhäver jag att det är både klimatet och demokratin som kräver en radikalt ny ägandefilosofi. Med det hävdar jag att kollaborativa och samhälleliga rättsprinciper behöver stärkas rejält för att vi ska kunna hantera klimatet genom demokratiska processer.

Den allmänt accepterade tanken håller inte längre att allt ägande är privatsaker för företag och organisationer och deras ägare, så långt det inte finns en explicit lag som inskränker deras ”personliga” handlingsfrihet.

Det räcker då inte att lagstifta mot ekocid utan det krävs också att vi begränsar ägandets faktiska övermakt över våra nationella demokratier. Prövande pekar jag ut demokracid som ett av vår tids grövsta och mest ansvarslösa brott.

Med kapitalismen och dess privategendomliga förförståelse är det nödvändigt att tydligt hålla isär vilka som är de egentliga ägarna, vilka som har den yttersta beslutsrätten och ansvaret. Denna diktatur motiveras med att det skapar handlingskraft och snabb ”utveckling”.

I praktiken är våra moderna samhällen karaktäriserade av mycket komplexa beroenderelationer och med det borde vi på motsvarande sätt ha komplexa ansvarsrelationer. Sådana måste få komma till uttryck både juridiskt och mentalt.

Privatkapitalismens snäva enklavtänkande måste tydligt och bestämt ersättas av samhälleliga ömsesidigheter. Vi kan då inte längre tro att ”kollektiva” lösningar är det önskvärda. Gemensamt ägande reduceras enligt min mening alltför ofta till kollektivt ägande.

Med stöd i privategendomens principer förs det snävt kollektiva alltsom oftast in i organisationsegoism istället för samhälleligt ansvar. Det har historien visat oss gång efter gång.

Vi moderna människor har också svårt att finna oss tillrätta i slutna kollektiv. Det är lätt att känna sig instängd, men det är inte heller särskilt samhällstillvänt att låta sig bli instängd vare sig i arbetsplatsens lojalitetsbyggen, i sitt boende eller i sin nationalstat.

Ju mer vi är integrerade i världssamhället, ju mer kan vi bry oss om de stora frågorna och det blir då svårare att hålla sig till en inskränkt lojalitet.

Privategendomens enklavtänkande kommer tydligt till uttryck i vår hantering av relationen privat och offentligt. Jag försöker skildra denna relation i boken med några olika exempel, men här finns mycket kvar att göra.

I vårt byggande och de bestämmelser som omger byggandet är exempelvis en inifrån och ut-funktionalism starkt förankrad. Gatans och utemiljöns folkliga, demokratiska funktion som offentlighet blir därmed starkt reducerad. Ewamarie Herklint, fil. dr., bebyggelseantikvarie, stadsvandringsledare skriver:

”Boken fördjupar frågor kring ägandet historiskt, filosofiskt och samhälleligt, med exempel som väl belyser nödvändigheten av ett demokratiskt kunskapande. Med perspektiv från flera olika håll visar Lars Jadelius hur beroende demokratin är av en rik och mångfasetterad offentlighet. Att vi som mänsklighet erkänner vårt beroende av varandra och att vårt samarbete framgent måste vara lärande blir mycket tydligt i boken. En öppen, tankfull, läsvärd och lärorik bok!”

En kunskapandets demokrati

Jag ser viktiga skillnader mellan en nationell, utbildningsfokuserad folkbildningspolitik, där spridandet av kunskap betonas och ett globalt demokratiskt kunskapande som jag pläderar för.

Brett deltagande i kunskapsprocesserna ger helt andra möjligheter till delaktighet, men framför allt till mer välgrundade och hållbara handlingar såväl nationalpolitiskt som vardagligt i arbetslivet. Jag skriver bland annat:

Hur skulle ett kritiskt tänkande kunna växlas upp till att mer systematiskt genomsyra samhället? Hur kan människors upplevelser bli till erfarenheter och praktiskt tillämpat kunnande och välformulerad kunskap?

