Linda Bönström

Att leva utan adress

Av Para§rafs Redaktion 2020-08-12

Ofta associerar vi hemlöshet med en självvald tillvaro, lukten av ingrodd fylla eller brukade kanyler i parken. En moraliskt korrupt människa som stjäl från oss och staten genom att helt enkelt vägra att skärpa sig och ta tag i livet som alla andra. Allt detta, dessa fördomar, när vi behöver se tak över huvudet som en grundläggande rättighet och första steget mot trygghet.

”Alla fördomar bestäms av andra fördomar och vanligast är de som kan härledas ur sina motsatser” skriver Elias Canetti i ”Den räddade tungan”.

En dag sitter jag i köket med min då fyraåriga dotter, vi tecknar och pratar. Hon är i åldern där man ritar mycket blommor, solstrålar, djur, och hus. Jag har läst om ett projekt, ”Bostad först”, och med det i åtanke kan jag inte låta bli att fråga: är det viktigt att ha ett hus? ”Ja”, svarar hon omedelbart och tillägger: ”Annars får man vara ute i åskväder”.

Hon förklarar för mig att det är orättvist om en del har hus och inte de andra, om man har ett hus så har man i alla fall ”någonting”. Jag minns det tydligt tack vare hur hon så glasklart formulerade vad hemlöshet handlar om.

Den hemlöse är ingen typ, att vara hemlös är inte alltid detsamma och inte bara att vara missbrukare, invandrare, arbetslös, ung eller gammal. Hemlösa är ingen homogen grupp av människor längre, men det överrensstämmer sällan med den bilden många bär med sig.

Ofta associerar vi hemlöshet med en självvald tillvaro, lukten av ingrodd fylla eller brukade kanyler i parken. En moraliskt korrupt människa som stjäl från oss och staten genom att helt enkelt vägra att skärpa sig och ta tag i livet som alla andra.

Allt detta, dessa fördomar, när vi behöver se tak över huvudet som en grundläggande rättighet och första steget mot trygghet.

Akutboende, härbärge och jourboende är nödvändiga i kris, men ett boende är fundamentalt för ett gott – mänskligt – liv. Många människor är inte hemlösa, inte i statistiska termer, trots att de spenderar större delen av dagen på gatan. Man kan till exempel inkvarteras temporärt hos familj, vänner och vandrarhem eller ha tillfälliga andra- eller tredjehandskontrakt, rivningskontrakt.

Och visst är det en nåd, men en tillfällig sådan. Att vara beroende är inte nyttigt för människans själ. Att vistas på gatan är att leva i en brytpunkt, att finnas i samhället utan en adress är att knappt finnas alls. Det är ett stigma med mycket starkt konsensus om vad en person ”är”, och det innebär en typ av moralisk värdering – kort och gott är det dåliga människor som har gjort dåliga val och som man bäddar får man ligga som det heter.

Att ge bort bostäder i dagens samhällsklimat är inget man gör, och särskilt inte till vilka som anses vara ovärdiga. Men det frigör oss inte från vårt medmänskliga ansvar.

Ett tryggt boende är en förutsättning för att helt enkelt orka engagera sig i sitt eget liv, sover man i tunnlar och driver runt i betongdjungeln med sina få tillhörigheter i plastpåsar dag ut och dag in blir man inte produktiv. Hemlösa kan inte bjuda hem vänner på fika, där inga väggar finns hittar man sällan kök.

Hemlösa har inga sängar där de kan stoppa om sina barn. Att inte ha ett hem är att sakna något att bygga ett liv på.

Vi har accepterat hemlöshet, det är något som finns förkroppsligat i termer av hårda tider. Det är självklart en politisk konsekvens. Borgligheten förnekade förekomsten av hemlösa barn under många år. Och de utländska gatubarnen ska dra omkring på gatorna i sina hemländer och inte här, vara en annan statskassas problem.

De papperslösa ska inte vara här alls. Arbetsmarknaden var så god att det inte heller skulle finnas hemlösa på grund av arbetslöshet, arbetslösheten sade de var så liten. Man valde att titta mer i pappren än på personerna. Man valde att förklara bort deras existens.

Idag har vi tappat kontroll över situationen, idag bygger vi hinder för vila och säkerhetsvakter flyttar människor fram och tillbaka, resultatlöst. Vi måste kosta på oss att åtminstone låta människor försöka bo.

Säg inte att det inte byggs hus i det här landet, för det gör det, jag har sett hur nya bostadskvarter växt fram. Men det byggs mest lägenheter i miljonklasserna, det byggs inte för folket. Och i synnerhet inte för dagens hemlösa. Vi talar om att det uppstått en social och strukturell hemlöshet och effekterna av rådande insatser har fått mycket tvivelaktiga resultat.

Den nationella strategin för bostadsförsörjning resulterade i att under 2018 färdigställdes blott 55 000 bostäder. Stockholms stadsmission menar att förra året befann sig 33 000 personer i hemlöshet runtom i landet. Människor som hör ingenstans till.

När Stockholm stad gjorde en kartläggning av familjer med barn under arton år som levde under osäkra boendeförhållanden fann man att 364 barnfamiljer och totalt 752 barn saknade stadigvarande boende – detta enbart i huvudstaden.

I Göteborg visar senaste rapporten av 250 barn lever i akut hemlöshet. Och siffrorna som representerar riktiga själar fortsätter att öka. Trots att Sverige infört en nollvision menar Kronofogdens siffror att 2019 berördes 467 barn av vräkning. Siffror och tabeller.

Exakt är det ingen som vet. Problematiken har dessutom fördjupats i och med covid-19 pandemin som innebär att hemlöshet skapat ännu en riskgrupp där man har svårt att till exempel sköta sin egen hygien eller hålla social distansering. I det blottställda läget har man ännu svårare att följa myndigheternas uppmaningar.

Utanför Lidl brukade det stå en bil på parkeringen med lakan hängandes för fönstren, en del dagar kunde man få en skymt av insidan. Det var madrasser och täcken och andra tillhörigheter som var kvar från ett annat hem, ett annat liv.

Ibland tänker jag att jag inte ens skulle ha en bil att sova i, och just i detta finns alltid tanken på att det är möjligt, jag kan också hamna där på gatan med plastpåsar och ett barn som går sönder av sorg och utmattning.

Vi har en socialtjänst som jag förstår inte hinner med den rasande takten av olika behov, olika rop på hjälp. Oftast känns det som hela det här landet har blivit en förbannad kö!

En bostad är en yta. Ett hem är ett liv. Hemlöshet måste angå oss alla, ett värdigt solidariskt samhälle ser till att ett tak över huvudet är en grundläggande rättighet. Något mindre är inget annat än ren skam.

Av Linda Bönström

Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.


Publicerad

Prenumerera på Para§rafs nyhetsbrev 

Nyhetsbrevet skickas ut varje tisdag och fredag.
I Nyhetsbrevet får du besked om det vi senast har publicerat och en del information om vad som är på gång. Därtill får du ibland extramaterial som inte publiceras på sajten.
Vi ingår inte i någon mediekoncern och lämnar inte ut prenumerantlistan till någon, så din mejladress hamnar inte på avvägar.
Du prenumererar utan kostnad. Du kan också överraska en vän genom att ge honom eller henne en prenumeration, om du skriver in i den personens mejladress.
OBS: Vi efterfrågar bara den mejladress du vill ha Nyhetsbrevet mejlat till, inget annat. Du prenumererar här.

Para§rafs artiklar, krönikor och debattartiklar kan kommenteras på vår Facebooksida.