Vi har under en tid låtit ett antiauktoritärt tänkande slå ut undervisning och utbildning istället för att se potentialen i själva mötet mellan pedagogiskt kunnig expertis och den reflekterande livserfarenheten såväl hos unga som hos såväl vuxna ’lekmän’ som vetenskapligt skolade.

Med diagrammet nedan som stöd blir det samhälleliga kunskapandet synligt i sin fulla komplexitet:

Vad händer i dagsläget med våra demokratiska nationalstater nu när de allra rikaste i snabb takt blir ännu rikare. Gäller en man, en röst längre. Är det inte 1800-talets kommunallag där rösträtten var kopplad till inkomst som i allt högre utsträckning gäller på världsscenen?

Läs hur knösar och globala oligarker manipulerar stora politiska beslut till exempel i denna artikel av Owen Jones i The Guardian: Russian intervention didn’t sway the Brexit referendum our rightwing press did.

Det handlar således inte så mycket om Putin eller andra reaktionära politiska ledare. Det handlar mer om de superrikas ägande av medier och de enorma resurser som de fritt kan investera i politisk manipulation.

Det handlar om vad och vilka de kan köpa utan att det får några som helst konsekvenser. De blir trots sådana satsningar bara ännu rikare och presenteras allt oftare som hjältar just genom den rikedom de lyckat besitta. Manipulation ses då snarast som rimliga investeringar för deras privata ekonomi.

Dessa globala oligarker undergräver våra demokratier till den grad att vi kan se det som ”demokracid” i analogi med ekocid. Demokracid är att organiserat använda sitt kapital för att sprida medveten ovetenskaplighet och osanning; för att stödja klimatkrisförnekelse t. ex.

Om vi uppmärksammar det gemensamma kunskapandet som demokratins förutsättning, så blir det systematiska, av oligarkerna finansierade spridandet av fake news mm mycket allvarligt. Boken beskriver detta hot och kopplar detta just till den globalt organiserade klimatkrisförnekelsen.

Det finns många fler böcker som behandlar just detta mer ingående. Men vad som är nytt här är just ambitionen att närma sig frågan om hur det samhälleliga och demokratiska kunskapandet kan räddas och samtidigt stärkas. Jag hävdar här att en ny ägandefilosofi krävs just för att komma åt de antidemokratiska krafterna och klara klimatet, naturen och våra nödvändiga livsmiljöer.

Vi kan ta ett exempel från tidningsvärlden, den tredje statsmakten, som i hög utsträckning ägs av dessa globala oligarker. Rupert Murdoch, denne i Australien födde amerikan och miljardär, äger ett stort antal tidningar och tv-bolag som ägnar sig åt systematisk klimatförnekelse.

  • Med vilken rätt gör de det?
  • Med vilken rätt har mediaägarna kommit i besittning av sin enorma andel av våra gemensamma jordiska tillgångar?
  • Med vilken rätt kan vi komma åt denna rovdrift av demokratin och vår och våra barns framtid?

Hur skulle detta ägande kunna demokratiseras? Hur skulle Rupert Murdochs ägande kunna omvandlas till något som står i världssamhällets och framtidens tjänst?

Det är ett mycket konkret exempel på ägandefrågor som måste lösas om vi och våra efterkommande ska ha en framtid över huvud taget och om vi ska kunna återfå tilltron fullt ut på vetenskap och kunskap.

Sådana problem önskar jag att såväl jurister som engagerade lekmän tar sig an. Detta inlägg ska i den andan ses som en uppmaning till er läsare här att ta del i en fortsatt kunskaps- och lärprocess där min bok skulle kunna fungera som ett avstamp.

Den har bara varit tillgänglig i en månad och vi har ännu bara börjat finna former och vägar för att en ägandefilosofisk diskurs ska komma till stånd inte bara i Sverige, utan även runt om i vår värld. Här vore det mycket givande med respons från er läsare av Magasinet Para§raf.

 Av Lars Jadelius

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


   Lars Jadelius är docent i arkitektur, historiker och kulturvetare, numera pensionär men är fortfarande verksam med föredrag och visionärt tankearbete.
Mer information om honom och boken han hänvisar till finns att ta del av här.

Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.